• 05 juni 2006
• 0
• AV: Christer Bark

Peter Rockborn
För ett år sedan: Ställföreträdande verksamhetschef för ortopedin i Norrköping:
Idag: Sade upp sig efter två år som chef. Barnledig till oktober då han återgår som överläkare.

”Valet i september avgörande
Händer inget flyttar många”
– För att driva en ortopedenhet i en så stor stad som Norrköping måste det finnas lite balans med planerad ortopedi.

I framtiden är det tänkt att det ska bli ungefär 90 procent akutsjukvård och resten dagkirurgi, men då slår man bort förutsättningarna, tror jag. Det blir omöjligt att i längden rekrytera unga kollegor och många äldre kommer också att sluta. Det blir för tungt och enahanda att arbeta så mycket akut, samtidigt som den planerade ortopedin till stora delar är förlagd 10 mil bort menar Peter Rockborn.

– Förmodligen kommer professionen själv till slut att säga ifrån att hit ska man inte komma in om man brutit benet eftersom den kompetens som krävs i joursituationen tunnats ut och inte längre finns här sju dagar i veckan.
Peter Rockborn tror att landstingsvalet i september får en avgörande betydelse.

– Håller man fast vid strukturomvandlingen med oförändrat politiskt styre efter valet så flyttar nog många som hittills avvaktat.

Peter Rockborn sade upp sig som chef när läkarna fick nej på en handfull önskemål att korrigera strukturförändringen ”för att arbetet skulle bli drägligt”.

– Det blev ett omöjligt uppdrag. Samtliga ortopeder i Norrköping ville ha en ändring i bakjouren så att de som är 55-60 år slapp täcka så många nätter och så ville man ha en viss del sluten ortopedi.

Eftersom jag var av samma åsikt kunde jag inte fortsätta som chef när ledningen gav oss beskedet att det inte kunde komma på fråga.

Peter Rockborn har svårt att förstå ledningens oförsonliga attityd, som han menar gör det omöjligt att komma framåt som chef.
– Jag har aldrig tidigare varit med om att det inte gått att jämka fram lösningar när det funnits olika viljor.

Lars Gollvik.
För ett år sedan: Överläkare och ortoped i Motala.
I dag: Samma.

”Det har blivit sämre – nu är det varken hackat eller malet”
– Jag tycker att det har blivit sämre. Nu är det varken hackat eller malet. Jag tycker att strukturen är otydlig. Man får bestämma sig för om man vill genomföra en strukturförändring eller inte. På pappret står det en sak, men verkligheten är en annan. Sektoriseringen är inte genomförd fullt ut.

– Traumasektionen i Linköping blev det inte mycket med. I dag är den underdimensionerad vilket medför att vi ska pressa in någon form av rudiment av akutvård här i Motala, trots att det inte finns plats för det. Det är fel att säga att befolkningen har nära till akutvård i egentlig mening Om man säger att vi satsar på planerad verksamhet så ska vi inte ha en enda handledsfraktur, säger Lars Gollvik. Antingen har vi akutvård eller inte.

– Dessutom är det ofta så, att patienter som opererats akut i Linköping skickas till oss för eftervård efter någon dag. Detta anser jag vara dåligt använda resurser, och genererar mycket extra-arbete och förlänger vårdtiderna. Det vore bättre om de färdigvårdades på ett ställe.

Organisationsmässigt tycker Lars Gollvik att verksamheten fungerar bra i Motala.
– Frånsett att vi håller på att köra slut på oss. Vi är för få läkare. Det har gjorts rekryteringsförsök utifrån, men resultatet har varit magert. Det är svårt att få folk.

Vad beror det på?
– Det har varit mycket turbulens eftersom förändringarna skett utan tillräckligt stöd av läkarna.

Lars Gollvik säger att han kan tänka sig en återgång till den ursprungliga strukturen med självständiga sjukhus.
– Jag kan se fördelar med det. Jag kan i och för sig också se fördelar med en ökad specialisering, i form av ökad kompetens, men då måste det genomföras riktigt. Idag sköter Norrköping sig själv i praktiken.

Tror du att det vore möjligt att återgå till strukturen som fanns tidigare?
– Ja, tekniskt kan man ju det?

