Ny kartläggning om läkares arbetstider
Nyheter
En genomsnittlig läkare arbetar 41,1 timmar i veckan – efter uttag av kompensationsledigheten. Och om beredskap räknas in i arbetstiden hamnar siffran på 44 timmar.
Läkare som grupp arbetar mer än 40 timmar i veckan, även efter att uttag av kompensationsledighet. Och både uttaget och intjänandet av kompensationsledighet är jämt fördelat över hela året. Det är ett par av de resultat som framkommer i en färsk kartläggning som konsultbolaget PwC gjort på uppdrag av Läkarförbundet. Syftet har varit att undersöka om läkares arbetstider ”stödjer verksamhetens krav på kostnadseffektivitet och patientsäker hälso- och sjukvård”.
– Det finns så mycket villfarelser om att vi läkare inte jobbar och kommer och går som vi vill. Och att kompledigheten gör att vi aldrig är på jobbet. Vi vet ju att det inte är så och därför är det väldigt bra att vi har gjort den här kartläggningen. Rapporten är bra – dels för att den är gjord av opartisk part och inte av oss själva, dels eftersom den har gjorts i samarbete med flera landsting. Vi var överens om att vi ville ha det svart på vitt hur det verkligen ser ut, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.
En annan slutsats som rapporten ”Läkares arbetstider” presenterar är att det nuvarande jouravtalet är det bästa sättet att lösa läkarbemanningen i sjukvården. Det är både mer kostnadseffektivt, ger mer patientnytta och flexibelt än till exempel ett treskiftsystem med ordinarie arbetstid kvällar, helger och nätter.
– Man behöver ha bred och samlad kompetens på dagen när man ska ta beslut i samarbete och lägga upp utredningar. Därför behövs också kontinuitet. På natten behöver man ha kompetens i akutsjukvård och då kan man vara färre. Men vi är inte tillräckligt många för att späda ut kompetensen, vi är inte utbytbara, säger Karin Båtelson.
Och det är kontinuitet tillsammans med att läkares kompetens används på ett optimalt sätt som är en av grunderna för en patientsäker verksamhet, enligt rapporten.
Eftersom jour och beredskap oftast är lagd på kvällar, nätter och helger – alltså utanför den ordinarie arbetstiden – samtidigt som det enligt Arbetstidslagen inte är möjligt att schemalägga övertid på regelbunden basis, vinner arbetsgivaren både organisatoriskt och kostnadsmässigt på jouravtalet, menar man. Men för att systemet ska fungera krävs möjlighet till återhämtning i anslutning till arbetspassen.
– Det som inte går ihop är när man är för få läkare och får för täta jourer. Då bryter arbetsgivaren mot regleringen, vilket vi vet att man idag tvingas göra på vissa ställen. En del löser det genom att man har jourveckor, där man inte bygger upp någon komptid utan får ledigt dagtid samma vecka, men om de kommer för tätt så är det extremt slitsamt förstås, säger Karin Båtelson och fortsätter:
– Det finns de som undrar varför vi vill ha kvar jouravtalen, när de nu är så fördelaktiga för landstingen, och i den frågan kommer diskuteras. Men just den medicinska kvaliteten är avgörande och många ser flexibiliteten som något positivt – där man kan jobba mer eller mindre under olika perioder i livet.
Läs rapporten i sin helhet här.
OREGISTRERAD ÖVERTID ETT OSKICK OCH JÄTTEPROBLEM
Min, måhända något naiva, uppfattning har varit att ledigheter är till för vila och återhämtning så att man därefter kan återgå till värvet som en utvilad, engagerad och patientsäker doktor. Bl.a. av denna anledning finns en arbetstidslagstiftning. Den skall väl även gälla för läkare.
Det är arbetsgivaren, inte enskilda läkare, som har att ansvara för att bemanning, tillgänglighet och kontinuitet fungerar adekvat. Detta är ett ledningsansvar som ingår i arbetsgivarens skyldigheter. Att landstingen i verkligheten inte kan eller vill ta detta ansvar kan ju inte göras till ett problem för oss läkare som individer. Varför låta landstinget bekvämt vältra över sitt arbetsgivaransvar på oss?
Att arbeta gratis gynnar bara landstinget; det synliggörs dessutom inte och maskerar därigenom även ett behov av fler tjänster. Således är gratisarbete egentligen väldigt okollegialt, inte minst mot yngre medarbetare och kommande läkargenerationer. Av samma anledning är det heller inte av godo för patienterna, i alla fall inte på lång sikt: Inte lär patienterna ha nytta av ännu en utbränd doktor som kanske ”trillar av pinn” i förtid.
Det bereder mig intet nöje att behöva säga detta, men: Det gratisarbete, under eufemismen ”ett kall”, som var legio förr i tiden har inte endast bidragit till proletariseringen av yrket utan kan också ha medverkat till den oroväckande ohälsa — inte minst utbrändhet — som vi idag ser i kåren.
Sammalunda gäller oskicket att inte ens registrera, än mindre ta betalt för, övertid. Beteendet (gratisarbetet) riskerar också att skapa en sorts ”bortskämdhet” hos såväl patienter som personal som förväntar sig att doktorn alltid ska finnas till hands (helst utan ersättning). Egentligen en ganska så respektlös attityd.
Läkarkåren måste någon gång lära sig sitt värde och att ta bra betalt för sin unika kompetens. Detta står på intet sätt i motsatsställning till att vara engagerad och tillgänglig (ett ”kall”).
En genuin fråga: Hur kommer det sig att reumatologer ligger så högt upp i aktiv tid under jourer?
Det är väldigt bra att denna kartläggning gjorts. Jag håller med om att det förekommer skrönor om läkares arbetstider. Dessa skrönor uppstår ju via den kontakt patienter har med läkare. Jag tänker på den i många fall bristfälliga kontinuiteten för patienten. Få patienter eller anhöriga kan ju veta hur det går till när man bemannar/schemalägger läkare inom sjukvården. Jag har erfarenhet från Skånes universitetssjukhus (tre stora verksamhetsområden), där schemaläggningen totalt saknar ett patientperspektiv. Schemaläggningen går där till på samma sätt som när ”man tecknar sig till tvättstugan”, ett citat från en verksamhetscheferna. Ett förmodligen på svensk arbetsmarknad unikt sätt att ”leda och fördela arbetet”. Med den avsaknad av kontinuitet för patienten som då uppstår, letar klart patienter och anhöriga efter en rimlig förklaring och hamnar då naturligtvis fel. Nästa område att kartlägga måste därför vara varför har vi i Sverige har en bristfällig läkarkontinuitet för patienterna? Det är ju ett svenskt syndrom, som måste förklaras pedagogiskt, precis som nu arbetstidsfrågan.