Den första nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet började vid månadsskiftet att gälla. Under arbetsprocessen har planen kritiserats för att vara luddig i fråga om olika aktörers ansvar och mandat – något som i slutversionen blev betydligt mer tydligt. Nu krävs ledarskap och samordning för att goda kunskaper inte ska stanna lokalt, betonar Karin Pukk Härenstam, ordförande i Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk kvalitet.

• 03 februari 2020
• 0
• AV: Adam Öhman

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen tagit fram en nationell handlingsplan för att stärka patientsäkerheten, som Sjukhusläkaren tidigare har rapporterat om.

Handlingsplanen, som nu ska omsättas i handling, behandlar grundläggande förutsättningar för en säker vård, samt fem prioriterade områden med ett 30-tal nationella åtgärder. Planen, som gäller 2020–2024, lyfter fram att kunskapen om patientsäkerhet måste öka inom hälso- och sjukvården, att arbetet måste förbättras genom analyser av vad som orsakar vårdskador, samt att det förebyggande arbetet måste utvecklas.

Vad gäller grundläggande förutsättningar som måste säkras anger handlingsplanen inte minst en god arbetsmiljö, tillräckligt med hälso- och sjukvårdspersonal med rätt kompetens och ett tydligt och involverat ledarskap.

Beträffande nationella åtgärder lyfts samordning mellan huvudmän och lärosäten kring kompetensförsörjning, arbete med att ta fram introduktionsprogram för vårdpersonal och förbättrade insatser för analys och utbildning. Handlingsplanen slår även fast att det är av stor vikt att hälso- och sjukvården har en god beredskap.

Nu går bollen vidare till regionerna och kommunerna. Tanken är att de utifrån planen ska utveckla egna handlingsplaner.

– Vår förhoppning är att handlingsplanen ska bidra till en förflyttning inom arbetet med patientsäkerhet, från enskilda utfallsområden till en bredare syn på patientsäkerhet, säger Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen.

Under processen med att ta fram handlingsplanen har en rad kritiska synpunkter mot centrala delar av planens tidigare utformning ventilerats, som Sjukhusläkaren tidigare har rapporterat om. Inte minst under höstens remissrunda, som samlade in cirka 90 svar.

Svenska Läkaresällskapet, som hela tiden har välkomnat initiativet med en nationell handlingsplan, framhöll i sitt remissvar att planen inte var tillräckligt konkret för att regioner och kommuner faktiskt ska kunna använda och bli stöttade av den. Risken var, enligt organisationen, att det skulle bli allas och ingens plan.

Läkaresällskapet efterlyste därför en distinkt beskrivning av hur förutsättningar och fokusområden omsätts från ord till handling, samt över de olika aktörernas mandat, ansvar och möjligheter. Här är det tydligt att Socialstyrelsen har tagit fasta på synpunkterna.

– Planen är konkret i en mängd frågor. Den ger inte minst en bra orientering i vad olika myndigheter och organisationer har för uppdrag idag och hur ansvarsfördelningen ser ut framåt, säger Karin Pukk Härenstam, patientsäkerhetsforskare, barnläkare och ordförande i Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk kvalitet.

– Jämför man skrivningarna idag med hur de såg ut tidigare är det ju också betydligt mer konkret beskrivet hur samverkan ska se ut. Det är tydligt att det här är starten på ett fortsatt samordnat arbete.

Den ger inte minst en bra orientering i vad olika myndigheter och organisationer har för uppdrag idag och hur ansvarsfördelningen ser ut framåt. Karin Pukk Härenstam, forskare

Svenska Läkaresällskapet underströk i sitt remissvar även att professionerna och deras organisationers betydelse för patientsäkerhetsarbetet måste belysas mer än tidigare. I remissversionen saknades genomgående de anställda. Även i dessa delar är den nya handlingsplanen relativt tydlig i jämförelse med tidigare.

Planen vänder sig i första hand inte till läkare eller andra yrkeskategorier inom vården, utan är främst riktad till beslutsfattare, till regioner och kommuner. Inte desto mindre kan planen vara ett stöd för kliniskt verksamma läkare, exempelvis vid samtal med sina chefer.

– Det faktum att man så tydligt skriver fram vilka förutsättningar som krävs för en bra och säker vård – inte minst ledningens engagemang och fokus på kompetens i såväl teknisk som icketeknisk färdighet – ger stöd åt professionerna på ett bra sätt, säger Karin Pukk Härenstam.

Det krävs ett ledarskap och en samordning i de här frågorna för att goda kunskaper inte ska stanna regionalt eller kommunalt. Karin Pukk Härenstam, forskare

Karin Pukk Härenstam betonar att det är centralt att det fortsatta arbetet krokar vid befintligt arbete om orden de facto ska bli handling. Professionerna måste i detta sammanhang spela en aktiv roll på alla nivåer.

– Det krävs ett ledarskap och en samordning i de här frågorna för att goda kunskaper inte ska stanna regionalt eller kommunalt. Det finns ju en mängd ämnesområden i det här som inte minst handlar om att ta fram kunskapsstöd och nya mätetal. Det är viktigt att alla inte uppfinner hjulet på var sitt håll.

Karin Pukk Härenstam blev glad när hon läste handlingsplanen. Det är roligt att se att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken, säger hon.

– Det är positivt att handlingsplanen är framtagen med bred förankring. Om man fortsätter att arbeta på det här sättet finns bättre förutsättningar att handlingsplanen faktiskt omsätts i praktiken på ett bra sätt.

Hans Rutberg, ordförande för Svenska Läkaresällskapets kommitté för säker vård, håller med.

– Det var positivt att läsa handlingsplanen. Våra synpunkter från Läkaresällskapet, men även andra synpunkter, har blivit tillgodosedda i mycket stor utsträckning. Arbetet med att ta fram planen har kännetecknats av transparens och delaktighet. Det medför att sannolikheten att det blir verkstad av detta i kommuner och regioner ökar, säger han.

En utgångspunkt i senare forskning skulle innebära en annan syn på de grundläggande förutsättningarna. Synnöve Ödegård, forskare

Synnöve Ödegård, sjuksköterska och forskare med mångårig erfarenhet inom patientsäkerhetsområdet och Irene Tael, beteendevetare med 30 års erfarenhet från föreskriftsarbete, tillsyn och forskning inom säkerhet och kvalitet, har under processen också efterlyst mer klarhet i handlingsplanen. De välkomnar att den slutgiltiga strukturen i planen har förbättrats. Exempelvis att systemets olika nivåers ansvar med tillgång till säkerhetsexperter och resurser för forskning och utveckling, metodutveckling och kompetensförsörjning har förtydligats, samt vikten av en hållbar arbetsmiljö.

Även om planen innehåller en del nyare och moderna tankar kring säkerhet, som de hade föreslagit, saknar de samtidigt en beskrivning av säkerhetsutvecklingen.

– En utgångspunkt i senare forskning skulle innebära en annan syn på de grundläggande förutsättningarna och de utpekade prioriteringsområdena, i stället för att som nu ha kvar ett alltför reaktivt perspektiv, framhåller Synnöve Ödegård.