Försäkringskassan nekade patienter ersättning för vård utomlands-trots att motsvarande vård ges i Sverige

Just nu tar SKL fram transparenta prislistor över svettbehandlingar i syfte att ge landstingen bättre koll på sina kostnader för planerad vård utomlands. Samtidigt nekas patienter ersättning, trots att kravet-att motsvarande vård ges i Sverige- uppfylls. I flera pågående ärenden har Försäkringskassan nekat ersättning för svettbehandling av ljumskar vid en klinik i Danmark. Sådan behandling finns även i Sverige, något Försäkringskassan inte tycks ha känt till. I sin fråga om vårdutbud i Sverige utgår myndigheten bara från det svar de från patientens hemlandsting.
Just nu pågår flera mål, där patienter som har fått avslag på sina ansökningar om ersättning för svettbehandling i Danmark har överklagat förvaltningsrättens dom och nu beviljats prövningstillstånd i kammarrätten.
I sitt överklagande till kammarrätten yrkar patienterna via sitt gemensamma ombud- Johan Rosengren, styrelseordförande vid Hidroskliniken i Sverige, att de har rätt till ersättning motsvarande kostnaden för läkarbesöket och läkemedlet vid den behandling som de har fått vid en svettbehandlingsklinik i Danmark.
En av patienterna har nekats ersättning från försäkringskassan för svettbehandling av ljumskar. Detta med liknande argument som uppges i en vägledande dom från Högsta förvaltningsdomstolen i november 2017; att behandling av just denna kroppsdel inte ges i Sverige.
I förvaltningsrättens dom, som överklagats till kammarrätten, står:
”Av utredningen i ärendet framgår att Försäkringskassan undersökt vårdutbudet nationellt i Sverige och då kommit fram till att det vid det aktuella vårdtillfället funnits behandling av händer, fötter och armhålor, som bekostas av det allmänna samt att behandling av övriga kroppsdelar inte funnits”.
Men enligt Hasse Knutsson, handläggare vid SKL, som kartlägger landets svettbehandlingar i syfte att kunna presentera transparenta prislistor för denna vård i Sverige, så finns svettbehandling även för ljumskar i Region Östergötland.
Något som också Johan Rosengren, styrelseordförande vid Hidroskliniken i Sverige och Birgitta Stymne, överläkare vid hudkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping, bekräftar för Sjukhusläkaren.
– Vi använder oss av de nationella riktlinjerna i Sverige och enligt dem ska svettbehandling inom vårdvalet ges endast för kroppsdelarna armhålor och handflator, konstaterar Birgitta Stymne och tillägger:
– Men i undantagsfall och om medicinska skäl finns ger vi, efter en medicinsk bedömning även svettbehandling för andra begränsade områden, exempelvis ljumskar eller panna.
Detta är inget nytt, utan har förekommit i nära två decennier, så länge svettbehandling har funnits i regionen, påpekar Birgitta Stymne.
Något som Försäkringskassan dock inte ha verkar ha känt till när de bedömt rätt till ersättning för en av patienterna i det pågående målet.
När Försäkringskassan ska bedöma om en patient som fått behandling utomlands har rätt till ersättning via landstinget, vänder sig myndigheten till patientens hemlandsting, berättar Elisabeth de Verdier, verksamhetsutvecklare vid Försäkringskassans avdelning för internationell vård, för Sjukhusläkaren.
En förklaring kan vara, att vi utgått från yttrande från ett landsting, som säger att den här behandlingen erbjuder vi inte och vi har ingen kännedom om att något annat landsting erbjuder det heller.Elisabeth de Verdier, verksamhetsutvecklare vid Försäkringskassans avdelning för internationell vård.
Försäkringskassan frågar exempelvis det enskilda landstinget om det erbjuder svettbehandling av just denna kroppsdel och om patienten skulle ha fått denna behandling i något annat landsting i Sverige. Landstingets yttrande är sedan en del av underlaget för försäkringskassans beslut.
– Även om det finns nationella riktlinjer, så måste Försäkringskassan ställa en förfrågan i varje enskilt ärende, säger Elisabeth de Verdier.
Hur kan ni veta, att ett enskilt landsting har koll på behandlingsutbudet i hela landet?
– Enligt ersättningslagen så är det patientens hemlandsting som vi har att tillfråga. Vi kan inte utgå ifrån att landstingen inte skulle svara sanningsenligt.
Patienten har ju rätt att direkt söka vården utomlands, så varken vårdgivare eller patient behöver ju ta reda på om vården finns någon annanstans i Sverige?
– Ja, men det kan ändå framkomma i hemlandstingets yttrande om behandlingen ges i ett annat landsting.
Vad händer, om den uppgift ni fått av det enskilda landstinget inte visar sig stämma?
– Får vi kännedom om att behandlingen ges i ett visst landsting så går vi vidare i vår utredning, säger Elisabeth de Verdier.
Vad är din förklaring till att patienter får avslag när det gäller ersättning för svettbehandling av ljumskar vid klinik utomlands- trots att denna behandling finns i Sverige?
