VÄNTETIDER

Nya siffror från SPOR visar: Så länge har patienterna faktiskt väntat

Hur länge har de patienter som opereras faktiskt väntat? Den frågan kan nu SPOR:s nya väntetidsrapport ge svar på. Siffrorna visar bland annat att nästan varannan patient som opererats för framfall det senaste året hade väntat i mer än ett halvår från det att operationsanmälan gjordes. Och var tionde patient hade väntat i mer än ett år. De visar också att väntetiderna var långa redan innan pandemin.

Artikeln ingår i temat Väntetider

På samma sätt som man tidigare har kunnat jämföra antalet utförda operationer mellan olika regioner finns det nu möjlighet att via SPOR, Svenskt Perioperativt Register, titta på den reella väntetiden för varje patient som opererats.

Siffrorna visar till exempel att 44 procent av de patienter som opererats för framfall någonstans i Sverige mellan juni 2020 och maj 2021 hade väntat i mer än ett halvår från det att operationsanmälan gjordes. Var tionde patient hade väntat i mer än ett år (se tabeller i slutet av artikeln).

Men även att skillnaderna över landet är stora. I Västra Götalandsregionen hade till exempel 23 procent väntat i mer än ett år och sju procent i mer än ett och ett halvt år. I Region Dalarna hade var tredje patient väntat i mer än ett år.

Redan 2019 sågs dock både långa väntetider och tydliga skillnader i landet. I Region Kalmar län hade 45 procent av de patienter som då opererats för framfall väntat i mer än ett halvår. I Region Värmland var motsvarande siffra 65 procent.

Bengt Cederlund, registerhållare för SPOR, berättar att man i föreningen redan 2016 fick idén om att skapa en rapport som gör det möjligt att visa den faktiska väntetiden från operationsanmälan till operation för respektive region. Att det dröjt till idag handlar helt enkelt om tiden inte har räckt till. Trots att man levererar data till en mängd myndigheter och regioner görs arbetet till stor del på ideell basis, vid sidan av det kliniska arbetet.

– Men vi inom SPOR tycker att väntetider är en jätteviktig patientfråga och har länge pratat om den här typen av rapport. Vi tror också att väntetiderna kommer att bli ett ännu större problem under nästa år, även om det här inte är något som har uppstått med covid. Redan 2019 var det alldeles för långa väntetider och kraftiga regionala skillnader, men nu är vi på en annan nivå. Att förstå hur problemen såg ut 2019 är helt centralt för att förstå vad man ska göra nu, säger han och fortsätter:

– Samtidigt är vi från SPOR bekymrade att våra data kan leda till att beslut fattas för fort och därför blir fel. När man tittar på aggregerade data finns det en risk att analysen blir fel och leder till en mängd biverkningar om man inte har koll på hela systemet. Det är på lokal nivå som data säger mest.

I rapporten ingår också väntetiderna för de patienter som placeras i gruppen ”patientvald väntan”. ”Det är för att man inte ska kunna manipulera väntetider – man ska inte bara kunna kryssa i patientvald väntan för att hantera sina utfallsdata. Vi tänker att det är viktigt att visa upp väntetider som är så rena som möjligt”, säger Bengt Cederlund, registerhållare för SPOR.

För att beta av vårdberget är ingen enkel uppgift – inte heller lösningarna för att nå dit. Enligt Bengt Cederlund är den stora flaskhalsen tillgång till personal. Därför ser han inte den privata vården som lösningen – snarare att det riskerar att leda till motsatt effekt.

– Det är en kraftig förenkling för att försöka lösa problemet genom att lägga ut mer vård på privat aktörer. Eftersom det är tillgången på personal som är problemet riskerar man då i stället att dränera den offentliga vården, eftersom det är samma personal, vilket leder till ännu längre väntetider, säger han och fortsätter:

– Det är inget fel i att bygga upp små elektiva enheter, oavsett om de är offentliga eller privata. Vi har i tidigare projekt kunnat se att just små elektiva enheter är mer effektiva, men problemet är att de inte kan ta på sig ett större komplext uppdrag. Väljer man att fokusera på dem riskerar man att prioritera yngre och friskare patienter framför äldre och sjukare.

Han nämner Region Stockholm som exempel, där höftproteser för ASA 3 och 4 görs i den offentliga vården, medan ASA 1 och 2 görs i den privata vården.

– Om man ökar mängden privat vård sänker man också förmågan till reciliens inom den offentliga vården, vilket påverkar förmågan att ställa om vid ett krisläge. Det är till exempel uppbenbart att Region Stockholm inte har kunnat hantera det.

I stället pekar Bengt Cederlund, utöver behovet av återhämtning, på vikten av att ge personalen så goda förutsättningar som möjligt att göra ett bra jobb. Med andra ord: det är helt fel läge att lägga sparbeting på operationssjukvården.

– Jag hoppas att det är tydligt för alla, även om jag inte är övertygad om det. Man måste fundera på sparbeting som kan bli konsekvensen av liggande långtidsbudgetar två gånger i det här läget och man behöver inte lägga på nya administrativa pålagor eller omorganisera en massa, säger Bengt Cederlund och fortsätter:

– Mitt råd är att i stället lämna verksamheterna i fred och låta dem göra det som de är duktiga på. Vi från registret kan i ett benchmarking projekt se att det skiljer sig mellan olika verksamheter och vi tror att det kommer vara viktigt att man kan hitta verksamheter som är duktiga, jämföra sig med dem och ta kontakt för att höra hur de jobbar.

Så mer autonomi för professionen alltså?

– Ja, jag tror på mer autonomi och tillitsbaserad styrning. Om man tittar på starten av pandemin så var det en otrolig kraft i den. Från första signalerna från Italien på onsdagen i vecka 10 till att hela Sverige hade reagerat med 26 procent minskad operationsproduktion under vecka 12. Och det var inte något centralstyrt beslutsfattande som gjorde det, det var verksamheterna själva i professionella nätverk.

Bengt Cederlund påpekar också att en av de viktigaste åtgärderna för att kunna beta av vårdberget är att öka robustheten genom att resursförstärka intensivvården.

– Vi har i årtionden diskuterat att Sverige har en av OECD:s lägsta IVA-resurser, utan att det fått något avtryck. Man måste förstå att verksamheterna sitter ihop, bristande robusthet inom intensivvården måste kompenseras med resiliens där man använder resurser från framför allt operation. Och vi måste hitta ett läge där intensivvården blir självgående även vid en ökad belastning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-05

Ledaren: Larmen kommer från hela landet / Vårdberget fortsätter att växa / Tema: Vad här hänt sedan Macchiarini-skandalen? / Tema: Nya läkarutbildningen – vilka förhoppningar och farhågor finns? / Årets visslare / Utblick: Covid-19 i Europa

Prenumerera