Paus från helvetet
I slutet av januari anlände ett 100-tal sjukvårdare och läkare från kriget i Ukraina till Sverige för en veckas återhämtning och psykologiskt stöd. En av dem var akutläkaren Vladislav Sverdlikov. Efter nära två år vid fronten var han nära en kollaps och i akut behov av att tillfälligt få lämna kriget för rehabilitering och rekreation.
– Jag var emotionellt och fysiskt utbränd. Kriget är en tragedi, det är mycket jag och mina landsmän varit med om som ingen människa borde behöva uppleva, säger Vladislav.
Den 26 februari 2022 anmälde han sig till den ukrainska Försvarsmakten som frivillig. Sedan dess har han endast varit ledig två helger. Resten av tiden har han arbetat cirka två kilometer från fronten, vid olika stabiliseringspunkter för svårt skadade soldater, många med splitterskador och explosionsskador från minor.
– Jag har sett många förstörda byar och städer, mycket död, lidanden och svåra umbäranden. Det är klart att jag många gånger har varit rädd och känt panik. Men jag kämpar för mitt land, min familj, min släkt och framtida generationer.
Han är en av 30 000 läkare och sjukvårdare som arbetar på slagfälten i Ukraina.
Den 22 januari kunde 100 av dem, cirka 30 läkare och 70 sjukvårdare ta sig från kriget med tåg till Polen och vidare med flyg till Arlanda, tack vare hjälporganisationen Repower. Från flygplatsen åkte de vidare till en ö i Roslagen för inkvartering på en konferensanläggning. Under en vecka fick de ta del av ett återhämtningsprogram som bland annat omfattade psykologiska interventioner, utflykter, kultur-, musik-, konst- och naturupplevelser. Och inte minst, möten och samtal med andra deltagare som av den ukrainska Försvarsmakten identifierats som i akut behov av vila, stöd och hjälp.
– Det var obeskrivligt skönt att få komma till Sverige, bo tillsammans med kollegor i en fin liten stuga och uppleva tystnaden och slippa höra ljudet från bomber och raketattacker.
När Vladislav fick möjligheten att åka till Sverige kände han först en stark ambivalens.
– Jag ville först inte. Jag kände skuld över att lämna kollegorna vid fronten. Jag hade också gärna velat träffa min fru och sexåriga dotter Angelinka som jag inte sett på över ett halvår. Men, jag inser ju att jag verkligen behövde komma bort från kriget. Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen, säger Vladislav.
Intensiva månader i ett krig med ständiga robot- och raketattacker, beskjutningar och en omänsklig tillvaro i skyttegravar, ödelagda hus eller snarare skjul, har satt djupa spår. Bedömningar av ukrainska psykologer som var med under resan i Sverige var att majoriteten av deltagarna lider av PTSD.
– Många far illa. Personligen vill jag ändå återvända till fronten, trots att jag efter så lång tjänstgöring formellt skulle kunna lämna armén och åka hem till min familj. Men, om inte jag kämpar för mitt land, vem ska då göra det?
Vladislav fick sin läkarexamen Pirogov Medical University i Moskva. Innan kriget bröt ut arbetade han som akutläkare och onkolog vid Zhytomyr Central District Hospital, cirka 14 mil väster om Kiev. Han hade ingen tidigare militär erfarenhet och hade aldrig hållit i ett vapen. Men den 26 februari anslöt han sig som frivillig och gav sig i väg med buss mot fronten i östra Ukraina.
– I början tjänstgjorde jag som soldat. Min brigad skulle säkra transportvägarna till Odessa och evakuera skadade från fronten. När vi närmade oss pågick intensiva strider. Tillsammans med många andra militära enheter lyckades vi avvärja luftlandsättningen och vår brigad fortsatte sedan mot Kherson och ockuperade områden. Jag kommer aldrig att glömma hur tacksamma och glada människor var när vi lyckades befria byar, många grät, till och med de mest råbarkade männen.
Förra året splittrades Vladislavs brigad då många av hans kollegor och vänner dödades i strid. Han förflyttades då till den norra gränsen mot Ryssland, cirka två kilometer från fronten. Levnadsförhållandena där är omänskliga. Det har funnits perioder då han arbetat och sovit i sin uniform i flera veckor. När det väl funnits en chans att tvätta har vattnet färgats svart och rött av smuts och blod.
