Pandemin har satt djupa spår i italiensk sjukvård
Den 22 februari för tre år sedan fick sjukhuset i Bergamo sin första covidpatient. En månad senare var 80 procent av patienterna covidfall och staden hade den värsta smittspridningen i hela Europa. Överläkaren Stefano Fagiuoli var en av dem som stod i stormens frontlinje och kämpade både med egen och andras smitta. Han får än i dag tårar i ögonen när han tänker tillbaka.
Öde gator där bara ambulanser kör med sirenerna på, till och från sjukhuset. Kolonner av militära lastbilar som kör kistor till kremering i andra regioner. Utmattad och chockad sjukhuspersonal efter oändliga arbetspass.
Det var Bergamo i mars 2020. Covids ankomst blev en storm som ingen hade förutsett. Överdödligheten blev den i särklass högsta i hela Europa, med nio gånger så många döda som ett normalt år.
– När vi fick den förste patienten 22 februari och startade en covidavdelning med 24 platser, trodde vi att vi överdrev. Det visade sig att vi var tvungna att öppna en ny med 48 platser varannan dag, berättar Stefano Fagiuoli som är gastroenterolog och chef för medicin på universitetssjukhuset ”Giovanni XXIII” i Bergamo, och som var med i det kristeam som sjukhuset tillsatte för att hantera covid19.
Problemet var att det inte gick att utnyttja alla platser. Det tog 36 timmar att få svar på testerna, och innan dess var patienterna tvungna att vara isolerade. Eftersom sjukhuset bara har rum med två sängar, innebar det att en plats försvann.
Ledningen på sjukhuset insåg snabbt att något drastiskt var tvunget att göras. De organiserade kurser för läkarna två gånger om dagen i en stor konferenssal, där alla fick lära sig grunderna i intensivvård, virologi och hur man tar av och på sig skyddsutrustning. De samlades sedan i team om 15 till 20 läkare, med en specialistläkare från IVA i varje team, och resten från alla olika avdelningar. Det var gynekologer, psykiatriker, obducenter – ja, alla med läkarexamen behövdes till slut.
– Vi utvecklade teknologin, så vi kunde göra allt via dator och intranät. Ingen fick använda papper och penna, minns Stefano Fagiuoli.
De blev aldrig utan skyddsutrustning, men det var nära en gång i början av mars. Då började paniken sprida sig bland personalen, men lagom till nästa pass gick på hade det kommit en leverans.
Redan första veckan i mars ordnade ledningen med psykologstöd till personalen. De flesta mådde rejält dåligt, både av de hårda arbetsvillkoren och av att mista patienter hela tiden. Ingen annanstans i Europa hade covid ännu slagit till med samma kraft och de kände sig chockade och ganska hjälplösa.
– Patienterna kom för det mesta in med interstitiell lunginflammation. Två dagar senare var de döda. Jag kände mig otillräcklig som läkare och upplevde det som ett personligt misslyckande. Vi visste inte då att det berodde på att patienternas immunförsvar reagerade så starkt att de avled av det. Det är som att döda en fluga på väggen med en bazooka, konstaterar Fagiuoli.
– Men jag undrar om det hade blivit speciellt annorlunda även om vi haft de mediciner vi har i dag. För att fungera ska de ges tidigt under sjukdomsförloppet, men våra patienter var svårt sjuka redan när de kom hit, konstaterar han.
Den 30:e mars var 80 procent av patienterna på sjukhuset inlagda för covid. Tre fjärdedelar av den utökade IVA-avdelningen hade covidpatienter. Personalen gick på knäna och flera blev sjuka. Stefano Fagiuoli fick också covid, men klarade sig med fem dagars isolering hemma och självmedicinering.
– Det är klart jag var rädd för att tvingas ligga i respirator. Kollegorna ville att jag skulle komma till sjukhuset för behandling, men jag ville vara hemma så länge det gick. Jag drömmer fortfarande ibland att jag sitter isolerad hemma och att det enda ljud som hörs ute är ambulansernas ständiga sirener, berättar han.
– 450 journaler och 150 döda. En tredjedel! Jag började gråta och funderade på vad jag höll på med egentligen, trots 35 år i yrket. Det var först då som jag verkligen började bearbeta det jag varit med om, förklarar han.
Perioden med covid har satt djupa spår inom den italienska sjukhusvärlden. De yngre läkarna har blivit skrämda av arbetsvolymen och vill inte längre jobba inom den offentliga sjukvården. Över hela landet har det blivit svårt att rekrytera specialistläkare till de flesta avdelningar.
– Om tio år kommer hela sjukvården att ramla ihop om inget drastiskt görs. Trots att vi är ett universitetssjukhus med utmärkt renommé är det få unga läkare som vill komma hit. De föredrar att arbeta privat. Att jobba på ett offentligt ägt sjukhus innebär långa arbetspass och hundratals timmar obetald övertid, så jag förstår dem, konstaterar Stefano Fagiuoli.
– Jag jobbar aldrig mindre än tolv timmar per dag, men trots det finns det många patienter som anser att vi inte gör tillräckligt, eftersom vårdköerna är enorma. Entusiasmen från allmänheten för vårt arbete under covid försvann snabbt, nu anses vi vara privilegierade och lata. Plus korrumperade av läkemedelsindustrin, säger han lite bittert.
Text: Kristina Wallin
