• 14 mars 2017
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

På Alingsås lasarett råder det total enighet – underskottet i vårdöverens­kommelsen för 2017 kommer att leda till betydande problem för sjukhuset. Det kommer helt enkelt inte att fungera. Ändå skrev politikerna i sjukhusstyrelsen under – tvärtemot tjänstemännens rekommendation.

Det är en grå decemberdag i Alingsås. Ett tufft år är snart till ända för stadens lilla lasarett som följts av både ekonomiska och arbetsmiljö­mässiga problem genom 2016. Och bortom nyåret väntar ännu en omöjlig ekvation. Den nya vårdöverens­kommelse som tecknats innebär nämligen att Alingsås lasarett startar även 2017 med ett underskott på 30 miljoner – alltså fler besparingar i en verksamhet utan luft.

– Vi har ju optimerat den här verksamheten sedan alltid. Vi är redan full­optimerade och det här året har gjort det alldeles tydligt att vi har passerat gränsen – folk orkar inte och det går inte att hyvla det minsta ytterligare. Sjukskrivningssiffrorna visar saker som vi tidigare inte sett här. Vi har kolleger som är utbrända till exempel, det är vi inte vana vid, och omsättningen på personal har ökat både på akuten och flera avdelningar, säger John Andersson, överläkare på kirurg-/ortopedkliniken och ledamot i Älvsborgs Södra läkarförening.

Sjukhusstyrelsen tog beslutet att skriva under vårdöverenskommelsen för 2017 i november 2016. Trots att en enad sjukhusförvaltning – från sjukhusledningen till personalorganisationer – tydligt gjort klart att gränsen för vad som är möjligt när nådd. Och trots att styrelsen var delad i två läger.

Enligt en protokollsanteckning från styrelsens socialdemokrater har det inte heller föregåtts av någon vettig förhand­ling med politikerna i Västra Götalands­regionens västra hälso- och sjukvårdsnämnd. Man skriver: ”Vi beklagar den politiska ledningen i HSN Västras ovilja att föra dialog med styrelsen om den underfinansiering som nu beslutats och att nämnden som befolkningsföreträdare inte vill föra en dialog vilka effekter som kan accepteras ur ett befolkningsperspektiv som det innebär om styrelsen måste starta ytterligare nedskärningar i verksamheten på 30,5 miljoner eller cirka 5 procent av omsättningen”.

John Andersson menar att styrelsen beslut om att gå emot tjänstemännens rekommendation skapar en förtroende­klyfta.

– Jag tillhör de som egentligen tror på det här systemet, att vi ska ha en demokratiskt styrd sjukvård, men det är dags för våra politiker att svara upp mot det här och visa hur det ska fungera, säger han och fortsätter:

– Om man ska se något positivt så tror jag att det är ett extremt högt signal­värde i det som sjukhusledningen gör nu. Det här visar att de förstår och bryr sig om hur vi har det på golvet.

Ett annat problem som Alingsås lasarett lider av är det ersättningsystem som finns i Västra Götaland – man får nämligen minst betalt i hela regionen för den vård som utförs.

– Vi går i praktiken back när vi utför viss vård, men hade vi fått samma ersätt­ning som övriga mindre akutsjukhus i regionen hade vi gått jämt upp. När vi frågar varför det är såhär får vi till svar att det är av historiska skäl, och sen säger de att det snart ska komma ett nytt ersättningsystem. Men det har man sagt i tio år, säger John Andersson.

En benchmarkingrapport, som jämfört Alingsås lasarett med motsvarande sjukhus i landet och andra i regionen, visar att lasarettet kom ut som vinnare i många avseenden.

– Vi har bra kvalitet, låga kostnader och är effektiva. Då kan man tycka att det är dumt att inte värna om det. Pro­blemet är att man tror att stort är bra och effektivt, men i sjukvården är det precis tvärtom. Ser man till medicinsk utveckling till exempel, så ger korta beslutsvägar och en verksamhet där folk känner varandra bättre förutsättningar för att nå ett bra resultat. Om det är en hög personal­omsättning så spelar det ingen roll vad det står i pm:en. Det är ändå människor som ska utföra föränd­ringar.

Det finns ytterligare en ekvation som är svårt att få ihop i Västra Götaland. Och där är Alingsås lasarett inte ensamma. Samtidigt som Västra Götalandsregionen förväntas gå med 1,5 miljarder i överskott för 2016 går regionens samtliga akutsjukhus back med 225 miljoner.

– Det är inte rimligt. Det är ungefär som om jag i min familjeekonomi skulle se till att amortera jättemycket på huset för att kunna ha det bättre sen, samtidigt som mina barn går utan kläder och mat. Det är klart att det är klokt att spara för framtiden, men man kan inte urholka verksamheten, säger John Andersson.

– Vi arbetar i ett system där det inte finns hur mycket pengar som helst och man kan inte bemanna upp hur mycket som helst, men nu har dragspelet dragits ut för långt mellan verkligheten och det man tror ska fungera.