Prioriteras administrativa pålagor högre än patienter?

Alltmer enkla administrativa uppgifter har skiftats ut och flyttats från strategiska HR-avdelningar till de som arbetar i vårdens kärnverksamheter. Johan Alvehus, professor och expert på ledning och organisation vid Lunds universitet, kallar fenomenet elevering. Det är ett gigantiskt resursslöseri, menar han.
I ett välbesökt seminarium som arrangerades av Sjukhusläkarna i Almedalen, deltog Johan Alvehus i en namnkunnig panel som diskuterade frågan: ”Har vi råd att inte prioritera kärnverksamheten i svensk sjukvård?”.
– Administrationen växer i våra offentliga verksamheter, inte minst i hälso- och sjukvården. Det här är inget nytt, men vi behöver förstå dynamiken och vilka konsekvenser det får.
I slutet av april utkom hans bok ”Administration i offentlig sektor– om expansion, elevering och mittokrati”, skriven tillsammans med Gustaf Kastberg Weichselberger, professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.
– Vi har samtidigt både en över- och underadministrering i offentlig sektor, inte minst inom svensk hälso- och sjukvård. Vi ser en framväxande stab av antalet mellanchefer, HR-specialister, it-strateger, kommunikatörer och verksamhetsutvecklare.
Det har under senare år skett en förskjutning i vem som administrerar och vad de gör. Det som pågår är en elevering, en upphöjning av administrativt arbete, menar Johan Alvehus.
– Vi har fått en professionalisering av administrativa yrkesgrupper som inte vill befatta sig med enklare arbetsuppgifter och som har en lös koppling till kärnverksamheten. De strävar mot mer avancerade arbetsuppgifter av strategisk och övergripande karaktär, samtidigt som de avsäger sig mer triviala uppgifter. Dessa administrativa arbetsuppgifter försvinner inte, utan trycks ned i kärnverksamheter som saknar administrativ underbyggnad.

Det är viktigt att understryka, menar Johan Alvehus, att offentlig sektor inte kan fungera utan kompetenta administratörer som kan ge stöd till verksamheter.
– Men, i stället för att vara en stödverksamhet har den eleverade administrationen alltmer kommit att bli en störverksamhet.
Den här utvecklingen riskerar att dränera kärnverksamheten på engagemang och kompetens.
– Utskiftningen av enklare administrativa arbetsuppgifter leder till ett omfattande resursslöseri när högavlönade yrkesutövare som exempelvis läkare tvingas göra annat än att just utöva yrket, menade Johan Alvehus som fick flera nickade bifall från övriga paneldeltagare.
Håkan Kalzén, verksamhetschef för anestesi och intensivvård vid Södertälje sjukhus, kände väl igen sig i beskrivningen.
– Den är en klockren beskrivning av vår verklighet. Jag och mina kollegor upplever att HR-strategerna och HR-avdelningen befinner sig på avstånd i ett eget stuprör och det är svårt att få det stöd och den hjälp vi efterfrågar.
Håkan Wittgren, tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Västmanland och med erfarenhet av chefskap i såväl offentlig som privat sektor, kompletterade beskrivningen av hur resurser felanvänds med att lyfta fram regionfrågan.
– Sverige är nog det enda land i västvärlden som behållit 21 små geografiska enheter som man fyller med fler och fler uppgifter. I andra länder har man skapat färre och större områden och renodlat sjukvårdsuppdraget. Kostnadsutvecklingen för små regioner är långt större än för stora regioner, vilket är visat i en studie. Det här är en viktig fråga när vi diskuterar användningen av resurser och de förutsättningar som finns för att bedriva kärnverksamhet.
Shokoufeh Manouchehrpour, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset och styrelseledamot i Sjukhusläkarna, lyfte fram frustrationen som många upplever på vårdgolvet.
– Vi vill att resurserna ska läggas på kärnuppdraget, på patienterna, men så är det långt ifrån idag.
Hon berättade kort om ett system på Sahlgrenska universitetssjukhuset där vårdpersonal anonymt och enkelt kan hissa en ”röd flagga” när de observerar konsekvenser av neddragningar ute i verksamheten. Fram till nyligen hade över 80 röda flaggor hissats.
Sverige är nog det enda land i västvärlden som behållit 21 små geografiska enheter som man fyller med fler och fler uppgifter Håkan Wittgren, tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Västmanland
Vad ska då göras för att frigöra resurser för kärnverksamheten och minska överbyråkratiseringen och eleveringen av administrativa uppgifter?
Anna-Lena Hogerud (S), regionråd i Skåne och ordförande för SKR:s sjukvårdsdelegation, uppskattade paneldiskussionen och lovade att läsa boken om administration i offentlig förvaltning av Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger.
– Jag har en bakgrund som jurist och jag gillar trista offentliga utredningar. Men frågan om vad som ska göras är jättesvår. Förenklat kan jag väl tycka att det borde vara en självklarhet att vårdpersonalen endast ska ägna sig åt patientnära administration och det som är nödvändigt för kärnverksamheten.
I boken som hon refererade till finns åtta konkreta åtgärder för att uppnå en mer balanserad administration.
– Vi hoppas att olika målgrupper kan använda förslagen som en källa till diskussion och få inspiration till hur man kan implementera åtgärderna i den egna verksamheten, säger Johan Alvehus.
Det låter säkert väldigt övertygande för många, men att det skulle sitta ett gäng strateger och hitta på onödig administration åt läkarna är inte speciellt verklighetsförankrat. Istället för att prata om att HR-strateger och kommunikatörer skulle elevera sig och skicka ut administration i kärnverksamheten, fråga istället varför vi har de administra sysslorna vi har! Finns reglerna där av en anledning?
Eg är det samma syndrom (NPM) i all offentlig verksamhet där primära mål är att hålla igen på utgifter. Till skillnad från industrin där man anställer stödfunktioner(HR,Jurister mm) för att komma runt hinder för att nå sina mål. Har offentlig verksamhet anställt dem för att skapa hinder och ursäkter för att hålla igen.
I offentlig verksamhet har därför stödfunktioner tillåtits bli styrfunktioner som likt en tumör växer obehindrat och suger kraften från (vårdgolvet) organismen. Den är nu så generaliserad där onkologisk kirurgi är enda lösningen.
Förslagsvis kan de regioner som på allvar vill kunna hantera problemet, bolagisera alla stödfunktioner och sedan sätta budget och köpa in dem vid behov. Då blir det snabbt självsanerande.