Följ med oss på våra resor tillbaka i tiden inom specialiteternas värld! Vår ciceron är läkaren Stig Andersson från Säffle, författare av boken ”En kamp för livet: Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid”. Stig Andersson är disputerad i medicinsk vetenskap och flitig skribent. I vår serie om specialiteternas tillstånd berättar Stig om pionjärerna, hur det började och hur man tänkte förr. Så varsågoda, kliv in i hans medicinska tidsmaskin!

• 19 april 2021
• 0
• AV: Stig Andersson

…..Barn- och ungdomspsykiatri….

På 1940-talet handlade det om aborter, nattvätning, snatterier, nervositet

År 1941 beslöt Landstinget i Värmland att tillsätta en läkartjänst i ”psykisk barna­vård”. Läkaren skulle vara konsult för BVC, skolor, hälso­vårdsnämnder samt läkare vid landstingets barnhem. Tjänsten gick till Gustav Jonsson (bilden nedan), senare känd för barnbyn Skå på Färingsö.

Han hade till sitt förfogande sex vårdplatser som 1946 ökades till tolv. Större delen av verksamheten var öppen och starkt decentraliserad.

Vanliga orsaker till kontakt var läs- och skrivsvårigheter, misstänkt efterblivenhet, nervositet, skolmognadsprövning, talrubbningar, nattvätning, snatterier och vårdnadsmål.

Gustav Jonsson avgick 1947 och ersattes då av två kollegor. Mottagningen hade då 1.500 – 1.800 besök per år. Åldersgruppen 7 – 14 år stod för 60 procent av besöken. En särskild grupp utgjordes av abortsökande flickor och unga kvinnor under 21 års ålder. Efter utredning skickades ansökan till Medicinalstyrelsen.

Vilka var då de barnpsykiatriska behandlingsmetoderna under 1940-talet? Några rent medicinska lösningar fanns inte att tillgå. Inte heller hade läkaren något ”team” med psykolog och socialarbetare. De vanligaste åtgärderna var:

* Placering i hjälpklass eller special­klass.
* Uppskov med skolgång.
* Placering i fosterhem eller på barnhem.
* Intagning på avdelning.

Uppgifter om antalet abort­sökande saknas för 40-talet. De första åren av 1950-talet anger årsberättelserna 35 – 40 abortsökande. Av dessa beviljades knappt tio abort.

Källa: Förste provinsialläkarens i Värmlands årsrapporter.

…..Ortopedi….

Amerikanska inbördeskriget gav uppsving för sjukvården

Amputation har en lång historia. Under antik tid utfördes operationen i akuta situationer som vid öppna frakturer, krosskador eller gangrän. Historiskt hör amputationer hemma i krigskirurgin. Kirurgernas stora problem var smärtan och infektionen. Mot smärtan gavs opium och alkohol men det hjälpte föga. Risken för sårfeber reducerades först när Joseph Listers antiseptiska metod fått genomslag under 1870-talet.

Det amerikanska inbördeskriget pågick före antiseptikens genom­brott. Sjukdomar och skador ledde till stor dödlighet. Utanför krigssjukhusens tält låg travar av amputerade armar och ben.

En amputation var ett drastiskt ingrepp men kunde å andra sidan vara livsräddande. Soldaterna fasade för operationen, många skadade valde hellre döden.

De medicinska skälen var starka. En läkare visade att av 19 soldater som amputerades inom två dygn efter skada överlevde alla utom en. En lika stor grupp med motsvarande skador amputerades först i sent stadium. Endast en överlevde. Utifrån denna studie utfärdades anvisningar om tidig amputation. Under kriget tillämpades också ”resektion”. Kirurgen avlägsnade då enbart den skadade delen av skelettet och sammanfogade därefter de avsågade ändarna. I ett stort antal fall kunde armen eller benet räddas. För de amputerade utvecklades efter kriget förbättrade proteser.

På 1840-talet hade narkos börjat användas men den hade ännu inte slagit igenom när inbördeskrigets började. En del läkare ansåg att smärta i sig stimulerade kroppens läkande förmåga och motsatte sig anestesi. Men verkligheten besegrade idén. Under kriget gavs 80 000 narkoser med inhalation av kloroform.

…..Gastroenterologi….

Vådaskottet som fick stor betydelse 

Den amerikanske läkaren William Beaumont (1785-1853) råkade 1822 vara i närheten när unge Alexis St Martin träffades av ett vådaskott från en musköt. Bålens vänstersida slets upp, lungan och magsäcken buktade fram, föda rann ut ur en öppning i magsäcken.

