Nyhet

Ortopeden Anthony tror trots allt på modellen

Resursbrist på grannsjukhuset gjorde att försöken att införa Borgholmsmodellens digitala trepartskonferenser fullt ut gick i stöpet. Trots det är ortopeden Anthony Mohlin på Oskarshamns lasarett positiv till modellen och övertygad om att det är ett mycket bra sätt att höja kvaliteten i sjukvården framöver.

När pilotprojektet att införa Borgholmsmodellens digitala trepartskonferenser mellan specialisterna på Oskarshamns lasarett, primärvården och patienten drog i gång, härjade covid som mest. Detta gjorde att flera opererande specialister hade lite mer luft i systemet än vanligt – något som definitivt underlättade starten, berättar ortopeden Anthony Mohlin som var involverad i projektet från dag ett.

– Vi hade då möjlighet att avsätta en doktor per dag till det här och delade på ansvaret tillsammans med ortopeder på vårt modersjukhus i Kalmar, säger han.

En specialistläkare i Oskarshamn eller Kalmar kunde då finnas uppkopplad och tillgänglig måndag till torsdag mellan klockan 09.00– 16.00 och på fredagar 09.00–14.00, fortsätter han. Ingen tidsbokning krävdes – utan distriktsläkaren kunde ringa in när som helst med patienten vid sin sida. I väntan på samtalen skötte Anthony Mohlin och kollegorna administrativa uppgifter.

– Att jag som sjukhusspecialist fick direktkommunikation med patienten och slapp gå helt och hållet via remittenten var otroligt värdefullt och kanske den allra största behållningen för mig i det hela. Alla frågetecken kunde rätas ut i stunden. Att vara online alla på en gång är en stor styrka.
Visst kan detta egentligen avhandlas precis lika bra mellan fyra ögon på en mottagning inne på sjukhuset, inflikar Anthony – men då tillkommer de långa väntetiderna som många gånger kan det ställa till det rejält och skapa mycket onödigt lidande för patienten.

För en patient som annars måste vara sjukskriven i sju månader i väntan på en tid på mottagningen gör ju det här enormt stor skillnad

– För en patient som annars måste vara sjukskriven i sju månader i väntan på en tid på mottagningen gör ju det här enormt stor skillnad. Det kan hinna hända mycket med patientens tillstånd under den här tiden och risken är stor att hon eller han i stället kommer att söka sig till en akutmottagning och belasta vården där istället, säger Anthony Mohlin.
Förutsatt att man tror på den här arbetsmodellen kan den göra att väntetiderna för patienterna reduceras rejält, menar han.

– Men arbetsgivaren måste inse att ordentligt med resurser måste avsättas för att ro det här i land. Det var där det stupade för oss till slut. Grannsjukhusen tyckte inte att de kunde avsätta den resursen och parallellt med detta så tappade vi tre resurser i form av kollegor som gick i pension lite tidigare än tänkt.

Anthony Mohlin har därför all förståelse för farhågorna från kollegorna i Skåne kring hur de ska få loss resurser för att införa Borgholmsmodellens alla delar fullt ut.

– Absolut, vi har ju brist på snart alla yrkesgrupper i svensk sjukvård. Det är klart att jag förstår de farhågorna. Men det är som med så mycket annat, simmar man med bara ena näsborren ovanför ytan så simmar man inte så fort och självklart skapas ett motstånd mot förändringar som kräver det där lilla extra av alla inblandade. Den störta nackdelen med den här delen av Borgholmsmodellen är just att det kräver att man avsätter resurser för att göra detta på ett bra sätt. Det har man inte råd med överallt.

Om Borgholmsmodellen ska kunna införas fullt ut på andra håll i landet måste någon som tror på det kommande resultatet orkar driva en förändringsprocess, något som kan vara nog så utmanande i en förändringstrött verksamhet, betonar Anthony Mohlin.

Finns det extra stora utmaningar med att införa Borgholmsmodellen på ett större sjukhus som SUS där många är superspecialister, tror du?

– Ja, en av våra fördelar här i Oskarshamn är ju att vi är väldigt breda. Även om vi som ortopeder i huvudsak gör höfter och knän så gör vi mycket annat också. Det underlättar givetvis förfarandet. Man kan inte vara hur smal som helst då slukar det här arbetssättet också hur mycket resurser som helst. Då behöver du plötsligt involvera 50 personer. En viktig del i detta är ju att du också måste ha en tydlig lokalkännedom så att du vet vad som fungerar. På ett mindre sjukhus är det generellt lättare att navigera och hitta rätt, både hur man ska få till ytterligare undersökningar och på ett enkelt sätt koppla in andra grenspecialister. Men jag kan ändå se att det här arbetssättet skulle kunna lämpa sig för vissa enheter även på större sjukhus.

Måste specialisterna inne på sjukhuset verkligen vara tillgängliga hela tiden? 

– Ja, detta måste ske i stunden när våra remittenter i primärvården har tid för det. Det går inte att bara avsätta vissa tillfällen i veckan. Det finns inte heller några specialister som kan friställa sig på någon minuts varsel mitt i den hektiska vardagen. Vi jobbar ju med patienter eller står på operation. Om vi inte finns tillgängliga direkt blir det väldigt svårhanterligt för distriktsläkarna. Visst går det att ha mottagning två eftermiddagar i veckan, det är ju så vi har det idag. Men då kommer man inte att uppnå de här positiva effekterna. Mycket av styrkan är det bilaterala utbytet vad gäller kunskapsinhämtning och den löpande kommunikationen.

Vilka är de mest påtagliga fördelarna med det här arbetssättet för dig som specialist?

– Rent egoistiskt är den stora fördelen att vi får ett mycket skarpare remissinstrument. Förutsatt att man har en organisation som är i fas så kan vi korta ledtiderna för vår vårdtagare rejält och också göra en preliminär planering som ligger i fas. Det blir en mer pragmatisk planering för hela resan. Den andra stora fördelen är att patienten har sin remittent hos sig så vi direkt kan avgöra vilka patienter som inte drar nytta av att komma till en ortopedmottagning. Då tar vi bort dem tidigt i förloppet och ger dem annan behandling istället för att gissa att det inte blir så om tre månader. De här fördelarna gäller även andra specialister som till exempel psykiatriker, endokrinologer, onkologer med flera.

En vanlig fråga från arbetsgivarhåll kopplat till projektet har varit ”hur mycket pengar tjänade ni egentligen på det?”, berättar Anthony Mohlin.

– Att man kan höja kvaliteten på det här sättet är jag helt övertygad om, men vi höll inte på tillräckligt länge för att kunna göra några beräkningar av eventuella vinster. Jag är dock övertygad om att det i sämsta fall skulle bli kostnadsneutralt men med otroligt mycket bättre service för patienterna. Jag tror verkligen på den här modellen – men jag kan självklart samtidigt se svårigheterna.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2023-04

Graviditetspenning / Journalsystem / Millenium / Faxar

Prenumerera