Porträttet: Anna-Carin Olin

När mätinstrumenten inte håller måttet uppfinner hon sina egna. Sjukhusläkaren har träffat arbets- och miljö­professor Anna-Carin Olin, läkaren som drivs av nyfikenhet, men också av ren och skär ilska – över att så många människor i dagens Sverige fortfarande blir sjuka av sin egen arbetsmiljö.

Sotiga kök, giftiga skärvätskor och mängder av damm. Anna-Carin Olin är en av få läkare som regelbundet rondar sina patienter utanför sjukhusbyggnadens trygga inramning. I stället besöker hon dem i den vardag hon misstänker har givit dem KOL, astma eller andra arbetsmiljörelaterade besvär.

– Skräckexempel nummer ett var när jag under ett av mina första forskningsprojekt undersökte blekeriarbetare efter att klorblekningen blev förbjuden och man började bleka med ozon i stället. Detta helt utan att ha utrett faran för de anställda i att hantera det här oerhört reaktiva ämnet. Rörledningarna formligen smalt sönder och ett antal personer fick bestående men efter att ha andats in höga halter giftiga ämnen.

Anna-Carin Olin rynkar pannan över kaffe­koppen hemma i den prunkande trädgården, endast några kilometer från arbets­platsen Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hon beskriver den ilska hon känner när hon tänker på alla de människor som dagligen utsätts för mögel, damm och rök i så hög omfattning att de utvecklar svåra sjukdomar på sin egen arbetsplats.

– Ofta handlar detta om arbetsplatser som jag som läkare inte ens har tillträde till och det ser jag som det allra värsta. Det kan handla om småföretag utan kollektivavtal eller underentreprenörer utan regelrätta kontrakt. Dit den som har blivit sjuk inte ens vågar låta oss göra ett besök, på grund av risken att bli av med jobbet. Här talar vi om samhällets absolut svagaste grupper som blir utnyttjade på ett hänsynslöst sätt. Det gör mig så otroligt arg.

Och med bland annat den ilskan som drivkraft har Anna-Carin Olin inte bara fått en professorstitel i bara farten – hon har också uppfunnit en ny form av ickeinvasivt mätinstrument, PExA, för att kunna utreda orsakerna bakom patienternas diagnoser och leda deras arbetsskador i bevis.

– Jag samarbetade med en andra forskare som var duktiga på det här med aerosoler som vi andas ut. I partiklar som utsöndras från de terminala bronkerna hittade vi surfaktant, helt outspätt där allt vi exponeras för i luften vi andas in tas om hand och oskadliggörs. Genom att patienten andas ut partiklarna i ett munstycke kan vi samla ihop dem och mäta det exakta innehållet i denna vätska. Då får vi en bild av hur påverkade de små luftvägarna har blivit av exponeringen. Det är en mycket känsligare metod än de som har funnits tillgängliga tidigare och i och med att det är en icke invasiv metod är den också mycket användbar. Alternativet skulle vara bronkoskopi, som är ett mycket större och mer påfrestande ingrepp. Eller spirometri som är ett betydligt trubbigare instrument, säger Anna-Carin Olin.

– Det är helt fantastiskt att det här har blivit en metod som har fått genomslag och att det har bildats ett litet företag som ska sälja mitt instrument. Jag hade inte alls förväntat mig det. Det känns oerhört roligt.

Ann-Carin Olin. Foto: Julia Sjöberg

Själv undersöker Anna-Carin Olin just nu effekterna av björkpollen i kombination med olika luftföroreningar på de små luftvägarna. Hon tittar även närmare på patienter som har exponerats för skärvätska och på KOL-patienter, som till skillnad från vad många kanske tror i så många fall som 15 procent har ådragit sig sitt tillstånd genom exponering på arbetstid och inte på grund av rökning.

– Min nyfikenhet är det som driver mig framåt när det gäller forskningen. Den och min förmåga att nätverka och få olika specialiteter att samarbeta med varandra är nog förklaringen till varför jag har kommit dit jag är i dag. Det ger mig en särskild kick att se hur specialister från flera olika områden; kemister, fysiologer, yrkeshygieniker och läkare – kan lyfta forskningen och åstadkomma något nytt, tvärvetenskapligt och banbrytande tillsammans. Professorstiteln var aldrig något jag strävade efter eller något som fanns med i min plan. Det bara blev så.

Men att det blev just Arbets- och Miljömedicin för Anna-Carin Olin framstår inte som någon direkt slump för den som sneglar bakåt i backspegeln. För miljöintresset har följt henne sedan barnsben.

– Jag var mycket aktiv i Fältbiologerna redan som ung och blev så småningom internationell sekreterare för deras ungdomssektion. Jag har engagerat mig mycket i luftföroreningar, Östersjöfrågan och försurning av sjöar genom åren.

Det var också genom Fältbiologerna hon träffade sin man, Reinhold Pape, som även han jobbar professionellt med miljöfrågor i dag.

– Vi har alltid haft ett starkt miljöengagemang i familjen. Här hemma tar vi helst cykeln till jobbet och lagar mat med ekologiska råvaror. Två av mina barn är vegetarianer så det blir mycket vegetarisk matlagning. Ofta lite cross-culture.

Men i början av läkarkarriären lockade även barnmedicinen. Som nyutexaminerad gjorde Anna-Carin Olin en Minor Field Studie i Amazonas där hon undersökte längdtillväxt och näringsstatus hos barn under tre år.

– Vi besökte tio slumpvis utvalda indianbyar längs med Ucayalifloden, en av källfloderna till Amazonas, ett område där man lever mycket på fisk. Många av barnen var tillväxthämmade och barnadödligheten var hög. Vi kom fram till att diarréer var en av de stora bovarna i dramat.

Forskningen ledde fram till ett utbildningsprojekt där särskilda bybarnmorskor utbildades i att behandla diarré på rätt sätt.  Även bananvällingen som många av barnen levde på under sitt första år visade sig efter analys innehålla på tok för mycket fibrer för de känsliga barnmagarna, konstaterade Anna-Carin Olin.

Väl hemma i Sverige föll det sig inledningsvis naturligt att jobba vidare som läkare på barninfektion. Men med två små barn därhemma blev jourbördan för tung och arbetet kom ”för nära”. När ett erbjudande om att påbörja en ST inom arbets- och miljömedicin dök upp lät det hela för intressant för att Anna-Carin Olin skulle tacka nej. I dag är hon en av landets få utbildade yrkesallergologer.

– Den typiske patienten är en luftvägspatient – kanske en svetsare som har svetsat i rostfritt stål med dålig skyddsutrustning och andats in irriterande gaser med partiklar som innehåller krom och nickel. Det viktigaste för mina patienter är att de får diagnos snabbt så de inte fortsätter att utsättas för de här farliga ämnena. Frisörer, bagare och bilplåtslagare träffar jag också ofta på i yrket. Mötet med patienterna är det jag upp­skattar mest i mitt jobb som läkare. Det ger mig energi att fortsätta driva dessa viktiga frågor. Tycker man att något är roligt så blir det också bra – det är en inställning som jag försöker föra vidare till mina fyra doktorander också. Det är en av mina stora utmaningar och något av en ny fas nu när jag har blivit lite äldre – att föra vidare passionen och intresset för mitt arbete till potentiella efterträdare.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera