• 04 november 2013
• 1
• AV: Eva Nordin

Professor Niels Lynøe (bilden), ordförande för etikrådet vid Karolinska Institutet anser att systemet för hantering av frågor om oredlighet i forskning måste rättssäkras. Forskningsfusk bör därför regleras juridiskt och göras straffbart, menar han.
Hur vanligt forskningsfusk är, eller oredlighet i forskning som det mer korrekt kallas, finns det inga säkra uppgifter på. Det görs relativt få anmälningar till Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet, som är den instans som ska utreda frågan.

Sedan 2010, då gruppen övertog ansvaret från Vetenskapsrådets expertgrupp, har det endast inkommit sex ärenden. Sannolikt är mörkertalet dock stort, menar Niels Lynøe, professor i medicinsk etik samt ordförande för Karolinska Institutets etikråd.

– Man kan få ett mer realistiskt intryck av omfattningen om man tittar efter hur många vetenskapliga artiklar som dras tillbaka på grund av oegentligheter. Fiffel är inget unikt för medicinsk forskning, samma problem finns inom exempelvis bankväsendet. Men eftersom fiffel ställer till mycket skada, låter man ofta den ansvarige försvinna ut bakvägen, utan att det kommer fram i offentligheten.

Rättsosäkert system

Niels Lynøe och Göran Lambertz, ledamot av Högsta domstolen, samt ledamot i etikrådet, har riktat hård kritik mot den nuvarande ordningen där den svenska staten i stor utsträckning låtit forskarsamhället självt ta hand om både utredningar och sanktioner vid misstänkt forskningsfusk.

– Med tanke på de stora värden som står på spel är det orimligt att staten låter en statsfinansierad forskningsverksamhet själv utreda och reglera misstankar om avvikelser från god sed i forskningen.

Anklagad näst intill försvarslös

Särskilt problematiskt är att det i dag saknas möjligheter för den anklagade forskaren att juridiskt försvara sig och även överklaga rektors beslut. Formellt, menar Niels Lynøe, kan en forskare som blivit fälld för oredlighet få ett relativt lindrigt disciplinärt straff, men det sociala straffet där envisa rykten och spekulationer riskerar att förfölja forskaren livet ut, kan resultera i stigmatisering, utfrysning och svårigheter att få anställning.

– Även om forskarsamhället inte har ihjäl den som bryter mot normerna för god forskningssed, är det i regel ett strängt straff. Som systemet är utformat är risken stor att oskyldiga blir fällda, likaväl som att skyldiga går fria.

Niels Lynøe refererar till ett uppmärksammat fall där en misstänkt forskare i första omgången blev fälld för forskningsfusk av Vetenskapsrådets dåvarande expertgrupp. Expertgruppens utlåtande till den rektor som anmält ärendet, var att forskaren fabricerat och förfalskat forskningsresultat. Rektorn valde att gå på expertgruppens utredning och slutsatser. Men utredningen blev hårt kritiserad och den nytillträdde generaldirektören för Vetenskapsrådet drog tillbaka utlåtandet.

Under den här tiden hade forskaren flyttat till ett nytt universitet och fått en ny arbetsgivare.

Ny anmälan

Rektorn vid universitet där forskaren tidigare var anställd, reagerade dock på Vetenskapsrådets beslut att dra tillbaka expertgruppens utlåtande och gjorde därför en ny anmälan till Centrala etikprövningsnämndens nybildade expertgrupp.

I slutet av oktober 2012 kom expertgruppens bedömning. Denna gång konstaterar expertgruppen att misstankarna inte är tillräckligt välgrundade för att kunna slå fast att forskaren skulle ha gjort sig skyldig till oredlighet i forskning.
Forskaren är nu friad från anklagelser om forskningsfusk av Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp. Men, vid den gamla arbetsplatsen står man fortfarande fast vid det tidigare fattade beslutet att det har förekommit grov oredlighet, och forskaren anses därmed fortfarande ha begått forskningsfusk.

Två myndigheter gör alltså två helt olika bedömningar av samma utredningsmaterial. Kvar står den enskilde forskaren som inte har en möjlighet att överklaga varken rektors eller Centrala etikprövningsnämndens bedömning.

Föreslår en statlig utredning

Den här komplicerade historien visar på den rättsosäkerhet som finns i det nuvarande systemet, menar Nils Lynøe.

Tillsammans med Göran Lambertz föreslår han nu regeringen att tillsätta en utredning med uppdraget att straffrättsligt reglera hanteringen av misstänkt forskningsfusk. De föreslår också att straffmätningen bör vara graderad utifrån ”brottets” allvarlighetsgrad.

Bevis kan inte beslagtas

I Sverige är de som utreder frågor om forskningsfusk inte utbildade eller tränade i intervju- eller förhörsteknik. Det nuvarande systemet tillåter inte heller att man beslagtar bevismaterial, menar Niels Lynøe.
Han tycker att Sverige bör följa Norges exempel och skapa en rättssäker ordning för att komma tillrätta med de stora problem som länge funnits när frågan om forskningsfusk blivit aktuell.

Fakta: Ingen oberoende instans, ingen möjlighet att överklaga

Idag finns ingen oberoende instans dit vem som helst kan vända sig för att anmäla misstankar om forskningsfusk.
Sedan 2010 finns det en expertgrupp för oredlighet i forskning vid Centrala etikpröv­ningsnämnden, CEPN.

Dit kan endast rektorn för ett universitet eller högskola vända sig med begäran om en utredning. Expertgruppen har dock bara en rådgivande roll, det är i sista hand rektorn som fattar det avgörande beslutet och som avgör vilka påföljder eller sanktioner som ska vidtas. Det kan exempelvis handla om en varning, löneavdrag, uppsägning eller åtals­anmälan.

Även om expertgruppen i ett yttrande fastslår att en forskare gjort sig skyldig till forskningsfusk, kan rektorn tillsätta en ny intern utredning som kan fria forskaren från misstankar.

Vill en rektor av olika skäl lägga locket på, kan etikprövningsnämnden inte göra en egen granskning.

Å andra sidan har en forskare som ”dömts” skyldig till forskningsfusk av rektorn ingen rättslig möjlighet att överklaga ”domen” och få en utomstående granskning.

Det finns idag ingen enhetlig definition på vad forskningsfusk är; olika lärosäten kan välja att definiera fusk eller oredlighet på olika sätt.

Systemet omfattar också endast den forskning som bedrivs inom statliga universitet eller högskolor, inte den forskning som görs inom exempelvis industrin, offentliga institut eller privata organisationer.

Expertgruppen saknar även mandat för att kunna utreda misstankar ordentligt.

Den har till exempel ingen formell rätt att beslagta bevismaterial. Utredarna kan heller inte kräva att inblandade parter talar sanning, som i en vanlig rättsprocess.