• 26 april 2006
• 0
• AV: Christer Bark

I den politiska debatten beskrivs ofta preklinisk och klinisk forskning som två stora skepp på ett stormigt hav på väg mot varsin horisont. Det finns en oro att den prekliniska forskningen domineras alltmer av en renodlad naturvetenskaplig verksamhet, och att den kliniska forskningen utgörs alltmer av medicinsk verksamhet.

– Det skulle vara en olycklig utveckling och en tudelning som ingen av oss har glädje av. Forskningen börjar bli så komplicerad att sakkunskapen från flera olika håll är helt nödvändig. I dag rekryteras få läkarstudenter och legitimerade läkare som doktorander till teoretiska institutioner. Det här är ett stort problem, säger Mikael Elam, professor i klinisk neurofysiologi.

Vid sidan av sin forskning är han chef vid avdelningen för klinisk neurofysiologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Den kliniska vardagen handlar till stor del om att utreda patienter med olika neurologiska sjukdomar, som exempelvis epilepsi.

– Avdelningen ansvarar för all funktionell neurodiagnostik i Västsverige. Vi tar emot patienter i en laboratoriemiljö där vi bland annat registrerar och tolkar elektrisk aktivitet i hjärnan. Vi undersöker också perifera nervers ledningshastighet och förmåga att aktivera muskler, säger Mikael Elam.

Han har mångårig erfarenhet av preklinisk forskning och har stor nytta av sin tidigare bakgrund i den kliniska vardagen. Mikael Elams avhandling kom 1985 och handlade om styrningen av det autonoma nervsystemet och regleringen av autonoma reflexer.

– Det finns data som tyder på att de skador som uppkommer vid exempelvis stroke ökar risken för hjärtkärlsjukdomar och plötsligt död. Sannolikt handlar det om att skadorna orsakar störningar i det autonoma nervsystemet, säger Mikael Elam.

Tillsammans med Johan Wessberg, lektor i fysiologi och legitimerad läkare, leder han en grupp av forskare som har ett tätt samarbete kring prekliniska och kliniska frågeställningar.

Johan Wessberg arbetar i sin forskning med grundläggande frågor som handlar om hur hjärnan tar hand om sinnesintryck från huden, och var och hur de tolkas i hjärnan.

– Vi har ett känselsystem i huden som förmedlas av särskilda nerver, så kallade omyeliniserade hudafferenter. Det systemet är direkt kopplat till våra emotionella upplevelser av en beröring. Exakt var och hur detta system fungerar är inte helt kartlagt, säger Johan Wessberg.
Han är också lektor i tillämpad neurocybernetik. Det vill säga ett vetenskapligt område som använder sig av matematiska modeller av hjärnan för att kartlägga styrningen av olika system.

– Rent konkret kan det handla om att närmare studera hur vi kan styra olika typer av utrustningar med hjälp av signaler direkt från hjärnan, och man hoppas att i framtiden kunna utveckla tekniska hjälpmedel för exempelvis funktionshindrade människor, säger Johan Wessberg.

Sedan den 1 januari i år tillhör Mikael Elam och Johan Wessberg Institutionen för neurovetenskap och fysiologi. De har ett gemensamt forskningsintresse att närmare kartlägga och förstå sambanden mellan det sensoriska och det autonoma nervsystemet.

– De känselintryck som Johan arbetar med förmedlas och bearbetas i ett område av hjärnan som också är viktigt för styrningen av det autonoma nervsystemet, och kontrollen av exempelvis hjärta och kärl. Genom vårt samarbete hoppas vi kunna knyta ihop ett nervsystem som är viktigt för regleringen av några av våra mest livsupprätthållande funktioner, säger Mikael Elam.

Förhoppningen är att samarbetet ska leda till en utveckling och förbättring av nuvarande diagnostikmetoder, men också modernare och bättre behandlingar för patienter med neurologiska sjukdomar och funktionshinder.
Varje fredag förmiddag träffas forskargruppen som består av ett tiotal seniora forskare, doktorander, biomedicinska analytiker och ingenjörer, i gemensamma seminarier. Där tas olika forskningsfrågor med såväl preklinisk som klinisk relevans upp.

– Spännvidden är stor och kräver medverkan av folk från olika håll. Samtidigt måste gruppen ha en hanterbar storlek för att få ett öppet diskussionsklimat. Det här är en avvägning som vi och många andra grupper brottas med, säger Mikael Elam.

Det finns många fördelar med att tillhöra samma institution menar Mikael Elam. Vid sidan av gemensam budget och en större möjlighet att kostnadseffektivt utnyttja resurser i form av lokaler, personal och teknisk utrustning, delar gruppen även en gemensam metodologi.

Även om forskarna kommer från olika håll arbetar de med frågor som handlar om hela människan och gruppen har samma metodik i form av exempelvis mikroneurografi, funktionell magnetresonansavbildning och EEG.

– Närheten till kliniken innebär att vi kommer åt andra typer av signaler än vad vi skulle ha gjort om vi endast arbetat experimentellt. Under en operation kan vi till exempel registrera EEG-signaler från hjärnytan och ibland i från djupare delar av hjärnan, säger Mikael Elam.

För att kunskapen inom den prekliniska forskningen ska komma kliniken till del, behöver andelen läkare inom preklinik öka, menar Johan Wessberg. Vid den medicinska fakulteten i Göteborg är ungefär 60 procent av dem som disputerar inte läkare, och andelen är betydligt mindre vid de teoretiska institutionerna.

– För att det ska vara en hög nivå på forskningen krävs den sakkunskap som till exempel biokemister, molekylärbiologer och ingenjörer kan tillföra. Men det behövs också en ökad rekrytering av medicinare till doktorandtjänster vid teoretiska institutioner, säger Johan Wessberg.