Sexistiska skämt, tafsande och tystnadskultur. Trots att kvinnorna nu är i majoritet inom läkarkåren är könsdiskriminering vanligt på sjukhusen i Frankrike och i AT-läkarnas matsalar finns fortfarande målningar med pornografiska inslag.

• 02 november 2023
• 0
• AV: ANNA TRENNING-HIMMELSBACH

Solen lyser in genom de sneda takfönstren i entréhallen på regionsjukhuset. Det är lunchtid och kafeterian är fullsatt.

– Maten är bättre här än i personalmatsalen, förklarar Marie-France Olieric och äter en  sallad i rasande fart mellan två arbetspass. Då och då hälsar hon på en kollega. En av dem är liksom hon själv aktiv inom sjukhusets jämställdhetskommitté, ett exempel på att saker och ting håller på att förändras till det bättre, förklarar hon.

– Ja, vi måste träffas snart för att prata om hur vi ska få med oss fler läkare i gruppen.

Marie-France Olieric är chef för gynekologi- och obstetrikavdelningen på sjukhusen i städerna Metz och Thionville i nordöstra Frankrike. Men när hon möter Sjukhusläkaren är det i egenskap av ordförande för den nationella föreningen Donner des Elles à la Santé.

Trots att kvinnorna sedan förra året är i majoritet bland de yrkesaktiva läkarna i Frankrike, är en rad konservativa föreställningar om könen fortfarande levande. Även i ett modernt byggnadskomplex som här i Metz, säger Marie-France Olieric.

”Fanns det ingen annan kandidat?” Hon berättar om reaktionerna från kollegor, när hon själv utsågs till ordförande för det medicinska läkarrådet på regionsjukhuset.

– Jag blev förstås arg. Jag tror aldrig att någon hade ställt den frågan till en man.

Det är också vanligt att kvinnliga läkare utsätts för andra former av kränkande och särskiljande beteenden. Det kan handla om allt från kommentarer om klädsel och ”det är trevligt att vi har en kvinna med oss i operationssalen idag”, till olika sätt att bromsa någon i karriären och sexuella övergrepp.

Marie-France Olieric grundar påståendet på en enkät som har gjorts av opinionsinstitutet Ipsos på uppdrag av föreningen Donner des Elles à la Santé.

82 procent av de tillfrågade kvinnliga läkarna uppger där att de har blivit diskriminerade på grund av sitt kön. 16 procent säger att de inte har fått en befordran för att de är kvinnor, ofta med motiveringen att de är olämpliga för posten på grund av att de har barn eller riskerar att få barn.

– Det är ju egentligen illegalt. Och en graviditet ska ju inte vara ett problem. Man är borta från jobbet i några månader.
Kvinnorna är underrepresenterade som klinikchefer, men framför allt är de få bland professorerna på medicinutbildningarna, säger Marie-France Olieric. Hon förklarar det med att männen utser personer som liknar dem själva, alltså andra män.

– Ännu fler kvinnor borde också söka platserna. Det är sannolikt vanligt att kvinnor underskattar sig själva, säger hon.

Men problemen finns också på ett annat plan. 30 procent av kvinnorna uppger att de har utsatts för tafsande, och 17 procent för regelrätta övergrepp. 36 procent av de utsatta säger att de inte har talat med någon om det inträffade.

Vi som jobbar inom den här miljön är vana vid en viss jargong som inte skulle accepteras på andra arbetsplatser idag Marie-France Olieric

– Det är skrämmande. Jag tror att det i vissa fall beror på att de utsatta tror att det inte tjänar något till att anmäla saken. Ibland beror det på att sexismen är banaliserad. Vi som jobbar inom den här miljön är till exempel vana vid en viss jargong, som inte skulle accepteras på andra arbetsplatser idag, säger Marie-France Olieric.

Ett uttryck för den råa jargongen, ofta med sexuella inslag, säger hon är de väggmålningar som har funnits i AT-läkarnas matsalar på de offentliga sjukhusen.

I början av året beslutade sjukvårdsministern att freskerna skulle målas över. Motivet var att de ofta har pornografiska inslag, och bygger på stereotypa föreställningar om könen.

Ämnet är omstritt inom Läkarkåren. Fotografen Gilles Tondini, som åker land och rike runt för att dokumentera väggmålningarna, anser att det är en feltolkning att se dem som sexistiska. Han säger att det handlar om en över hundra år gammal tradition bland ”les carabines”, läkarpraktikanterna, och att freskerna har ett kulturhistoriskt värde. Tillsammans med en rad andra personer försöker han nu ändra beslutet, bland annat genom att vända sig till UNESCO för att få väggmålningarna klassade som världskulturarv.

Ett vanligt försvar för de sexuella inslagen både i freskerna och i språket i Frankrike är att läkarna arbetar under hård press, och ofta möter olycka och död i sina arbeten.

– Det finns många arbeten som är tunga. Jag vet inte om läkarna har större behov av att släppa på trycket än andra yrkesgrupper. Vi möter ju inte bara döden, utan också livet, säger Marie-France Olierec.
Hon tror att det finns flera förklaringar till att fördomarna om kön är seglivade inom vården. En kan vara att läkarna med sina långa utbildningar uppfattar att de står över den typen av problem. En annan att bilden av att doktorn är en man fortfarande är levande i samhället.

– Även om en manlig läkarpraktikant är tjugo år yngre än jag, tror patienterna att det är han som är chefen, och jag som är hans assistent.
Marie-France Olieric är dessutom övertygad om att fenomenet också beror på att en del män håller fast vid sina positioner.
Men situationen håller på att förändras, bland annat tack vare rörelser som MeToo.

– Yngre nyutbildade kollegor accepterar inte alls samma saker, som vi som har jobbat länge.

Donner des Elles à la Santé, föreningen där hon själv är ordförande, har också drivit igenom konkreta förändringar.  Nyligen fick medlemmarna de offentliga sjukhusens centrala organisation att upprätta ett nytt jämställdhetsavtal. De har också övertygat ett 60-tal sjukhusledningar att bilda kommittéer som arbetar för att förbättra situationen.
Mycket av arbetet handlar om att medvetandegöra.

Det finns arbetsgivare som påstår att det inte finns några jämställdhetsproblem på deras sjukhus

– Det finns arbetsgivare som påstår att det inte finns några jämställdhetsproblem på deras sjukhus, och som blir förvånade när de upprättar statistik och ser att könsfördelningen är snedvriden.
Marie-France Olieric säger också att föreningen arbetar med att sjukhusen ska förbättra stödet till personer som utsätts för trakasserier eller sexuella övergrepp.

Själv förespråkar hon också könskvotering för chefsposter och för styrelseuppdrag.

Trots de dystra siffrorna är hon optimistisk, säger hon med eftertryck innan hon rusar i väg till eftermiddagens arbetspass.

– Jag tror faktiskt att situationen kommer att vara helt annorlunda om vi gör om den här intervjun om tio år. Kanske redan om fem. Äntligen har det börjat röra på sig.