Pandemi, inflation och omfattande miljonunderskott har startat en prioriteringsdiskussion i Region Östergötland som snarare handlar om vad som måste tas bort än vilka satsningar som behöver göras i hälso- och sjukvården.

• 14 november 2024
• 0
• AV: Eva Nordin

Region Östergötland har under många år arbetat med systematiska prioriteringar som en grund i processen att fördela resurser.

– Men under de senaste åren har vi haft slack i den processen på grund av pandemin, men framför allt för att vi haft en kostnadsutveckling som inte har varit gynnsam för att göra stora satsningar i vår region, säger Annica Öhrn, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Östergötland.

När det handlar om medicinska prioriteringar som måste göras sker det i linjen och i samverkan mellan regionens 11 produktionsenheter. Annica Öhrn understryker att hon som sjukvårdsdirektör inte arbetar i linjen utan fungerar mer som beställardirektör.

– Vi hade tidigare en systematisk resursfördelnings- och prioriteringsprocess, men som nu är pausad. När det handlade om nya riktlinjer, kunskapsstöd, satsningar på exempelvis kostsamma läkemedel och innovativ medicinteknik tog vi hjälp av företrädare för de 11 produktionsenheterna. De fick då fundera på och lista vad de tyckte var rimligt att satsa på utifrån befintliga ramar. Utifrån dessa listor gjorde vi sedan en rangordning där Prioriteringscentrum var med som ett stöd. Även verksamhetsföreträdare, politiker och fackliga organisationer bjöds in för att under en dag arbeta med att prioritera och rangordna. Det här var ett framgångsrikt arbetssätt som vi nu ska ta upp igen, men i ett reviderat utförande.

Det finns idag ingen egentlig beredande instans, som ett metod-, program- eller prioriteringsråd som hanterar arbetet med systematiska, strukturerade och transparenta prioriteringar.

– Det finns dock inom organisationen tjänstepersoner som bistår politiken med underlag, även om det inte benämns prioriteringsråd. Vi har också hälso- och sjukvårdsnämnden har en systematisk process för prioriteringar utifrån ett behovsperspektiv på gruppnivå och i dialog med regionens verksamheter.

Prioriteringsdiskussionen i dag handlar mycket mer om vad som inte längre kan göras.

– Så i stället för att föra in nya saker får vi i stället fundera på vad vi inte längre kan göra. Just nu arbetar 26 nationella programområden inom nationella kunskapsstyrningen väldigt stuprörsmässigt. De levererar var för sig omfattande kunskapsstöd som är både ambitiösa och resurskrävande, och det vore ett stöd för regionerna om det fanns en instans som kunde hjälpa till med vägledning och inriktning om hur vi ska prioritera i allt det som vi förväntas göra.

Annica Öhrn är dock tveksam till att idén att etablera en nationell prioriteringsfunktion med horisontell överblick och med ansvar för horisontella bedömningar.

– I och med att vi har lokalt valda demokratiska regionförsamlingar så utgår mandatet och ansvaret därifrån. Någon överordnad funktion är svår att tänka sig. Förutsättningarna i landets 21 regioner är så olika. Däremot är det viktigt att dialog och samverkan mellan regionerna sker. Ambitionen är självklart att vården ska vara så jämlik som möjligt.