Mot alla odds överlevde ynglingen men en fistel kvarstod mellan magsäcken och hudytan. Beaumont kom då på att den kunde utnyttjas för studium av magsäckens funktion. St Martin accepterade och fick i gengäld en anställning som vakt­mästare.

Beaumont genomförde en serie experiment på den tålige mannen i sitt hem. Genom att peta in och dra ut olika slags födoämnen med hjälp av en tråd kunde han iaktta hur olika föda påverkades av magsaften.

Han konstaterade att magsäcken hade en hög halt av saltsyra och att syran åstadkom koagulation av äggvita. Han noterade att flöde av magsaften framkallas av måltider och att psykiska reaktioner kunde påverka flödet.

En annan iakttagelse var att födan inte mosas sönder nere i magen och att den inte heller undergår jäsning. Det måste således finnas någon annan verksam substans i magsaften som får födan att smälta ner. Substansen visades senare vara pepsin.

Beaumont kom att kallas för ”mag­fysiologins fader”. Han är ett exempel på att viktig forskning ofta beror på förmågan att utnyttja ett givet tillfälle. St Martin återvände efter experimenten till sitt hemland Kanada där han sägs ha avlidit vid 83 års ålder.

Uppgifterna är främst hämtade ur Alf Sagners bok ”Livets tjänare”, Kristianstads boktryckeri AB 1980. ISBN 91.7046-134-1.

…..Arbets- och yrkesmedicin….

Specialitet som fanns redan i antikens högkulturer

När man läser om yrkesmedicinens historia framträder den italienske 1600-talsläkaren Bernardino Ramazzini (bilden t.v.) som dess fader. Han gick systematiskt igenom ett 50-tal yrken och visade vilka hälsoproblem vart och ett gav upphov till. Hans synfält var brett.

Han uppmärksammade bland annat röda och inflammerade ögon hos smeder och hos de föraktade renhållarna­­ av latriner, kloaker och avlopp. Men han tog också upp de problem som kan drabba dem som ägnar sig åt lärda studier.

Stillasittandet var inte hälsosamt och risken med att gräva ner sig i filosofiska problem var att man förlorar kontakten med verkligheten.

Yrkesmedicin kan dock spåras längre bort, till antikens högkulturer. Läkare följde de romerska trupperna­­­, som därmed kan sägas hade arbetshälsovård. Även gladiatorer och vakter hade särskilda läkare. Den store Galenos (bilden t.h.) var till exempel gladiatorläkare. En yrkesgrupp vars risker och osunda arbetsmiljö tidigt uppmärksammades var gruvarbetare.

Den tidiga industrialismen skapade arbetsmiljöer som inte bara socialt tänkande läkare utan även personer utanför medicin och sjukvård reagerade på. Olycksfall och exposition för oren och giftig luft hörde till de största riskerna.

Svenska provinsialläkare påtalade de eländiga villkor som skogsarbeare, kolare och jordbruksarbetare levde med. Detta gav å ena sidan upphov till en ganska omfattande kultur­kritik, å andra sidan stärkte det preventivt tänkande och preventiva åtgärder.

Källor:
Nils Uddenberg. Lidande & läkedom I. Fri tanke Förlag 2015. ISBN 978-91-86061-57-9.
Encyclopedia Britannica. Occupational medicine.

…..Skolhälsovård….

Flickor diagnosticerades som svagare än pojkar  

Vid slutet av 1800-talet startade hälsoundersökningar av svenska skolbarn. Den allmänna uppfattningen var att flickor var svagare än pojkar. Flickornas hälsa stod därför i fokus.

Farhågorna besannades. Vid undersökning av 3 000 flickor visade sig 65,7 procent vara mer eller mindre sjuka. De vanligaste åkommorna var bleksot, kraftlöshet, huvudvärk, näsblod och skolios. Mest sjuka var de högre samhällsklassernas flickor. En undersökning av läroverkspojkar redovisade 45 procents sjuklighet. Bleksot, huvudvärk, näsblod och närsynthet var vanligast.

Några år senare kontrollerades folkskolebarn i Stockholm. De vägde mindre, var kortare i växten och kom senare in i puberteten än läroverksbarnen.

Utom de redan nämnda diagnoserna fanns bland dessa barn skrofler, hjärtfel och magkatarr. 50 procent av flickorna och 40 procent av pojkarna betecknades som sjuka. Liknande resultat kom från andra städer.

