Nyheter
”Är man inte beredd att förändra något kan man släppa det helt”
Hon är en evig tidsoptimist som ibland låter envisheten ta för mycket energi. För Yvonne Dellmark är det självklart att försöka förändra det som inte fungerar, även om dygnets timmar inte räcker till.
När Yvonne Dellmark klev på ordförandeposten för Karolinska universitetssjukhuset läkarförening hade hon aldrig kunnat ana vad de närmaste fem åren skulle föra med sig. Kort efter att hon tillträtt togs det första steget mot dagens turbulenta situation i och med att arbetet med att förändra verksamhetsmodellen för NKS påbörjades. Och efter det har stormarna kring sjukhuset avlöst varandra.
– Vi har hela tiden tänkt ”nu kan det inte bli mycket värre, nu måste det bli lugnare så att vi får jobba ifred”. Men det bara accelererar.
Mitt i virvlarna har Yvonne Dellmark och hennes kolleger gång på gång tagit strid för läkarkårens räkning, gjort det som har varit möjligt för att få rätsida på situationen och framfört de problem som man sett.
– Det är turbulent att stå där mitt i. Jag försöker komma ihåg att jag och alla som är engagerade runt mig inte kan göra mer än vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Även om man alltid vill göra mer får man ibland ta ett kliv tillbaka och fundera över om vi faktiskt har gjort det vi kan, säger hon och fortsätter:
– Vi har framfört väldigt mycket konstruktiv kritik som inte har beaktats, vilket är väldigt frustrerande. Men det vi faktiskt har åstadkommit är att motverka en del försämringar, det har inte blivit riktigt så dåligt som det kunde ha blivit. Ibland får man vara nöjd med det också.
Hur gör du för att orka med turbulensen?
– Det är viktigt att sätta en gräns för sin egen person. Om man inte själv mår bra kan man inte hjälpa andra på ett bra sätt. Jag har försökt förmedla till mina ombud att om man engagerar sig när ingen annan vill så blir det en hundraprocentig förbättring med allt man gör. Den inställningen har nog räddat mig en del, även om jag egentligen inte är ett bra exempel på att jobba lagom mycket.
För även om det fackliga arbetet tagit allt mer tid vill Yvonne Dellmark inte släppa hela kärnan i hennes yrkesval – patientkontakten och möjligheten att hjälpa patienterna. Idag har hon kvar tio procents kliniskt arbete som reumatolog på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. En förmiddag i veckan som hon både beskriver som ”för lite” och något hon ”egentligen inte har tid för”.
Min drivkraft är att skapa förutsättningar så att det går att jobba som läkare överhuvudtaget och göra en bra insats för patienterna.
– Men det är ju därför jag håller på med det fackliga arbetet – min drivkraft är att skapa förutsättningar så att det går att jobba som läkare överhuvudtaget och göra en bra insats för patienterna. Då handlar det om vår arbetsmiljö, vår kompetens, att man ska ha mandat att faktiskt fatta rätt beslut för patientens räkning. Vi kommer längre och längre ifrån det.
Just den där känslan att vilja påverka, inte bara prata om vad som borde förändras, har funnits med så länge Yvonne Dellmark kan minnas.
– Det är självklart för mig. Om man inte är beredd att förändra något, kan man släppa det helt. Då spelar det ingen roll vad man säger.
Den inställningen syns också om man tittar på Yvonne Dellmarks cv, även om engagemanget gått både upp och ner under åren. Under läkarutbildningen var hon ”kårhyperaktiv” och var ledig från studierna för att vara kårordförande under ett år. I mitten av AT:n engagerade hon sig i SYLF och blev ordförande för föreningen i Örebro i ett par år. Efter flytten till Stockholm runt 2010 blev hon klinikombud och kort därefter ledamot i styrelsen för Karolinska universitetssjukhusets läkarförening. Nu har hon suttit på ordförandeposten sedan september 2013 och har sedan dess också valts till ordförande för SACO-rådet i Stockholm och 1:e vice ordförande i Stockholms läkarförening.
