Över 10 000 kvinnliga läkare i upprop
10 400 kvinnliga läkare och läkarstudenter har ställt sig bakom uppropet #utantystnadsplikt – läkarnas version av #metoo – som är det största uppropet hittills. Sjukhusläkaren har pratat med Anne Liljedahl, vice ordförande i SYLF och en av de som deltagit i uppropet.
I uppropet, som Svenska Dagbladet var först att publicera, skriver läkarna att de under de senaste två veckorna delat berättelser från yrkeslivet i en sluten Facebookgrupp. Också att: ”Våra vittnesmål beskriver bland annat sexuella trakasserier och osynliggörande av läkare och läkarstudenter. Utövarna är ofta manliga läkare som står högre upp i maktordningen. Men vittnesmålen visar också att trakasserierna kan komma från yngre manliga kollegor och från manliga patienter.”
Anne Liljedahl, vice ordförande SYLF och en av de som är delaktiga i uppropet, säger att berättelserna som kommit in handlar om allt från ”grova, ofta sexuella, skämt som man inte riktigt känner sig bekväm med” till regelrätta övergrepp. Trots att förekomsten av sexuella trakasserier och diskriminering inom sjukvården varit känt sedan tidigare – bland annat fanns frågor om diskriminering med i SYLF:s AT-enkät 2013 – förvånas ändå Anne Liljedahl över de historier som nu bubblar upp.
– Man har ju vetat om att det har funnits och som student eller underläkare pratades det om vissa ställen som ”där har de en sån där grabbig kultur, så ska du jobba där får du morska upp dig”. Men jag är förvånad över att det är regelrätta övergrepp som har skett inom olika delar av vården. Och bestört, säger hon.
Hon menar att flertalet historier kommer från verksamheter som är mansdominerade, så som de kirurgiska specialiteterna, och att det främst handlar om en djupt rotad kultur – ”som en självuppfyllande loop”.
– Jag tror att vi förlorar potential. Tänk vilken förlust om duktiga kvinnor men också män väljer bort vissa arbetsplatser på grund av dåliga strukturer och kulturer.
Eftersom sjukvårdens struktur delvis är hierarkisk och patriarkal kommer det att ta lång tid att få till en förändring, tror Anne Liljedahl.
– Det är framförallt på golvet i varandras arbetsmiljö som förändringen egentligen händer. Men det är arbetsgivaren som ska ta ansvar för, och se till att möjligheterna finns, att motverka att sådant händer. Jag tror att det är viktigt att man tydligt visar att det inte är okej att inte respektera varandra. Men också att man skapar strukturer så att man inte känner sig utpekad när någon säger att ens skämt inte var okej. Men det kommer att ta tid, det tror jag.
Trots att det kan ta tid hoppas hon att uppropet kan föra utvecklingen i rätt riktning och framförallt att problemen inte längre göms undan.
– Jag hoppas att vi ska bli bättre på att prata om de här grejerna och att vi är mindre rädda för att höra sanningen om vad det är som händer. Det är jobbigt och en av de första reaktionerna är ”så hemskt kan det inte vara”. För det handlar om mina kolleger, vem som helst av dem, som kan ha råkat ut för något som man inte ens har sett. Så jag hoppas också att vi blir bättre på att se problemen och att vi kan hjälpas åt att prata om det, säger Anne Liljedahl och fortsätter:
– Jag har själv inte varit utsatt för regelrätta trakasserier, men de där ”skämten” har jag hört av och till och blivit förbisedd i olika situationer där en man har fått kliva före. Centralt i SYLF har vi tänkt mycket på att män också kan vara delaktiga i det här arbetet – det behöver inte bara vara vi kvinnor som ska se till att allt ska bli bra och rätta till situationen. Alla kan vara med och prata om vilka strukturer som finns och om vi tycker att det är okej att vi beter oss på ett visst sätt på vår klinik. Det är svåra grejer att göra, men det känns väldigt bra när man väl har fått igång diskussionen.