Ny industriell trend leder sjukvården på avvägar?
De har uppfattat att det finns rationaliseringspotentialer i att koncentrera vård för att därmed uppnå samordningsfördelar i utrustning och kompetens.
Detta kan möjligen vara sant då det gäller högspecialiserad, lågfrekvent vård, men när det gäller sjukhusens rutinsjukvård, basen i den specialiserade sjukhusvården, är ur läkarsynpunkt, såväl bredden av kunnandet och erfarenheten inom specialiteten viktig.
Där måste samma läkare ha erfarenhet av såväl elektiv som akut sjukvård för att kunna bedöma patientens risker och möjligheter och kunna föreslå den lämpligaste behandlingen.
Samma läkare måste med utgångspunkt från sin egen erfarenhet såväl kunna handleda nybörjare som vidareutveckla traditionella rutiner.
De resonemang som politiker hämtat från tillverkningsindustrin och nu söker implementera i sjukvården lämpar sig inte för medicinsk expertverksamhet.
Teorin att “industriell produktion” på specialkliniker skulle vara bättre har nu också fått sig en ordentlig törn. I dagarna kom den första uppföljningen av den strukturförändring som innebär att patiener skickas till stora kliniker för planerad kirurgi.
Enligt höftplastikregistrets årsrapport är resultaten efter höftproteskirurgin utförd vid specialiserade protes-produktionsenheter sämre än förväntat och de patienter som opererades och som drabbades av komplikationer fick vänta längre på åtgärd än de som opererades på den ortopediska kliniken hemmavid.
Professor Herberts, en av för fattarna till årsrapporten menar “att det finns en risk för att de specialiserade produktionsenheterna, inte lär av sina misstag på samma sätt som de traditionella klinikerna”. Han befarar att kvaliteten därför riskerar att sjunka på sikt.
Patient/läkarmötet är det viktigaste i sjukvården och övrigt i vården skall organiseras för att underlätta och förbättra detta möte. Många av de förändringar som genomförs idag verkar i motsatt riktning.
I detta nummer kan vi läsa om en ortoped i Östergötland som nödgas resa hemifrån klockan 5 på morgonen för att kunna informera sina patienter om det nödvändigaste innan han sätter kniven i dem. Två av mina ortopedkollegor hemmavid med 25 respektive 15 år i yrket har sagt upp sig för att de tvingas köra 8 mil till grannsjukhuset och operera.
De är inte rädda för resan utan om kvaliteten på sin läkargärning. De befarar att mötet och därmed förtroendet i patient/läkarrelationen skall försämras av att de måste operera patienter de aldrig träffat och aldrig får träffa igen.
Dessa kollegors beslut, att ta sin erfarenhet av banan, sker som en följd av okloka politiska beslut om att vissa delar av grundläggande ortopedisk verksamhet skall avknoppas och placeras än här än där.
Per-Otto Olsson, en av arkitekterna bakom omorganisationen i Östergötland, säger här i tidningen att läkarna fått ge synpunkter på hur omflyttningen skall gå till, men problemet är, menar han, att läkarna inte accepterar ramarna.
Han säger att det inte säkert är bättre acceptans i professionen för att utredningarna och förberedelserna tar lång tid och exemplifierar med omvälvningarna i projektet Livskraft Skåne.
Jag vill tillägga att protesterna mot Livskraft Skåne föga beror på utredningens längd utan snarare det man kommit fram till. Precis som i Östergötland accepterar inte professionen teorin att basortopedi blir bättre eller billigare av att ortopeder och deras patienter fraktas runt i landskapet.
Vi läkare värnar om vår professionella kompetens och den försvinner fort om vi till vardags bara sysslar med en diagnos och ett behandlingsmoment.
Sjukhusläkarföreningens uppfattning är att högspecialiserad, lågfrekvent vård skall centraliseras och styras utifrån ett nationellt perspektiv. Detta gäller till exempel brännskadevård och transplantationskirurgi.
Övrig specialiserad vård skall finnas i rimlig närhet av patienterna. Beställningen av den specialiserade sjukvården skall göras av en sjukvårdsregional beställare, organisatoriskt fri från den mångfald sjukvårdsproducenter som vi hoppas på.
Denna uppdelning av rollerna som beställare och utförare av sjukvård är den viktigaste frågan inför kommande val 2006.
Resa runt gör vi gärna, men av vettig anledning, på eget initiativ och på rimliga villkor.
