För att förebygga hot och våld inom sjukvården behövs varken ett utökat skalskydd, larmbågar eller fler väktare. Lösningen ligger snarare i att ha tillräcklig bemanning. Det säger kriminologen Sofia Wikman som forskat om hot och våld i arbetslivet i mer än tio år.

• 27 februari 2023
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Om man delar in våldet i tre olika arenor – hemmet, på gatan och i arbetslivet – är det egentligen bara inom den sistnämnda som hot och våld har ökat sedan 2012. Ett faktum som inte sällan väcker en hel del reaktioner.

– Folk blir arga när man säger det här. Våld i nära relationer är ett jätteviktigt problem, men de nivåerna ligger stilla sedan 00-talet. Och gängkriminaliteten är såklart ett stort problem, men det dödliga våldet i Sverige är i dag faktiskt lägre, inte högre, än vad det var på 1990-talet, trots ökningen av de skjutvapenrelaterade fallen.

Däremot ser vi en kraftig ökning av det arbetsrelaterade våldet – och då främst inom skola och vård, säger Sofia Wikman, docent i kriminologi vid Högskolan i Gävle, som i sin forskning också ser ett tydligt samband mellan ökningen och nedskärningar, decentralisering och en pressad arbetsmiljö.

Och just det sambandet gör att vägen mot att förebygga hot och våld varken ligger i ”hårdare tag”, nollvisioner eller åtgärder i skalskyddet. Det är inte heller det som efterfrågas av de som utsatts, enligt Sofia Wikman. Snarare handlar det om att man ser ett behov av att ha tid för överlämning och att kunna kommunicera med kollegerna kring patienter i affekt.

– Man kan tycka att det är löjligt att personalen ska ha tid att fika som åtgärd för att motverka hot och våld. Men det är jätteviktigt att det finns luft i systemet där man hinner prata om subtila hot och sånt som man kan oroa sig för på arbetsplatsen, säger hon.

Vi vet att nedskärningar och en dålig arbetsmiljö spelar roll, men vi lyckas ändå inte förebygga det här problemet. Sofia Wikman, docent i kriminologi vid Högskolan i Gävle

I sin forskning kan Sofia Wikman även se att problemen med hot och våld har förflyttats från att vara något som ska lösas intern på arbetsplatsen, till att vara något som ska lösas med hjälp av en extern aktör så som polis eller rättsväsende. Från ett arbetsmiljöproblem till ett brottsproblem.

– När man pratar om det som ett arbetsmiljöproblem är det som om det skulle vara mjukare än de där ”hårdare tagen”. Men det behöver det ju inte alls vara. Tvärtom kan ett arbetsmiljöperspektiv inrymma hårdare tag, men då mot huvudmännen. Arbetsgivaren är de som har ansvaret för att påverka.

Men för att kunna agera behövs kunskap om hur det egentligen ser ut. När Sjukhusläkaren ber regionerna redovisa hur många läkare som utsatts för hot och/eller våld de senaste tio åren visar det sig att endast hälften av dem har den typ av statistik. Och även bland de som kan ta fram siffrorna är mörkertalet stort.

När Sofia Wikman skrev sin doktorsavhandling för tio år sedan fokuserade hon på det förebyggande arbetet och såg inte statistiken som något nödvändigt. Idag har hon ändrat sig.

– Vi vet att nedskärningar och en dålig arbetsmiljö spelar roll, men vi lyckas ändå inte förebygga det här problemet. Och jag ser inte att frågan lyfts alls i den utsträckning som den skulle behöva lyftas, säger Sofia Wikman och exemplifierar med att arbetsmiljöfrågan i princip helt saknades i debatterna inför valet.

Nästan hälften av de arbetsskadeanmälningar som handlar om hot och våld kommer från vården. Sofia Wikman

Hon påpekar också att det redan finns lagar och regler för det systematiska arbetsmiljöarbetet på plats. Och att man i det också ska ta vara på nära incidenter, precis som i patientsäkerhetsarbete.

– Men det görs nästan inte alls när det gäller hot och våld i arbetslivet. Dels ska man rapportera in till det interna systemet, dels till arbetsmiljöverket. Men där är det ingen som tittar. Nästan hälften av de arbetsskadeanmälningar som handlar om hot och våld kommer från vården. Man måste följa upp statistiken, annars kommer ingen att rapportera in.

Enligt Sofia Wikman är det viktigaste att arbetsgivaren får snurr på det systematiska arbetsmiljöarbetet.

– Det är där frågan om hot och våld ska ligga, inte hos någon extern aktör. Och det måste vara ett pågående arbete – man är aldrig färdig och det gäller att skapa flexibilitet i de här frågorna.

Det är också viktigt, menar hon, att det blir naturligt att prata om både hot och våld. Och att det är den drabbade som har definitionsmakten. För en annan aspekt som Sofia Wikman lyfter handlar om synen på den som anmäler.

– Om man är den som anmäler hot och våld riskerar man att framstå som den om inte är kompetent. Det är ofta inte neutralt att anmäla en arbetsskada.

Hon menar att det finns en likhet mellan unga män män som brottsoffer och kvinnlig personal som brottsoffer.

– Man tonar ner det som har hänt och vill inte tillskriva förövaren någon agens. Man säger inte ”jag blev slagen av honom”, utan ”jag fick ett slag” i passiv form. Vårdpersonal skrattar också ofta bort händelser för att visa att det är en del av jobbet. Därför är det så viktigt att titta på de som gjort sig besväret att anmäla.

Många gånger borde verksamheterna klara det själva istället för att ta in en extern aktör.Sofia Wikman

Att anpassa åtgärderna efter den verksamhet som bedrivs är också en viktig del.

– Man ska inte snegla för mycket på USA eller storstäder här i Sverige om man befinner sig på landsbygden, till exempel. Man behöver åtgärder som passar in i den situationsspecifika kontexten.

Hon höjer också ett varningen finger för att den brottsförebyggande branschen har blivit ett sätt för många att tjäna pengar.

– Många gånger borde verksamheterna klara det själva istället för att ta in en extern aktör. Då kan man hellre ta hjälp av arbetsmiljöverket eller Suntarbetslivs utbildning som är gratis.

Sofia Wikman arbetar just nu med ett uppföljande forskningsprojekt där hon och hennes kolleger ska gå igenom samtliga arbetsskadeanmälningar som handlar om hot och våld som inkommit under åren 2010-2020.  Även om det är ett pågående arbete kan de redan nu se att antalet anmälningar sedan 2016 stabiliserats på en ny hög nivå. Också att samvariationen mellan bristande arbetsmiljö och förekomsten av hot och våld fortfarande finns kvar.

Hon skulle önskat att fler gjorde den typen av genomgångar, snarare än fler enkäter och löften om nolltolerans, för att få en bild av hur hot och våld skulle kunna förebyggas.

– När de som utsatts faktiskt har tagit sig tiden att göra en arbetsskadeanmälning så måste vi titta på dem i stället för att gissa kring de här frågorna. För ofta är säkerhetsperspektivet helt dominerande – att man på ett akutsjukhus prioriterar man att träna på pågående dödligt våld istället för att se till att man har tillräckligt med personal på sommaren till exempel. Då fokuserar man på fel sida av problemet.