Nyhetsarkiv

Privatisera sjukvården?

Tanken på privat sjukvård kändes väldigt främmande första gången jag hörde talas om det. Kanske för att det inte är normen i Sverige och alltså inte för mig, men det kan ju också ha varit för att tanken på att tjäna pengar på sjuka människor känns lite… Ja, lite sjuk helt enkelt!

Men givetvis kan man argumentera för att sjukvården måste gå runt någorlunda, helt enkelt för att vi inte kommer ha råd med den i längden annars. Det känns väldigt hemskt när man inser att det faktiskt händer att man begränsas av pengar snarare än av kunskap. Vi har tekniken för att åstadkomma hemskt mycket, men våra resurser täcker betydligt mindre än så. Till betydligt färre människor än de vi skulle kunna hjälpa om vi hade obegränsat mer resurser. Alltså kan det ju tänkas vara vettigt att försöka driva ett sjukhus utefter att minimera kostnaderna, eftersom att man då skulle ha råd att hjälpa fler patienter.

Om det nu är så att privat sjukvård ens blir billigare, alltså. På andra sidan atlanten är ju sjukvården väldigt privatiserad och ändå otroligt dyr på många sätt och når inte ut till alla som skulle behöva den. Så privatisering är kanske inte så kostnadseffektivt som man vill tro? Eller handlar det om att ha en bra balans mellan två ting? Kan det vara som så ofta annars, att lagom är bäst även här?

Jag har nu praktiserat tre veckor på ett privat sjukhus och tre veckor på ett sjukhus drivet i landstingets regi. Båda sjukhusen är vad jag kan förstå tämligen profilerade mot akutsjukvård och antagligen ganska passande att jämföra. Sex veckor är förstås väldigt lite tid, men fullt tillräckligt för att få ett första intryck!

Skall man sammanfatta Sankt Görans sjukhus med ett enda ord så skulle jag säga effektivt. Det som gjorde störst intryck på mig där var nog akutmottagningen som kändes mycket strukturerad, väntetiderna blev ofta kortare, samarbetet inom vårdteamen upplevde jag som mer uttalat och det var en mycket bra miljö för en läkarstudent att lära i, förutsatt att man var beredd att ta egna initiativ.

Men effektiviteten var ibland alldeles för uttalad och känslan kunde komma kusligt nära den av att befinna sig på ett löpande band. Att bara vara ett kugghjul i en stor maskin och lite tappa känslan av att man faktiskt är en människa. Bara den automatiska, men säkert kostnadseffektiva, klädutlämningen kändes ganska avvisande på något vis. Speciellt när den var och varannan morgon meddelade att byxorna man valt endast fanns i rätt storlek i slinga 2 och ville man ha en överdel fanns den möjligen i slinga 3. En något enerverande klädutlämning är väl ett ganska banalt problem egentligen, men man undrar ju vad mer man har sparat in på i kostnadseffektivitetens namn. Pengarna måste ju komma någonstans ifrån.

Södersjukhuset, som alltså här får representera landstinget, upplever jag som ett sjukhus som har en mycket speciell förmåga att inge trygghet. På något sätt känns det nästan alltid som om personalen trivs, och trivs personalen smittar det väldigt ofta av sig på patienterna. På Södersjukhuset har jag aldrig känt mig som en del av en maskin, men där med sagt inte alltid som en person. Utan en tydlig struktur är det svårare för mig som kandidat att ta initiativ och hitta min plats i vårdteamet. Man blir ibland mest en möbel, man står tillslut mest i ett hörn och ger upp lite när inget initiativ man försöker ta verkar landa på rätt bord eller i god jord. Det verkar även kunna bli svårt för de ordinarie medlemmarna av vårdteamet att fungera bra ihop ibland, och speciellt på akuten där de olika teamen inte är lika tydliga utan följer en mer flytande struktur. Självklart är det viktigt att bry sig, och det gör de verkligen på Södersjukhuset, men god vilja kommer tyvärr inte alltid så långt utan ordning och reda.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt var jag står. Jag vill ha en personlig sjukvård, men även en effektiv sjukvård där resurserna fördelas på ett sätt som ger patienterna bästa tänkbara vård. Krävs det vinstintresse för att inspirera till en sådan resursfördelning? Jag vet inte riktigt. Måste vinstintresse riskera att i förlängningen bli förödande för medmänskligheten? Är det så att det är till politikerna man måste vända sig, behöver resurserna ses över på den nivån istället? Jag hoppas att vi kan finna någon slags gyllene medelväg och att en sådan tanke inte är alldeles för naiv för att kunna bli verklighet under min yrkesverksamma tid i sjukvården!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera