Pensionärerna som gör stora insatser på ålderns höst
Nyheter
De är 78 respektive 88 år gamla – men fortsätter oförtrutet sin forskning och sitt arbete med att lära upp framtidens patologer.
Sjukhusläkaren har träffat Otto Ljungberg och Unne Stenram – två specialister från den äldre generationen – som fortsätter att stå stadigt i en specialitet i gungning.
– En stor del av dagen går åt till att ST-läkarna kommer med sina fall och vill diskutera dem med mig. Jag har ju hunnit se ganska mycket under de här 50 åren så jag kan lösa en hel del av de diagnostiska problem som hade tagit betydligt längre tid att hitta svar på om de skulle slå i fackböckerna. Sedan kan de successivt bli självgående och det är givetvis väldigt tillfredsställande för mig att se.
Orden är Otto Ljungbergs. Sina 78 år till trots är han fortfarande anställd av Region Skåne på 75 procent och anlitas flitigt som handledare för nya, blivande specialister på Patologen i Malmö.
Förutom glädjen i att kunna vara till nytta och lära upp framtidens patologer inom en för tillfället så hårt pressad specialitet – är det spänningen i yrket som håller honom kvar, berättar Otto Ljungberg.
– Redan som medicine kandidat fick jag tilldelat mig ett riktigt knepigt obduktionsfall med en egendomlig thyroideatumör kombinerad med tumörer i binjuremärgen. Den tumören var inte beskriven då och i samma veva dök det upp ett liknande preparat från en levande patient. Det slutade med att jag upptäckte en helt ny tumörtyp, ett syndrom som förekommer i vissa släkter. Det var orsaken till att jag fastnade för patologin och blev kvar. Och spänningen i ett knepigt fall och glädjen över att lyckas lösa det är fortfarande en av mina främsta drivkrafter.
Som äldre generationens patolog har Otto Ljungberg upplevt hur patologin har gått från att vara en populär och välfungerande specialitet – där möjligheten att få ”gå en termin” på Patologen i Malmö var något som stod högt i kurs bland studenterna – till att ha blivit en specialitet i kris. Och en viktig orsak till den krisen fick han uppleva på nära håll, berättar han.
– Det var på 90-talet när landstingen hade stora ekonomiska bekymmer. Jag var verksamhetschef i Kristianstad då och såg hur man drog ner budgeten först med fem procent och sedan med sex procent. Vi tvingades ta bort de FV-block som var avsedda för de som skulle bli specialister och det gjorde man även på andra håll i landet. Svackan efter det stålbadet har levt vidare inom patologin eftersom bristen som uppstod aldrig blev kompenserad.
Men nu är äntligen nya ST-läkare på ingång och för att de inte ska stå utan erfarna kollegor att luta sig mot är det viktigt att några stannar kvar även efter pensionsåldern och lär upp dem, menar Otto Ljungberg. Och några tankar på att sluta har han inte i dagsläget.
– Jag förlänger ett år i taget för man vet ju aldrig. Rätt var det är kanske man blir sjuk. Det är en oerhört sårbar verksamhet som det är nu. Men i takt med att vi lär upp fler ser framtiden allt ljusare ut. Det är en av våra viktigaste uppgifter som erfarna patologer – att föra kunskapen vidare till de yngre.
Utan Unne Stenram hade verksamheten lagts ner
En som har slutat arbeta kliniskt men som så sent som för några år sedan fick namnge en nyupptäckt sjukdom efter hängiven forskning på området är 88-årige Unne Stenram. Utan honom hade diagnosen Oralt facialt digitalt syndrom typ Stenram inte kunnat ställas.
– Det jag sysslar med i Lund hade lagts ner helt och hållet om jag hade slutat – det är en sak som är säker, säger han och syftar på sin roll som ansvarig för elektronmikroskopi av cilier från luftvägarna vid patologen på medicinska fakulteten i Lund. En verksamhet som varit nedläggningshotad många gånger av ekonomiska skäl, berättar Unne Stenram och tillägger att det bland annat är därför han har valt att forska och arbeta utan ersättning de senaste 20 åren.
– Vi är några av de främsta i Norden inom det här området och det är för att jag väljer att fortsätta. Totalt tar vi hand om omkring 80 preparat varje år och de skickas hit från de flesta lasaretten söder om Stockholm samt från Norrland. En medicinsk analytiker klarar av det mesta tillsammans med en av de anställda läkarna, men när något särskilt egendomligt dyker upp kontaktar de mig.
Varje vardag cyklar 88-årige Unne Stenram från hemmet i östra delarna av Lund ner till arbetsplatsen i centrum. Förutom att bedriva forskning bakom sitt elektronmikroskop fungerar han som bakjour och hjälper till att analysera särskilt svårtolkade prover inom den smala nisch som har blivit hans – cilier från luftvägarna, berättar han. Och senast i höstas deltog han i en läkarkongress i Paris tack vare anslag från Kungliga Fysiografiska sällskapet i Lund.
– Jag har inga problem att följa med i litteraturen när det gäller nya rön inom mitt område – tvärtom tror jag att jag har mer tid och intresse för det än många av mina yngre kollegor på grund av den höga arbetsbelastningen de har, säger Unne Stenram när frågan om hans höga ålder kommer på tal.
– Men det är klart att twitter och sånt där sysslar jag inte med. Sociala medier klarar jag mig utan. Men rent tekniskt klarar jag mig bra på arbetsplatsen – jag jobbar på här precis som före pensionen.
Och de vetenskapliga artiklarna signerade Stenram fortsätter att publiceras i tidskrifter världen över. Den senaste i december förra året, berättar han.
– Sedan jag fyllde 68 år har jag fått 75 vetenskapliga artiklar publicerade.
Vad hade det inneburit för patienterna om du inte hade fortsatt jobba?
– Ingen vet vad som hade hänt om vår verksamhet hade lagts ner. Det närmaste avancerade laboratoriet som utför den här typen av analyser ligger i Tyskland så då hade kollegorna fått vända sig dit. Eller låta bli att ta de här proverna överhuvudtaget. Ofta handlar det om barn som utreds för medfödda sjukdomar av genetisk typ.
Hur ser det ut i din specialitet? Här är hela listan