– För mig är det engagemanget där man är och står just nu som har varit viktigt hela tiden. Då finns det inte så många vägar att gå om man jobbar som läkare – antingen engagerar man sig fackligt eller så försöker man bli chef, säger hon och fortsätter:
– Som fackligt ombud måste man veta vem man ska bli arg på, annars kan man inte göra rätt saker. Och eftersom vi har kunskapen om vem som har mandat och vilka som beslutar om vad kan vi försöka påverka de som bestämmer. Där har vi som facklig organisation en unik möjlighet som cheferna faktiskt inte har. De måste följa besluten och har en mycket snävare ram för vad de kan göra. Sen är det ibland väldigt trögt att jobba fackligt, men om vi inte gör någonting vet vi att det blir väldigt mycket sämre.
Som fackligt ombud måste man veta vem man ska bli arg på, annars kan man inte göra rätt saker.
Att Yvonne Dellmark blev just läkare är en slump som låg i slutet av en ”lång och krokig väg”. Efter gymnasiet började hon jobba extra på lasarettet i Köping, läste en biträdeskurs, utbildade sig till undersköterska och arbetade ett par år på akutmottagningar i Stockholm. När lusten att läsa vidare kom var siktet inställt på sjukvården, men en annan del än där hon befinner sig idag.
– Ganska länge tänkte jag att jag skulle bli distriktssköterska. Men så träffade jag en kandidat som skulle vikariera som distriktsläkare, som kanske inte var den bästa förebilden, och tänkte att om han kan bli läkare så kan jag också det, säger hon och skrattar.
När valet av specialitet kom var tanken att hon skulle bli njurmedicinare, men att veckopendla till Örebro där hon gjorde sin ST, med två små barn i Stockholm blev till slut för bökigt. Istället sadlade hon om till reumatolog och började jobba på Karolinska universitetssjukhuset.
– Jag har alltid dragits åt situationer och specialiteter där jag får titta på helheten för en individ. För mig är det här med att individualisera och personcentrera vården väldigt naturligt. Nu har jag förmånen att arbeta på en klinik där vi faktiskt har ett PAL:skap och jag får följa min patient.
Trots sitt stora engagemang för läkarkårens frågor är hon inte en av de som säger att de är läkare. Snarare kliver hon in och ut ur läkarrollen.
– Av någon anledning har jag snubblat över akuta tillstånd i mitt privata liv också. När det händer brukar barnen säga att jag får på mig min läkarröst. Jag ändrar tonläge och tar initiativet på ett helt annat sätt, ser till att saker händer och fattar beslut på sekunden om det behövs. Då blir jag läkare – det kan jag känna själv.
I grunden menar hon att hon snarare är mer avvaktande och ser hellre att alla jobbar tillsammans mot ett mål.
– Så är det i mitt fackliga arbete också, jag har inget behov av att själv vara den som driver frågorna. Jag ser mig själv snarare som en samordnare och det är helt nödvändigt att andra får driva sina hjärtefrågor för att vi ska få ett bra slutresultat gemensamt.
Om man gör en sökning på Yvonne Dellmarks namn i mediearkivet får man fyra träffar från 2013. För 2019 dyker det istället upp drygt 200 artiklar. Att synas i tv-rutan, höras i radio eller citeras i dagspressen har blivit vardag.
– När vi såg hela mönstret i det som började hända med Boston Consulting Group och hur man hanterade data skrev vi ett ganska stort antal debattartiklar som publicerades. Då var det vi från föreningen som drev det. Men efter att Anna Gustafsson och Lisa Röstlund från Dagens Nyheter började skriva om vår situation är det allt fler som hör av sig och vill att vi ska uttala oss, säger hon och fortsätter:
– Men om man ska vara helt krass är det ett misslyckande i den interna kommunikationen när vi går ut med något i media. Om man ska åstadkomma förändring lokalt måste man samtala med de chefer som har mandat att fatta beslutet. Och där börjar vi ju alltid. Men när vi inte når fram och det handlar om en för oss viktig fråga måste vi gå vidare och väcka opinion på något sätt.
Och hon tycker att det är viktigt att våga kliva fram och göra föreningens röst hörd.
– För mig hör det till engagemanget. Om man ska komma någonstans måste man kunna framföra konstruktiv kritik och våra förslag. Däremot är det viktigt att vi framför just saklig kritik och det är vi från läkarföreningen väldigt noga med att göra, säger hon och fortsätter:
– Det som är svårt med att vara talesperson är att man inte har så många meningar på sig att säga det som är viktigt för alla. Det kommer alltid finnas någon som inte är nöjd med det du just har sagt och det gäller att hitta en medelväg där man själv känner att man ändå har stått upp för det som är möjligt.
