Trots att Riksdagen redan före
anslutningen till EU beslutade att EU-praxis gäller före nationella regler,
prop. 1993/94:114, utfärdar FK tolkningsmeddelande emot innehållet i
lagstiftningen.

Kommentar till Christer Bark artikel av 1 maj, 2012, ”Nytt rättsligt
ställningstagande av Försäkringskassan”, av Ulf Bittner, en av tre i
arbetsgruppen AMBU.

Christer Bark skriver att Försäkringskassan tvingas till nytt rättsligt
ställningstagande pga. patientrörlighetsdirektivet eftersom att det tidigare
rättsliga ställningstagandet bröt mot EU-rätten.

Sanningen är att patientrörlighetsdirektivet inte på något sätt har, eller
kan, påverka redan etablerad EU-rättspraxis. Dvs. domar från EU-domstolen som
utgör EU-rättspraxis på området gränsöverskridande vård inom EU/EES.

Försäkringskassan åtgärd, utifrån
EU-rätten, kan du läsa om här nedan.

Försäkringskassans
rättsliga ställningstagande

Försäkringskassans rättsliga ställningstagande är inte verifierat i
svensk lagstiftning utan är en administrativ åsikt.

I mål C-189/03 EU-kommissionen mot Nederländerna punkt 19
fastställes, citat; Det är vart fall
EU-rättspraxis att enbart administrativ praxis, som till sin art är sådan att
den fritt kan ändras av myndighet, och som inte offentliggjorts i tilläcklig
utsträckning, inte kan anses ett giltigt genomförande av de skyldigheter som
följer av EG-fördraget” slut citat.

Ø  Ur EU-praxis är således FK:s rättsliga
ställningstagande enbart en administrativ myndighetsåsikt som enligt C-157/99
Smits och Peerbooms punkt 90 är en skönsmässig bedömning, som skall minimeras
med krav på att behöriga regleringar ska vara kända i förhand.

Vad gäller reseersättning vid gränsöverskridande vård har
tillämpningsförordning 987/09 artikel 26 c fastställts att reseersättning ska
betalas ut om det i nationell lagstiftning betalas ut reseersättning.

När en patient yrkat på detta avslår FK utifrån att nämnda rätt
till reseersättning gäller endast vid förhandsbesked (dvs. förordning) och inte
i efterhand (dvs. fördrag).

Vad FK då påstår är att fördrag ger lägre rätt än förordning dvs.
primärrätten är mindre generös än sekundärrätten.

Av bl.a. C-372/04 Watts punkt 60 så saknas skäl tolka förordning på
ett sätt och fördrag på ett annat. Även C-385/99 Müller-Faure och van Riet
punkt 103 slår fast att det inte får göras
åtskillnad mellan förordning och fördrag.

I Watts dom C-372/04 punkt 42, 6 c, frågas om länderna genom
artikel 49 tvingas betala för resor och uppehälle, över punkterna 134-143
utreds frågan. Av sista meningen i punkt 143 fastställes att ifall den nationella
lagstiftningen ger ersättning vid resa till lokal
vårdinrättning ska resan utbetalas vid utlandsvård dvs. i analogi med EU:s
tillämpningsförordning 987/09 artikel 26 c.

I
Sverige finnes lagstiftning 1991:419 om resekostnadsersättning. Utifrån
denna lag har varje landsting ordnat en resetjänst som även gäller färd till lokal
vårdinrättning(vårdcentral).

Försäkringskassan har i sitt rättsliga ställningstagande ang. resor
2010-04-12 dnr 019380-2010 begin_of_the_skype_highlighting            019380-2010      end_of_the_skype_highlighting FPFV inte följt vad EU-domstolen och EU-förordning
slagit fast om reseersättning när sådan utbetalas nationellt till lokal
vårdcentral utan har istället valt att avslå reseersättning utifrån
Landstingsförbundets kommentarer till Riksavtalet för utomlandsvård.

Ø  Alltså FK:s rättsliga ställningstagande sätter
landstingsförbundets kommentarer före EU-domar och EU-förordning.

Redan i C-224/97 Ciola(1999-04-29) fastslogs i punkt 26
myndigheternas skyldighet iakta och skydda medborgarnas intresse och varje
motstridig nationell regel får inte nyttjas.

Trots
att Riksdagen redan före anslutningen till EU beslutade att EU-praxis gäller
före nationella regler, prop. 1993/94:114, utfärdar FK tolkningsmeddelande emot
innehållet i lagstiftningen.

Ø  Därtill så har bl.a. Förvaltningsrätten i
Karlstad i valet mellan patientens yrkande utifrån ovanstående EU-praxis kontra
FK:s tolkningsmeddelande valt att följa FK:s rättsliga ställningstagande med
grunder uti Landstingsförbundets kommentarer!

Det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige.

I EU-dom C-255/09 av 2011-10-27 hade EU-kommissionen i punkt 1
yrkat om fällande av Portugal som inte på erforderligt sätt i sin
lagstiftning föreskrivit möjligheten till ersättningar för vård utfört i annat
EU-land och som inte utfördes på sjukhus dvs. privata vårdgivare.

I punkt 92 preciserades omständigheten till privat vård samt i
punkt 94-95 fälldes Portugal av EU-domstolen.

I punkt 38 betonade Portugal att de nationella beslutsfattarna hade
rätt att besluta utifrån bl.a. organisation och finansiering.

Dvs. i princip samma grund som Försäkringskassan under det senaste
6-7 åren avslagit given vård utifrån.

I bl.a. punkt 85 påminner EU-domstolen att redan 2003-05-13 i Müller-Faure
och van Riet -domen fastslås en skyldighet för medlemsstaterna att ”införa
mekanismer för ersättning i efterhand”. Speciellt då för länder som infört
”nationellt sjukvårdsystem”.  Ett språkligt begrepp som Försäkringskassan(FK)
infört i stället för EU-kriteriet lagstiftning.

