Endast en av fem som svarade i Neuros senaste medlemsundersökning har i nuläget en individuell rehabiliteringsplan. Förbundsordförande Lise Lidbäck beskriver hur många patienter i praktiken ”kastas ut i tomma intet”. Samtidigt ser organisationen med stor bävan på undanträngningseffekterna i pandemin och den växande vårdskulden.

• 15 juni 2020
• 0
• AV: Adam Öhman

– Vi ser hur våra medlemmar har kommit ordentligt i kläm redan nu. Vi vet att många som har kroniska och livslånga diagnoser har tvingats avbryta pågående rehabilitering eller har fått den framskjuten. Vi förstår att covid-19-patienterna måste få hjälp. Läget är akut. Men många andra får försämrade tillstånd om de inte har tillgång till rätt rehabilitering.

Lise Lidbäck säger att hon är orolig för hur de ekonomiska resurserna ska räcka. Rehabilitering har överlag varit styvmoderligt behandlat länge, men många organisationskollegor har den senaste tiden bekräftat bilden: Allt färre får tillgång till rehabilitering. Och det ser olika ut runt om i landet.

– Vi är helt klart oroliga. Regeringen måste skjuta till mer pengar till regionerna och kommunerna för att tillgodose de behov som finns, säger hon.

Neuro efterlyser samtidigt ett tydligare helhetstänk i rehabiliteringen. Den oberoende organisationen publicerade nyligen Neurorapporten 2020, som på tisdagen presenteras online vid ett seminarium. Rapporten visar att endast en av fem av de som har svarat i Neuros senaste medlemsundersökning har en individuell rehabiliteringsplan.

– Det är mycket illa. Patienter kastas ut i tomma intet – de har ingen aning om vad de kan förväntas sig eller vad de ska luta sig mot. Planen borgar för att rehab blir av, men också för att patienterna vet vad de själva behöver göra. När det inte finns någon plan skapas onödiga frågetecken. Det inger känslan av att ingen har ansvaret, säger Lise Lidbäck.

Sara de Haas, utredare på Neuro, instämmer:

– Med en rehabiliteringsplan följer många uppenbara fördelar. Med hjälp av planen kan man se till att patientens alla behov tillgodoses. Vilka förutsättningar har patienten? Hur kan rehabiliteringen läggas upp på bästa sätt? Finns ingen plan blir uppföljningen lidande, säger hon.

Det är uppenbart att alla inte får den rehabilitering som de behöver. Sara de Haas, utredare

Samtidigt råder det brist på sammanhängande teamrehabilitering. De geografiska skillnaderna är påtagliga, och i ett flertal regioner saknas det helt möjligheter till sådan rehabilitering för personer med neurologiska diagnoser, trots att det finns tydlig evidens för dess positiva effekter.

– Det är uppenbart att alla inte får den rehabilitering som de behöver. Enligt nationella riktlinjer har detta hög prioritet, men i praktiken ser det inte ut så, säger Sara de Haas.

Huvuddragen i rapportens slutsatser får stöd i utredningen ”God och nära vård”, som i våras lämnade sitt huvudbetänkande. Utredningen föreslår att förebyggande insatser och rehabilitering ska skrivas in i en individuell plan och att en fast vårdkontakt ska ha ansvaret för att planen är relevant.

Man sätter rehabiliteringen på kartan på ett helt annat sätt. Lise Lidbäck, förbundsordförande

– Vi ser naturligtvis positivt på detta. Man sätter rehabiliteringen på kartan på ett helt annat sätt. Om patienterna får en fast vårdkontakt som upprättar en individuell plan, och dessutom kan följa arbetet med planen via 1177, har de betydligt bättre förutsättningar att vara mer delaktiga, säger Lise Lidbäck.

Fotnot: Drygt 2 000 personer besvarade enkäten. Endast de som angav att de har någon rehabilitering i dag eller rehabiliteringstränar själva fick frågan om de har en individuell rehabiliteringsplan. 1 264 personer besvarade den frågan.