En undersökning av skolbarn i Stockholm cirka 20 år senare (1907-1910) gav andra resultat. Nu framkom inga skillnader mellan flickor och pojkar. Som orsaker till ohälsa påvisades fattigdom, osunda bostäder och dålig kost.

De annorlunda resultaten torde främst visa att läkarnas syn på symtom och sjukdom hade ändrats. Gränsen mellan friskt och sjukt var flyttad. Förändringen kan också bero på individuella åsiktsskillnader bland läkarna och att det skett en viss förändring i deras patriarkala syn på könen och könsrollerna.

Källa: Fridh, Anna-Karin. ”Flickorna är sjukka, klena och öfveransträngda”. Sjukligheten bland flickor och pojkar utifrån svenska hälso­undersökningar ca 1870-1930. Svensk Medicinhistorisk tidskrift 2004;8:67-97.

…..Socialmedicin….

Cellpatologins faders andra sida – radikal socialmedicinare

Rudolf Virchow är känd som cellpatologins fader men han var också en tidig och radikal socialmedicinare. 1848 skrev han en rapport om en tyfus­epidemi i Oberschlesien där han uttryckte sig klart.

Skulden till epidemin låg i befolkningens eländiga livsvillkor, i apatin hos ett folk som berövats all värdighet och hölls i förtryck och okunskap.

Han skrev: ”Medicin är en samhällsvetenskap och politik ingenting annat än medicin i stor skala.”

Vad folket behövde var demokrati, utbildning, makt över sig själva. Samhällets skyldighet var att garantera förutsättningarna för en god hälsa: bättre kost, bostäder och arbets­miljöer, tillgång till läkare och sjukhus.

Kring sekelskiftet 1900 fördes en livlig debatt om sjukdomar och bristande hälsa hos befolkningen. I stället för ”glada och lyckliga menniskiobarn, se vi bleka, blodfattiga, slappa varelser utan motståndskraft. En här af förut okända sjukdomar hafva inställt sig. Hypokondriska och hysteriska menniskior, öfverfyllda dårhus, se der våra akulturella framstegs mörka skuggsida.”

Bakgrunden fanns i industrialiseringens, urbaniseringens och tekni­fieringens inflytande på människan. Tidigare sociala roller hade ryckts upp ur trygga och begripliga ramar. Människan­­ befann sig i ett kroniskt tillstånd av konkurrens, tävlan och kamp för överlevnad. Symboler för den nya tiden var de snabba samfärds­medlen: tågen, bilen, spårvagnen.

Enligt många läkare levde sekelskiftesmänniskan i dekadens och idéer om degeneration var vanliga. Degeneration kopplades till nervsjukdom, tuberkulos, alkoholism, sexuella utsvävningar, syfilis, kriminalitet och rasblandning.

Klyftan var djup mellan de konservativa, som längtade tillbaka till det gamla auktoritära ståndssamhället, och de socialt och politiskt radikala som ville skapa ett nytt samhälle och en ny människa.

Klyftan delade även läkarkåren. Dess majoritet var konservativ men den radikala gruppen hade starka argument och röster. På båda sidor fanns inslag av arvs- eller rashygien.

…..Ögonsjukdomar |Ögonavläsning….

Diagnosticerade utifrån blicken i patientens öga

Ögat hade en viktig plats i äldre medicin. Läkarens öga skulle kunna bedöma patientens tillstånd. Det var inte fråga om att se kroppen i sin helhet. Det var ansiktets och ögats uttryck som skulle studeras.

Ansiktet betraktades som själens fönster och i ögat och mimiken kunde den inre människan tolkas. Det gällde inte bara sjukdomen utan även egenskaper och karaktär.

Den tyske läkaren Karl Henrich Baumgärtner gav 1832 ut en lärobok, ”Kranken-Physiognomik”, där ögat stod i centrum. Baumgärtner trodde sig kunna skilja mellan olika sjukdomsblickar: den intensiva (ofta dödens), den förvirrade (nervfeberns), den inåtvända (smärtans), den stela (depressionens), den flackande (könssjukdomens), den vilda (hjärnhinneinflammationens), den ångestfyllda (hjärtsjukdomens), den betryckta (magsjukdomens) och den strålande (förbättringens) blick.