Går det ekonomiskt?
– Det tror jag. Jag tror inte den här strukturen är så mycket bättre ekonomiskt. Det beror på hur man redovisar. Det har gjorts ekonomiska beräkningar, men det är mycket felkällor i de mätningarna, eftersom strukturförändringen genomförts parallellt med andra förändringar som sparat pengar. Inom ortopedin gjordes till exempel drastiska nedskärningar i vårdtiden samtidigt med strukturförändringen, menar Lars Gollvik.

– Det går inte att renodla vad som orsakat besparingarna.
Däremot tror Lars Gollvik att det blir svårt att återgå på grund av politiska skäl.

– Det pågår samma process över hela landet där den politiska ideologin är centralisering.

Hur är arbetsmiljön idag?
– Vi är alla överens om att det finns arbetsmiljöproblem, men jag tror att det är olika på olika ställen.

Bengt Horn.
För ett år sedan: Verksamhetschef
på Ortopedicentrum i Motala.
I dag: Samma.

”Ingen kritiserar att patienter skickas kors
och tvärs i landet för att klara vårdgarantin, men att
åka nio mil i Östergötland betraktas som katastrof”

– Ingen kritiserar att patienterna skickas kors och tvärs i landet i en aldrig tidigare skådad omfattning för att klara vårdgarantin. Då är alla med på noterna, då är det som att byta bromsbelägg, men det upplever jag som helt förkastligt och som ett långt större kvalitetsproblem än att patienterna får åka 8-9 mil i Östergötland.

Bengt Horn tycker att ortopedin i Motala får klä skott på ett oförtjänt sätt.
– Nu är vi allmän måltavla för missnöjet med strukturförändringarna och man sitter i stora delar av länet och granskar det vi gör med lupp. Sedan får vi läsa om det i pressen, säger Bengt Horn.

– För Motalas del och även min del har strukturförändringen inneburit väldigt mycket bekymmer. Vi hade inga väntetider på mottagning, vi hade inga köer till våra operationer, vi uppfyllde vårdgartantin redan för två år sedan och vi levde ett liv i frid och ro här i väster.
Bengt Horn menar ändå att strukturförändringen är nödvändig och omöjlig att stoppa på sikt.

– Grundtanken att samla till exempel proteskirurgin för att få större volymer och på sikt skapa större möjligheter att upparbeta en större expertis är bra, men mest nödvändig är egentligen en strukturförändring för traumatologin, menar Bengt Horn.

– Uppdelningen mellan Norrköping och Linköping är olycklig för det innebär att Linköping aldrig kan bygga upp något traumasjukhus och i förlängningen sätter det hela universitetet i fara.

Bengt Horn anser att de problem man nu har i Östergötland, med bland annat dålig patientkontinuitet, är till största delen orsakade av underbemanning och att många doktorer motarbetar tanken.

– För att det ska fungera måste de som ingår i sektionerna vara med på tåget. Idag har hälften av de som sysslar med proteskirurgi satt sig i tvärläge. Debatten styrs målmedvetet och konsekvent av vissa som fokuserar på ortopedin och gör det till ett jätteproblem.

– Det är ingen som pratar om att gravida kvinnor från västra Östergötland får åka långa vägar för snitt, eller om de colontumörpatienter, eller prostatafarbröder, som måste åka till Norrköping för att opereras. Det finns ett stort antal patienter som skickas runt, som det överhuvdtaget inte sägs något om, för det gagnar inte det syfte man vill uppnå med debatten. Här arbetas det för att tvinga fram en återställare inom ortopedin, och inget annat, menar Bengt Horn, som tycker att det är fel att diskutera ortopedin som en isolerad företeelse.

– Nu handlar debatten om att återställa proteskirurgin i Norrköping, men att återföra 150 eller 250 plastiker till Norrköping är ren kosmetik som inte gagnar någon. Jag tycker att det vore klokare att samla de proteskirurger som finns i länet i Motala så att vi gemensamt kan utveckla proteskirurgin.

Stig-Eric Åström.
För ett år sedan: Ortoped i Norrköping och ordförande i Östergötlands läkarförening.
I dag: Samma.

”Det är alldeles för många som önskar sig bort någonstans”
– Det är alldeles för många som önskar sig bort någonstans, säger Stig-Eric Åström, som tycker att både bemanningen och arbetsmiljön är sämre idag än för ett år sedan.

– Allt får lösas med hjälp av olika varianter av extrainsatser. Vårdavdelningen i Norrköping är konstant överbelagd. Vi tvingas ständigt jaga vårdplatser på andra avdelningar och patienter läggs bakom skärmar i korridorer. Det gör att patientsäkerheten brister eftersomvi har svårt att hålla kontroll på de patienter vi har ansvar för. Personligen tycker jag också att det är kränkande att ligga i en korridor där alla möjliga människor går förbi.