– En förklaring kan vara, att vi utgått från yttrande från ett landsting, som säger att den här behandlingen erbjuder vi inte och vi har ingen kännedom om att något annat landsting erbjuder det heller, säger Elisabeth de Verdier.
Då har ni ju fått fel svar från det enskilda landstinget i fråga. Tycker du inte att ert sätt att insamla information om hela landets vårdutbud på riskerar att ge väl godtyckliga svar?
– Det är inte godtyckligt. Vi tillfrågar hemlandstinget i varje enskilt ärende och yttrandet är en del av beslutsunderlaget. Och om hemlandstinget eller patienten säger att vården ges i ett annat landsting så utreder vi ärendet vidare.
Även i den vägledande dom som kom i november 2017, nekades en kvinna från Skåne, som genomgått svettbehandling av ljumskar i Danmark år 2014 ersättning med motiveringen att motsvarande vård inte gavs i Sverige. Detta avslag hade däremot en tydlig förklaring, enligt Elisabeth de Verdier.
– Patienten var inte hemmahörande i Region Östergötland, säger hon.
När det gäller öppenvård trädde den lag, som gav patienten möjlighet att välja ett annat landsting än sitt eget, i kraft först den 1 januari 2015. Eftersom kvinnan fick sin behandling före 2015 var patientlagen ännu inte tillämplig, resonerar Elisabeth de Verdier.
Men enligt Johan Rosengren, som även är de tre patienternas ombud i de pågående målen, strider den vägledande domen mot EU-rätten.
– Det är anmärkningsvärt att Högsta förvaltningsdomstolen har bortsett från att behandlingen har givits både i patientens hemlandsting och i övriga landsting i Sverige i många år, säger han.
Enligt EU-direktiv och enligt förarbeten till ersättningslagen finns dessutom inget krav på att behandlingen ska finnas i Sverige, menar Johan Rosengren.
Av förarbetena till ersättningslagen framgår att det centrala för rätten till ersättning är om vården är medicinskt motiverad och om den har utförts i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Rätten till ersättning för vård i ett annat EES-land ska därför, enligt patienternas yrkande i de pågående målen, inte vara beroende av vilken vård som bekostas av det allmänna i Sverige. Den vård som patienterna har fått i Danmark har varit medicinskt motiverad och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den har dessutom även givits inom det allmänna svenska sjukvårdssystemet, enligt patienternas yrkande.
För rätten till ersättning saknas det också betydelse om det i regionala eller nationella riktlinjer anges att behandling av hyperhidros är begränsad till vissa kroppsdelar, menar patienterna i sin överklagan till kammarrätten.
I sitt överklagande framhåller patienterna också via sitt ombud EU-domstolens avgörande i målet Smiths och Peerbooms för nästan 20 år sedan. I denna dom prövade domstolen bland annat om patienternas rätt till ersättning kan begränsas till behandlingar som är ”sedvanliga” inom försäkringsmedlemsstaten. EU-domstolen slog då fast, att bedömningen av vilken vård som ska ersättas inte ska vara beroende av var vården ges och att man inte ska ta hänsyn ”enbart till behandlingar som utförs inom försäkringsmedlemsstatens territorium”.
Enligt EU-domstolen är ett försvarbart krav däremot att en behandling ska vara tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen.
Detta innebär alltså, enligt patienternas yrkande, att man inte kan åberopa ett nationellt villkor som stöd för avslag till rätt till ersättning-så länge det framgår att behandlingen är tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen.
Patienterna tar också via sitt ombud också upp fallet Ivanov Elchinov, där EU- domstolen 2010 slog fast att en medlemsstat- i de fall det saknas en exakt lista över behandlingsmetoder som ingår i vårdförmånerna- ändå inte kan neka en patient rätt till ersättning för kostnader för vård i ett annat EES-land endast på grund av att behandlingsmetoden i fråga inte används i patientens hemland.
I stället ska fokus ligga på om en behandlingsmetod uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet och den bedömningen ska göras utifrån ett internationellt perspektiv.
På frågan om dessa EU-domar inte väger tyngre än enskilda länders förhållningssätt i frågan om ersättning för planerad vård utomlands, svarar Elisabeth de Verdier:
– De aktuella ärendena bedöms enligt ersättningslagen, som är en implementering av patientrörlighetsdirektivet. Detta bygger i sin tur på EU-domstolens praxis. Högsta förvaltningsdomstolen har i sin vägledande dom beaktat både ersättningslagen och direktivet och kommit fram till, att för rätt till ersättning krävs att vården tillhandahålls i Sverige.
Fotnot: Några dagar efter att denna artikel publicerades har Kammarrätten i sina första domar i de mål som rör svettbehandling bedömt att Försäkringskassan inte har kunnat visa att det har funnits exakta förteckningar som visar att svettbehandling av exempelvis ljumskar inte ges någonstans i Sverige. Eftersom deras utredning visar, att patienterna hade kunnat få motsvarande behandling i Sverige, anser Kammarrätten att patienterna har rätt att få sina kostnader ersatta. Patienternas hemlandsting får därmed ersätta patienternas faktiska kostnader för behandlingarna (med avdrag för patientavgiften) eftersom uppgifter saknas om hur mycket denna vård kostar i Sverige.