Ny vårdgaranti med fokus på behov framför tid

Utredningens ambition är att komma bort från en vårdgarantimodell som varit starkt tidsfokuserad till en som i högre grad utgår från behov.

Anna Nergårdh, som leder utredningen, skiljer på två problem: hur vårdgarantin är utformad och vad som händer när politiken sätter pengar på att den ska uppfyllas.

– Risken med ekonomiska incitament som exempelvis kömiljarden är undanträngningseffekter. Om fokus hamnar på att klara väntetider snarare än att prioritera efter behov då riskerar systemet att belöna volym framför medicinsk tyngd. Vi vill göra en ny konstruktion med en bredare vårdgaranti där medicinska prioriteringar vägs in och som omfattar fler patientgrupper, inte endast i huvudsak de som väntar på operation.

Ett konkret område som utredningen tittar på är den förstärkta vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

I dag gäller den allmänna vårdgarantin, 90 dagar till första besök och 90 dagar till behandling, i den specialiserade vården. Men inom BUP finns en förstärkt vårdgaranti – 30 dagar till första besök och 30 dagar till fortsatta åtgärder. Problemet, enligt Anna Nergårdh, är att den inte är lagreglerad utan bygger på överenskommelser mellan regeringen och Sveriges kommuner och regioner, SKR.

– Ska man ha en vårdgaranti som är rättssäker då behöver den vara uttryckt i lagen. Vi kommer därför att föreslå att den förstärkta vårdgarantin för BUP lagregleras.

Samtidigt, de allt för långa väntetiderna har länge varit ett problem inom svensk hälso- och sjukvård, trots att den allmänna vårdgarantin är lagreglerad. Vad händer om regionerna ändå inte klarar vårdgarantin i den nya konstruktionen?

– För att uppfylla vårdgarantin kan det krävas fler verktyg och bättre förutsättningar för huvudmännen. Det försöker vi beskriva i termer av bättre samverkan inom och mellan regioner, effektivare användning av systemets totala kapacitet, men också peka på hur staten kan stödja regionerna i det arbetet.

Anna Nergårdh nämner även Socialstyrelsens stöd till regionerna, särskilt inom psykiatri och BUP, och nationell vårdförmedling med syftet att göra det enklare att hitta vårdgivare som snabbare kan utföra den vård för som en väntande patient har behov av, och därmed uppfylla vårdgarantin.

– Vi tittar även på hur en ny vårdgaranti ska kunna följas upp och hur den ska tillsynas. Våra direktiv talar om stegvisa åtgärder och viten i de fall en region inte uppfyller vårdgarantin. Vi vill också koppla vårdgarantin till befintliga kunskapsunderlag och huvudmännens kunskapsstyrning.

Det finns dock sedan länge kritik mot tillämpningen av viten eftersom de sällan fokuserar på eller löser grundproblematiken med personal- och vårdplatsbrist. Det finns också en risk att viten straffar vårdgivare som redan lider av extrem personalbrist, vilket ytterligare späder på problemen med vårdplatsbristen. Förelägganden om viten kan även upplevas som generella eller orimliga att uppfylla utifrån rådande resursläge.

– Jag delar uppfattningen att hot om vite som enskild insats inte är konstruktiv. Och hela idén är förstås att man inte ska hamna i ett läge där vite blir aktuellt. Jag tror ändå att för att sätta fokus på frågan om väntetider i vården behöver alla verktyg användas. Vi strävar efter att utforma tillsynen på ett sätt som stärker patientperspektivet utifrån patientlagen. En tydlig uppföljning och tillsyn är viktig för att få syn på strukturella problem. Vitesförläggande är en sista utpost, men de åtgärder som vidtas för att inte hamna där är det viktiga.

Anna Nergårdh understryker att tillgänglighet är avgörande för befolkningens förtroende för den offentliga hälso- och sjukvården och därför bör vara en prioriterad fråga.

– Vi ska inte komma med de medicinska lösningarna på vilka som är mest prioriterade, våra förslag ska gå att koppla till vårdens grundläggande prioriteringar utifrån rådande kunskapsläge.  Huvudsyftet är att presentera en konstruktion av vårdgarantin som omfattar fler patienter, minskar risken för undanträngning och är tydligt behovsstyrd.