Jag kommer aldrig att glömma hur tacksamma och glada människor var när vi lyckades befria byar, många grät, till och med de mest råbarkade männen.Vladislav Sverdlikov, akutläkare
Vladislav är ensam läkare för 700 soldater och möter cirka 70 skadade per dag. Hans team med sjukvårdare tar även hand om soldater som blivit sjuka på grund av virus- och bakterieinfektioner. I skyttegravarna kryllar det av råttor och möss.
– Vi bor i enkla hus som blivit förstörda av kriget och det fungerar som vår stabiliseringspunkt, bakom frontlinjen. Den ukrainska armén förser oss med vatten, mat och ved och kaminer för att vi ska kunna hålla värmen. Det är inte alltid som elen fungerar, vilket är en stor medicinsk svårighet och utmaning. Vi utsätts också för nattliga överfall av ryska sabotagegrupper och lever i ständig alarmberedskap.
Hans största rädsla är inte att dö, utan att förlora kriget mot Ryssland och att hans familj ska fara illa. Flera av hans vänner och kollegor har tillfångatagits av ryssarna.
– Jag skulle hellre vilja bli dödad än att hamna i rysk fångenskap.
Under veckan i Sverige hölls föreläsningar på Akademiska sjukhuset med medicinskt utbildad personal från den svenska Försvarsmakten. En av föreläsningarna handlade om TCCC (Tactical Combat Casualty Care), ett livräddande kurskoncept för individer som arbetar och kan hamna i hotfulla situationer, militärt eller civilt.
Lukas Arkestål, från Katastrofmedicinskt center (KMC) vid Universitetssjukhuset i Linköping, höll i programmet och efterföljande diskussioner med de ukrainska deltagarna. Han är anestesisjuksköterska och har tjänstgjort militärt i Afghanistan och Mali.
Diskussionerna på Akademiska blev stundtals livliga och många ukrainare gav uttryck för frustration; det som gäller i teorier krockar inte sällan med den krassa verkligheten. I Ukraina, till skillnad från många andra krig, saknas ett effektivt luftförsvar som kan skydda sjukvårdare och läkare under evakueringar av sårade.
– Att komma direkt från fronten till Sverige måste vara väldigt omskakande. De flesta hade inget med sjukvård att göra innan kriget startade. Landslagsidrottare, biologer, lärare, designers gav sig ut i kriget som sjukvårdare. Nu arbetar de dygnet runt med att försöka rädda liv på fronten. Deras kampvilja är rörande och inspirerande, säger Lukas Arkestål.
Det är dock beklämmande, menar han, att deras utmaningar fortfarande är så stora och nästan oförändrade sedan kriget startade. Det initiala omhändertagandet sker under svåra omständigheter och i regel med låg kvalitet på grund av omöjligheten att utbilda under pågående krig.
– Tiden till evakuering är också väldigt lång. På grund av att Ryssland bombar märkta sjukvårdsinrättningar har flera stabiliseringscenter bakom fronten tvingats fram, men transporttiderna till kvalificerad vård kan dröja upp till 18 timmar. Det är förödande.
Vladislav uppskattade diskussionerna på Akademiska sjukhuset och var imponerad över det engagemang som Sverige visat.
– Men jag tror att Sverige och den svenska Försvarsmakten har mer att lära av Ukraina. Ni har teorierna, den akademiska kunskapen och teknologin, men vi har den praktiska och kliniska kunskapen och erfarenheten från ett brinnande krig.
Hur länge kriget i Ukraina kommer att fortgå, har han inget svar på. Men för hans egen del kommer han att fortsätta sitt arbete som akutläkare vid fronten fram tills landet är befriat från Ryssland. Vladislav är övertygad om att Ukraina kommer att stå som segrare. På frågan om det inte känns svårt att återvända till kriget efter veckan i Sverige, svarar Vladislav med att stillsamt skaka på huvudet.
– Som läkare är det svårt att inte finnas där och hjälpa till. Jag hoppas att svenska läkare är beredda att ansluta till armén om kriget skulle bryta ut i Sverige, precis som jag var den 26 februari 2022.