Han såg tecknen i pupillens förstoring eller hopdragning, i ögats ställning och rörelser, i sättet att blinka och i ögonlockens ömtåliga darrningar och ryckningar. Ansiktet och ögat framstår i Baumgärtners idévärld som en spegel och en karta. Han hade många anhängare också i Sverige.

Vid mitten av 1800-talet hade den vetenskapligt baserade medicinen växt sig stark. Optik, matematik och fysiologi formade den nya oftalmologin. Ett viktigt steg var uppfinningen av oftalmoskopet. Dess skapare, den snillrike och mångsidige Herman von Helmholtz, personifierade den matematiskt betonade naturvetenskapen. Baumgärtners ögonavläsning för­passades till alternativmedicinens domäner.

Källor:
Karin Johannisson. Tecknen. Läkaren och konsten att läsa kroppar. Norstedts Förlag 2004. ISBN: 91-1-391283-5.
Kort biografi om Herman von Helmholtz på www.britannica.com.

…..Neurokirurgi….

Neurokirurgins grundare var extraordinärt skicklig

Även om Harvey Cushing (1869-1939) hade några föregångare bör han ses som neuro­kirurgins grundare. Under sin karriär avlägsnade han drygt 2 000 hjärntumörer, var och en noggrant bokförda.

Han var också en av endokrinologins stora genom sitt utforskande av hypofysens funktioner och genom upptäckten av tillväxthormonet och dess effekter. Ett tillstånd med överproduktion av hypofyshormonet ACTH har beteckningen Cushings syndrom.

När Cushing började med hjärn­kirurgi var kännedomen om hjärnans funktioner och deras lokalisering ännu bristfällig. Han utvecklade stor skicklighet i att lokalisera hjärnskador utifrån deras kliniska bild.

Hans operationsteknik var minutiöst noggrann med minsta möjliga vävnadspåverkan, omsorgsfull blodstillning med silverklips och elkoagulation samt noggrann kontroll av de vitala funktionerna under operationen (”surgery of safety”).

Dödligheten i samband med hjärn­operationer sjönk på hans klinik från 50 procent till 10 procent.

Chushing var en mångsidig begåvning med breda intressen. Han skrev över 300 artiklar och gav ut 13 böcker. För eftervärlden är det inte fack­böckerna utan hans biografier över kollegan William Osler och om renässans­anatomen Andreas Vesalius som är mest kända. Sitt väldiga bibliotek donerade han till Yale University.

Källor:
Del Maestro Rolando. Harvey Cushing: A Life in Surgery. Can J Surg. 2007:50(1):70-71.
Kort biografi om Harvey Cushing på Wikipedia.

…..Hud- och könssjukdomar….

Den skamliga sjukdomen behandlades med svältkost 

Syfilus hade under 1700- och 1800-talen stor utbredning i Europa. De veneriskt sjuka dominerade på lasarett och kurhus.

I sitt kroniska stadium kunde ingå inflammationer i hjärnan och nervsystemet med symtom som blindhet, förlamningar, känselstörningar, psykos och demens (dementia paralytica).

Sjukdomen spreds utom vid sexuella kontakter även från mor till barn och från barn till amma. Det var en skamlig sjukdom som de flesta försökte dölja. För provinsialläkarna blev detta ett problem. De genomförde ibland ”besiktningar” som kunde vara kränkande.

Linnélärjungen Peter Hernquist (1726-1808) startade veterinärskola i Skara 1775. Han hade också kommit att intressera sig för de syfilissjukas situation och öppnade 1784 ett ”veneriskt lasarett” dit många patienter sökte sig.

Att det gav lindring och tröst kan inte betvivlas. Behandlingen ter sig för nutida betraktare tveksam. Kvicksilver hade använts mot syfilis sedan Paraselcus tid på 1500-talet.

Hernquist behandlade med kamomel, som var ett kvicksilversalt. En annan behandling var ”Osbecks­kuren”­­­­­­ som bestod av en kombination av diet och dekokter. Patienterna fick under flera veckor svältkost samt stora mängder av dryck med dekokter som guajak (ett harts från pockenholtsträd i Mellanamerika), sassaparill (växtsaft från Amerika), kinarot (från smilax­växter, klätterväxter med bär) och sublimatpiller (kvicksilverklorid).

Tanken bakom kuren var att syfilisgiftet­­ fanns i fettväv. Genom avmagring skulle det försvinna ur kroppen.

Källa: Om Peter Hernquist och hans syfilis­behandling särskilt med kvicksilver.  Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 1997-1998;2:137-163.