När FK
nyttjar ”sjukvårdssystemet” till avslag så hävdar EU-domstolen tvärtom att
systemet ska garantera till ersättning av gränsöverskridande vård i efterhand.

Tidigare samma år(2011-01-27) har EU-domstolen i mål C-490/09 fällt
Luxembourg för samma senfärdigheter, att inte i lag föreskriva ersättning i efterhand vid gränsöverskridande
vård.

I punkt 26 hade Luxembourg försvarat sig utifrån det vanliga
svenska avslagsbegreppet ”organisation och finansiering”. Även här avslog
EU-domstolen detta motiv i punkterna 44-46.

I punkt 29 garanterade Luxembourg att artikel 49 EG-fördraget
skulle efterlevas genom att myndigheten ”Socialinspektioner” skulle ge klara,
exakta och tvingande anvisningar till försäkringskassorna. Därmed ville
Luxembourg undvika fällning.

EU-domstolen underkänner denna åtgärd i punkt 47 där det fastslås
att det inte är ett korrekt fullgörande av fördraget om anvisningarna är av
sådan art att myndigheten kan ändra efter eget gottfinnande.

I punkt 48 fastställes att det är lagstiftningen som är rättskriteriet.

Även inom gränsöverskridande vård är länderna skyldiga
att få den inre marknaden att fungera.

På en fungerande marknad måste
kunder/patienten/företagen veta förutsättningarna i förväg för att kunna göra rationella val.

I förut omnämnda dom mot Luxembourg har EU-domstolen mot Italien
C-358/98 punkt 17, mot Italien C-465/05 punkt 65, mot Frankrike C-197/98 punkt
14, mot Nederländerna C189/03 punkt 19, fastställt
att administrativa beslut som fritt ändras av myndigheten(läs
Försäkringskassan) icke är ett
giltigt genomförande av de skyldigheter som följer av EG-fördraget(mål
C-189/03 punkt 19 mot Nederländerna).

EU-domstolen kräver lagstiftning
vilket återkommer i dom efter dom.

Fastställt praxis är lagstiftning,
men Försäkringskassan(FK) pratar om ”allmänna sjukvårdssystemet”, som är ett
finansieringssystem för landstingssjukvården. Landstingssjukvården är inte
samma sak som lagstiftningen eftersom inom lagstiftningen ingår även
privatvården.

Ø     Bevisat är därmed att ”allmänna
sjukvårdssystemet” är en skönsmässig bedömning som FK kan ändra efter eget
tyckande och har även gjort det flera gånger.

Villkoret
få veta ”i förväg” har
fastställts ett flertal gånger av EU-domstolen. I mål C-157/99 Smits och
Peerbooms punkt 90 fastställes att myndigheternas skönsmässiga bedömningar kan
begränsas genom att avslagsmekanismer är kända på förhand. I referenser till
EU-dom C-205/99 Analir punkt 38 fastslås att arten och omfattningen av hindren ska parterna få veta i förväg.

Punkterna 21 och 25 i Analir-domen pekar även ut kärnan i den fria
marknaden.

Målet Müller-Faure och van Riet C-385/99 punkt 85 refererar även
till Analir punkt 38 just därför att poängtera rättsläget, angående få veta ”i förväg”.

EU-domstolen
fällde Sverige i mål C-274/08, se punkt 26-43, därför att direktivet angav ”i
förväg” men Sverige lagstiftade så att myndighetskontrollen kom ”i efterhand”.

Just nämnda EU-dom C-274/08 i punkterna 34 och 37 fasställes även
att tolkningsutrymme icke ges så att lagtexten
avviker från EU:s ordalydelse.

Vårdmetoden
annars står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ur ett
internationellt perspektiv.

RUBRIK; Försäkringskassans
krav om internationell vetenskap

Försäkringskassan(FK) har nu i en rad pågående ärenden i
efterhand infört att FK skall kontrollera den gränsöverskridande vården
från internationell medicinsk vetenskap. Därtill påstår FK att lagstiftaren
överlämnat nämnda kontroll till FK.

Vid frågor till Socialdepartementet om lag, stycke och
riksdagsbeslut från åberopad lagstiftare kan inte Socialdepartementet
2012-03-29 verifiera FK:s påstående utan hänvisar till Regleringsbrevet för
budgetåret 2012 där regeringsuppdraget för FK är att hålla sig till
EU-förordningen, EU-fördrag samt EU-domstolens rättspraxis.

Kommentar: Ordet ”internationell” betyder
världsomfattande och det finns sannolikt ingen person eller institution i
Sverige eller världen som har kontroll på hela den internationella
vårderfarenheten. Ordet ”internationell”
innebär att österländsk medicinsk vetenskap ska bedömas liksom amerikansk eller
afrikansk förutom svensk, norsk eller peruansk medicin!!!

Ø  Genom
Socialdepartementets hänvisning till regleringsbrev och ickesvar om att
lagstiftaren skulle överlåtit tolkning av ”internationell
medicinsk vård” så är det klarlagt
att FK skall hålla sig till EU-praxis och inget annat.

Rubriken
har bevisat att FK icke har delegation att avgöra ”internationell medicinsk vetenskap”.

Eftersom ”internationell”
betyder världsomfattande torde ingen besitta sådan världsomfattande kunskap.

Därtill inför FK det påstådda prövningsinstrumentet under pågående
ärenden, vilket gör att FK bryter emot EU-praxis om att myndighetsbegränsningar skall vara offentliggjorda och kända på
förhand.

mvh

Ulf Bittner, en av tre i arbetsgruppen AMBU