• 08 december 2016
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

Den negativa trenden fortsätter – specialistläkarna i Sverige får allt mindre medicinsk fortbildning. En utveckling som leder till ojämlik vård, att patienter får fel behandling och att sjukvårdens utveckling avstannar. Något som Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, menar är ”ett oansvarigt sätt att bedriva sjukvård”.

Det har gått fyra år sedan Läkarförbundet senast presenterade siffror över läkarnas fortbildning. Redan då pekade kurvorna åt fel håll och när siffror för 2015 nu presenteras visar de på en fortsatt negativ trend. I resultatet syns nämligen både en tydlig minskning av antalet externa fortbildningsdagar och fortsatt låga nivåer för internutbildning och egen fortbildning.

Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna och förste vice ordförande för Läkarförbundet, är tydlig med vad hon tycker: Man får aldrig tumma på den medicinska fortbildningen.

– Att man inte säkerställer att de anställda är medicinskt fortbildade är ett oansvarigt sätt att bedriva sjukvård på. Vården blir ojämlik över landet och patienterna får fel behandling. Dessutom blir det omöjligt att utveckla vården om man inte har de senaste kunskaperna, säger hon och fortsätter:

– Man uppfattar sjukvården som en sjukvårdsfabrik där bara produktionen är det viktiga. Det är helt fel. Det handlar om en kunskapsorganisation där man ska ha tid för eftertanke och att hela tiden kunna utvecklas. Chefer måste ha kompetensen att se vad som behövs för att bibehålla och utveckla kvaliteten på vården.

Sedan den första undersökningen, 2004, har antalet externa fortbildningsdagar minskat från 8,5 dagar till sex – långt under de tio dagar om årets som Läkarförbundet förespråkar – och skillnaderna mellan landstingen är stora. En av fem specialistläkare uppger dessutom att de inte ägnat sig alls åt extern fortbildning under förra året.

– Just medicinsk vetenskap är väldigt beroende av att man har ett utbyte, inte bara inom sjukhuset, utan mellan olika sjukhus och länder. Det är när det blir isolerade öar med läkare, som inte har ett utbyte i ett större sammanhang, som det kan finnas risker, säger Karin Båtelson.

Samtidigt som antalet externa fortbildningsdagar fortsätter minska håller sig nivåerna för internutbildning och den egna fortbildningen stabilt låga – en timme per vecka respektive två timmar per vecka. Tidsbrist uppges som det övergripande skälet till att den egna fortbildningen bortprioriteras – hälften av läkarna uppgav att de i stället var tvungna att prioritera patientarbetet eller andra arbetsuppgifter och 40 procent uppgav att de inte fanns avsatt tid i schemat. Nästan hälften förklarade bristen på internutbildning med att det inte ordnas någon på arbetsplatsen och drygt var fjärde uppgav att man istället prioriterade patientarbetet. Var fjärde läkare uppgav att de under förra året haft mindre än 15 minuters internutbildning i veckan.

Resultatet visar också att läkarna fått annan typ av fortbildning än den medicinska – då har det främst handlat om utbildning i ledarskap, pedagogik, IT, vårdens regelverk och etik.

– Den medicinska fortbildningen får inte fortsätta minska. En lägstanivå för varje enskild läkare måste uppfyllas och därför måste det till en föreskrift där myndigheterna talar om vilket som är det lägsta kravet. Sen måste arbetsgivaren avsätta pengar för fortbildning, som inte ryker varje gång det blir underskott i budgeten, och det måste finnas ersättningssystem som premierar fortbildning, säger Karin Båtelson.

Förutom att vården blir jämlik skapar fortbildning även en trygghet hos läkaren, menar Karin Båtelson.

– Att du gör rätt saker och känner dig säkrare gör att du kan hålla ett högre tempo med mindre resurser. Fortbildningen är också en är en konkurrensfördel som kan innebära att man har enklare att behålla och rekrytera personal. Man får aldrig komma fram till att fortbildningen är en bra besparing, det är ett kortsiktigt och oansvarigt tänk, säger Karin Båtelson.

Resultatet visar också på stora skillnader i fortbildning av nya kunskapsstöd – både mellan privat och offentlig sektor samt mellan olika landsting/regioner (se faktaruta i botten).

Störst skillnad syns mellan olika verksamhetstyper. Medan 35 procent av specialistläkarna vid universitetssjukhus uppger att de deltagit i utbildning om nya kunskapsstöd ligger motsvarande siffra på 65 procent bland specialistläkarna på vårdcentraler.

– På ett universitetssjukhus behöver inte alla läkare enskilt åka iväg för att få utbildning i nya kunskapsstöd, det ska man kunna sköta inom den egna specialiteten på sjukhuset. Den kunskapsöverföringen kan ske inne i huset, medan det på vårdcentralerna är oerhört viktigt att man får komma iväg och bli uppdaterad, eftersom man jobbar mycket mer ensamt där. För sjukhusläkarna är det viktigare med annan medicinsk fortbildning där det gäller att ta det ett steg längre och utveckla vården, säger Karin Båtelson.

FAKTA: UNDERSÖKNINGEN

• Fortbildningsenkäten skickades via e-post ut till 3 000 specialistläkare, varav 49 procent svarade.
• Urvalet gjordes slumpmässigt – var sjunde medlem under 65 år från Sjukhusläkarna, Distriktläkarföreningen, Chefsföreningen och Privatläkarna – och frågorna avser 2015.
• Den första fortbildningsenkäten gjordes 2004 och genomfördes varje år fram till 2010. Efter det har den skickats ut vartannat år. Senast undersökningen genomfördes var 2012.
• Med extern utbildning menas till exempel ”fördjupad utbildning, deltagande i vetenskapliga möten, auskultation och studiebesök”.
• Med internutbildning menas ”formaliserad och kontinuerlig gemensam information och diskussion om ny forskning och nya behandlingsmetoder”.
• Med egen fortbildning menas till exempel ”informationssökning när läkare ställs inför specifika frågeställningar och kontinuerlig kunskapsuppdatering via litteratur och webbaserad information”.