– Det har anställts några ST-läkare, men hur många ST-läkare man än anställer kan det aldrig ersätta en erfaren överläkare i ortopedi.

Mycket av den goda ortopedin i Östergötland är raserad, tycker Stig-Eric Åström.
– Tyvärrr finns det förlorare på alla ställen, både i Norrköping, Linköping och Motala.

Stig-Eric Åström menar att problemen förstärks av att det går bort för mycket tid på förflyttningar och resor.
– För en tid sedan tittade man på tjänstemannasidan i landstinget i Östergötland och det visade sig att 20 procent av deras arbetstid är förflyttningstid. En dag i veckan går alltså bort på resande.

Stig-Eric Åström säger att påståendena att ekonomin förbättrats måste tas med en nypa salt.
– Sjukvårdssidan i budgeten går lika dåligt som den gjorde innan strukturomvandlingen. De svarta siffrorna beror enbart på börsuppgången.

– Vårdköerna har inte ökat, men man har köpt in kapacitet utifrån, proteskirurgi från Oskarshamn och öppenvårdskirurgi från Sergelkliniken i Linköping.

När det gäller möjligheterna att påverka ledningen säger han:
– Vår centrumchef Per-Otto Olsson var här när vi försökte rekrytera en ny verksamhetschef. Förutom då är det nog ingen som minns när han var här senast. För oss är han osynlig.

Bo Tillander
För ett år sedan: Överläkare och
ortoped i Linköping.
Idag: Verksamhetschef för ortopeden på Kalmar sjukhus.

”Divisionaliseringen är den stora faran”
– Divisionaliseringen som splittrar sjukhusen är olycklig. Länssjukhus är något som byggts upp under lång tid. Man ska vara rädd om det som är bra och bygga vidare på det. Jag har sett så mycket elände i Östergötland så nu varnar jag alla jag träffar så de inte gör samma fel.
Det är förödande att stycka upp fina välfungerande länssjukhus av regionalpolitiska skäl.

Bo Tillander säger att det gick så långt att han inte längre kunde arbeta i en organisation som han inte trodde på och som behandlade kolleger utan respekt. Dessutom fick han nog av att åka runt till olika sjukhus i Östergötland och operera patienter som han aldrig sett tidigare och sällan fick återse, därför sökte han sig efter ett nytt jobb.

I september tillträdde han tjänsten som verksamhetschef för ortopedin på Kalmar sjukhus.
Ett beslut somhan aldrig ångrat trots att det innebär att han får veckopendla, eftersom familjen fortfarande finns kvar i Linköping.

Bo Tillander säger att han blev positivt överraskad när han kom från universitetssjukhuset i Linköping till Kalmar sjukhus.
– Jag slogs av att kvaliteten var så hög. Här fanns både bredd och djup och en hel ortopdklinik med både akut och elektiv kirurgi. Mycket av det som görs här är faktiskt högspecialiserad vård.

Bo Tillander säger att han funderat på vad som han tycker är fel i grunden och kommit fram till slutsatsen att den stora faran är divisionaliseringen.
– Man kan känna starkt för en klinik om den har en vettig ledning. Man kan känna starkt för ett sjukhus om det finns framåtanda, men det är omöjligt att känna ”vi-känsla” för ett ortopedicentrum.

– Det märktes ju också på sättet som ledningen för Ortopedicentrum i Östergöland gick tillväga vid omorganisationen, menar Bo Tillander.

– Processen saknade allt det där viktiga som dialog och delaktighet. När det var som viktigast struntade man i det. Budskapet var från början: Köp det här eller sluta! Behandlar man engagerade och välutbildade medarbetare så kan det ju inte sluta annat än illa.

Bo Tillander tycker att det borde ställas högre krav på beslutsfattarna inför stora omorganisationer.
– Vi lyfter upp evidensbaserad medicin som en angelägenhet för hela sjukvården, vi tittar på hur vi ska behandla småfrakturer och läser vetenskapliga artiklar, men vi tar inte evidensbaserade beslut när det gäller sjukvårdsorganisationer. Det kravet borde finnas för det är inte bara politikerna som bestämmer, det finns någon form av grå eminens som har sitt finger med i spelet och ser sin chans och det kan ibland vara kollegor till oss.