• 15 november 2015
• 0
• AV: red

Erik Mattsson, öron- näsa-hals-specialist:

Arbetsmiljön har försämrats under många års besparingar. Det är svårt att få schemat att gå ihop speciellt under sommar och jul.

Arbetspassen blir mycket tunga. Så fort någon är borta på grund av kurs, ledighet eller sjukdom blir belastningen alltför hög på kvarvarande specialister.

Många upplever att det är svårt att få tiden att räcka till för ST-handledning på ett sätt man skulle önska.

Det saknas på många håll pauser i mottag­ningsarbetet och det finns inte tillräcklig bufferttid på mottagningarna, vilket resulterar i att läkare ofta måste arbeta större delen av lunchrasten för att hinna ikapp innan efter­middagspasset tar vid. Kollegor rapporterar att det till och med är svårt hinna ta pauser för toalettbesök.

Mer och mer administrativt arbete läggs på doktorerna utan att extra tid frigörs för att kunna utföra extraarbetet. Med tanke på den tunga administrativa bördan så är tiden för varje patient otillräcklig, vilket blir ett hot mot patientsäkerheten då läkarna ständigt är stressade­ i sin kamp mot klockan.

Många rapporterar att de behöver stanna kvar efter arbetstiden för att hinna med admini­strationen, oftast utan att få övertid, tiden läggs istället på flexen.

Mailen är ett stort problem och ibland huvudkommunikationsmedlet från verksamhets­ledningen. Det är närmast ett heltidsarbete att hinna läsa igenom alla mail och vaska fram det viktiga, vilket förstås är omöjligt.

Det finns ingen tid för planering och för­bättringstänk. Klimatet för förbättringar har blivit lite mer positivt, men det är ändå svårt att uppnå önskade mål när resurserna tryter.

Många har egna rum för administrativt arbete, andra delar med kollegor, vilket oftast inte i sig betraktas som ett problem. Däremot är det mer sällan man kan arbeta ostört, den administrativa tiden ”äts” gärna upp för att täcka upp i produktionen.

Arbetsbelastningen upplevs som för hög av de flesta. Tid för fortbildning/utbildning saknas i den höga produktionstakten, vilket på sikt kommer att leda till patientrisker på grund av att vi inte hinner hålla vår kompetens upp­daterad.

Kollegorna upplever situationen som svår att påverka. Ofta är det inte läkarna själva som har rätt att planera sin egen arbetsdag utan de är helt i händerna på andra yrkes­grupper och fastställda moduler som inte tar hänsyn till vilken reell tid det tar att utföra arbets­uppgiften.

Nytt tänk behövs. Sjukvården har sparat pengar sedan början av 90-talet. Man har minimerat personal och man har effektiviserat så mycket att arbetet blivit ineffektivt.

Målet måste vara att läkarna får återgå till att ta hand om patienter som är sjuka och inte till att administrera och mäta.

Varje gång personal sparas in i vården måste den personens arbetsuppgifter överföras till någon annan och oftast blir det då till någon med högre kompetens eftersom de med lägre kompetens kanske inte klarar av uppgiften. Läkarna är ofta överkvalificerade för många av sina arbetsuppgifter, men samtidigt utför vi många administrativa arbetsuppgifter som vi varken är utbildade för eller utför effektivt.

För att behålla de läkare som fortfarande finns kvar i offentlig vård och även attrahera nya måste vi se över möjligheterna att skapa intressanta­ anställningslösningar där man kanske kombinerar privat och offentlig tjänst. Att fortsätta se läkarna som styrbara robotar som man bara kan skruva upp tempot på kommer på sikt leda till att vården att kollapsar.