Kirurgcentrum vid Norrlands universitetssjukhus har i flera år brottats med Sveriges längsta väntetider för SVF-patienter med blås-, njur- och prostatacancer. Det är inte så konstigt, menar urologen Amir Sherif. – Inga statliga reformer eller ekonomiska smörjmedel i världen hjälper när det saknas operationslag, vårdpersonal och vårdplatser.

• 09 december 2021
• 0
• AV: Eva Nordin

Synligt blod i urinen kan vara en indikation på cancer i urinblåsan. Varje år upptäcks 2 700 nya fall med urinblåsecancer och sjukdomen är tre gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Så snart det finns en välgrundad misstanke om cancer ska den som söker vård snabbt utredas inom ett standardiserat vårdförlopp, SVF.

Men, bor man i fel ände av Sverige, är väntetiden från remiss till behandling (TURb/px) bland de längsta i landet. Medelväntetiden i riket är 27 dagar. I Umeå är den nära 44 dagar, det vill säga nästan tre veckor längre än de bästa i landet.

– En av flera viktiga förklaringar är långa fördröjningar i remisshanteringen. Till skillnad från många andra regioner i landet, vill primärvården hos oss inte remittera patienter till datortomografi. Det innebär att när patienterna kommer till oss i slutenvården måste vi börja med att skriva DT-röntgen-remissen för att sedan gå vidare med cystoskopi. Vi förlorar över en vecka i utredningstid, säger Amir Sherif, urolog och överläkare vid urologisektionen vid Kirurgcentrum på Norrlands universitetssjukhus, NUS.

Diskussionerna med primärvården har strandat i djup oenighet, menar han.

– Primärvården menar att det här är slutenvårdspatienter. Men det är varken slutenvårdens eller primärvårdens patienter. Det är patienter med misstänkt cancer där det snabba vårdförloppet ska starta i primärvården för vidare utredning i slutenvården. Så gör man i många andra regioner, men inte i Region Västerbotten. Det är helt obegripligt och de som förlorar är patienterna, säger Amir Sherif, även vice ordförande i svensk urologisk förening, SUF.

Även SVF-väntetiderna vid njur- och prostatacancer har under flera år varit långa i Umeå, mellan 2017 och 2019 var de längst i landet.
Amir Sherif menar att tidsperioden speglar en tuff tid med en extrem underbemanning av urologer, vilket underminerat möjligheterna att hantera SVF-förloppen.

– Nu har situationen tack och lov ändrats. Vi har rekryterat blivande specialister samt nyblivna specialister i urologi till Umeå och har en god bemanning här, men dessvärre är det fortfarande underbemannat med specialister i Lycksele och Skellefteå. Vi har även under 2021 lyckats minska väntetiderna för prostataektomi ganska rejält. Men det kvarstår dock långa väntetider för SVF-makrohematuri och för primärbehandling av nyupptäckt samt för transuretral lokalbehandling av recidiverande urinblåsecancer.

En tredje faktor till de långa väntetiderna är bristen på operationslag och på vårdplatser. Hur ska man kunna sköta ett snabbspår för cancerpatienter när det råder skriande brist på personal som narkos- och operationssjuksköterskor, undersköterskor, specialister samt vårdplatser undrar Amir?

– Staten och SKR kan skicka miljarder i stimulansmedel och genomdriva vilka reformer som helst, men vad hjälper det när vi saknar vårdpersonal och vårdplatser?

Staten och SKR kan skicka miljarder i stimulansmedel och genomdriva vilka reformer som helst, men vad hjälper det när vi saknar vårdpersonal och vårdplatser? Amir Sherif, urolog och överläkare vid urologisektionen vid Kirurgcentrum på Norrlands universitetssjukhus

Det är de faktiska aktörerna ”på golvet” som utför kärnverksamheten som behöver värnas om, menar Amir.

– Detta faktum kan inte trollas bort med hjälp av missriktade investeringar på IT, konsulter och fler mellanchefer.

Amir vill understryka att han tror på SVF-makrohematuri, det är en bra och viktig reform som snabbt fångar upp de allra sjukaste och som inneburit mycket snabbare processer för dem, menar han.

– I dag har vi koll på patienterna på ett helt annat sätt. Även om utredningstratten har blivit mycket bredare och vi hanterar många fler misstänkta fall i dag än tidigare, är utredningstiden för de med allvarlig urinblåsecancer mycket kortare idag. Det är en stor vinst för dem för patienterna.

Det är dock svårt att vända en oceanångare och styra om kursen. Grundproblemet är resursbrist och det krävs flera olika åtgärder för att inte flykten från vården ska eskalera. Ju färre som stannar kvar, ju sämre arbetsmiljö och ju fler som vill sluta. Ett slags moment-22, menar Amir.

– Beslutsfattare hanterar sjukvården som om den vore vilken privat marknad som helst. Men vi är ingen konservfabrik som spottar ur oss konserver på löpande band. Vi ser en oroväckande utveckling där vi först och främst måste se till att vi har tillräckligt med vårdpersonal och vårdplatser, sedan kan vi skruva på processerna i SVF-förloppen.

Jonas Sandberg är överläkare och chef för urologisektionen vid Kirurgcentrum på NUS. Liksom Amir Sherif förklarar han orsakerna till de långa SVF-väntetiderna med resursbrister i det operativa flödet. Samtidigt medger han att det arbete som också måste göras för att kartlägga flaskhalsar och få i gång ett smidigt SVF-flöde har dröjt.

– Vi har påbörjat ett produktionsarbete, en horisontell planering där vi tittar på alla kliniker och vad som måste göras. Men det är ytterst känsligt att omfördela resurser mellan kliniker för att minska köer och förändra arbetssätt. Det faller sällan i god jord. Även om man på urologmottagningen ser över flaskhalsar och åtgärdar dem, räcker inte det. Det måste finnas ett omfattande samarbete över klinikgränser och för att lyckas krävs beslut ovanför verksamhetschefsnivå. I år har vi äntligen fått det beslutet och det innebär att vi måste hitta andra sätt att arbeta, säger Jonas Sandberg.

För att följa patienterna i SVF-förloppen använder Jonas Sandberg helst de cancerspecifika registren och den information som finns i sjukhusets administrativa system.

– Jag använder sällan SVF-data utan tittar på väntelistan i vårt journalsystem. Jag går inte in i Signe förutom när jag får ett statistiskutskick. En del av vårt produktionsarbete handlar om att se över registreringen och se till att vi får en enklare tillgång till tillförlitlig statistik för att bättre kunna följa våra patienter.

Det kommer att ta tid innan ledtiderna för SVF-förloppen kan pressas. Den stora frågan kvarstår dock, menar Jonas Sandberg.

– Även om vi har en tydlig styrning och får till en bra produktionsplanering, kommer vi inte att nå våra mål så länge vi inte har en god arbetsmiljö, resurser och kvalificerad sjukvårdspersonal som orkar och vill stanna kvar i yrket.