Nyhetsarkiv

Narkosläkaren efter domen: ”Jag tänker på det varje dag”

– Jag fick gå därifrån efter 20 år. Inte ett ord, inte ett brev, inte ett tack från verksamhetschefen. All förhandling sköttes av Barbro Fridén [dåvarande chef för Astrid Lindgrens barnsjukhus]. Jag fick ett mejl från HR-chefen att jag skulle tömma mitt rum, och fick några dagar på mig. Sedan har jag aldrig hört av dem.

Nu jobbar hon på ett annat sjukhus i ett annat landsting. Hon säger att mötet med de nya arbetskamraterna har känts helt problemfritt.

– Det är en trevlig och kollegial stämning här. De har varit schyssta och en del har velat veta mer om vad som hände. De tycker det har varit förfärligt.

Inte heller att träffa patienter har medfört några svårigheter, trots åren av misstankar anklagelser och hot.

– Det var inga konstigheter för jag har inte gjort något fel. Ja, jag hade varit borta ett tag, men jag har jobbat med det här i över tjugo år.

Frikännandet det bästa som hänt

Viveka Lindén säger att frikännandet var det bästa som hänt henne, domen gav henne upprättelse från anklagelserna och den underkände Rättsmedicinalverkets analysresultat. Men sedan startade en rad granskningar av myndigheternas hantering av ärendet som egentligen inte har kommit fram till annat än att handläggningen i stort sett skett klanderfritt.

– För varje granskning; åklagarna, polisen, riksåklagaren, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen, Karolinska sjukhuset och JK hoppades jag att nu! Nu! Men resultatet av det blev ju ingenting. Jag tycker åtminstone att åklagaren och rättsläkaren som satte igång karusellen och höll fart på den skulle fått varsin tydlig näsknäpp att de gjort allvarliga fel.

Som den sista och mest omfattande utredningen kom i våras Justitiekanslern (JK) Anna Skarheds beslut om dels myndigheternas handläggning, dels narkosläkarens skadeståndsanspråk på 2,5 miljoner kronor.

Polisen och åklagarens fel gav inga konsekvenser

JK slog fast att det förekommit brister i förundersökningen som gav anledning till kritik mot framförallt polis och åklagare, men inte tillräckliga för disciplinära eller straffrättsliga åtgärder.

Dessutom menade hon att de fel som polisen, åklagaren och Rättsmedicinalverket gjort inte är sådana att de kan utgöra grund för skadestånd. Viveka Lindén fick 20 000 kronor för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

– Jag blev så fruktansvärt besviken så jag orkade inte läsa beslutet förrän senare. Jag hade trott att allt skulle samlas där och att hon då skulle förstå. Se alla småfelen, att det var ganska många tillsammans och fick katastrofala följder för mig. Men jag vet inte om hon har förstått, fast jag har pratat med henne vet jag inte om hon har gjort det.

”Saknar den särskilda kompetensen”

JK skrev också i sitt beslut att hon saknar den särskilda kompetens som krävs för att kunna uttala sig om huruvida Rättsmedicinalverket hade hanterat ärendet i enlighet med rättsmedicinsk vetenskap och beprövad metod (Se artikel sidan 11)

– Men varför tog hon inte tillfället i akt att ta hjälp utifrån för att värdera det här? frågar sig Viveka Lindén.
Viveka Lindén säger att hon hela tiden hämtat kraft ifrån att hon vet att hon behandlat den lilla patienten och hennes anhöriga korrekt. I domen från Solna tingsrätt står också att domstolen inte funnit något som talar för att Viveka Lindén vid det aktuella tillfället skulle ha utfört någonting som inte varit medicinskt motiverat.

Hon har också hämtar kraft från sina nära vänner. De som finns kvar efter flytten ut på landet.

– Mitt sociala nätverk har krympt jättemycket. Jag har också blivit väldigt misstänksam och tycker att det är jobbigt att träffa nya människor. Jag har fått lite social fobi.

”Vill inte prata om mig själv”

Viveka Lindén brukar helt kort säga att hon arbetar inom vården om någon frågar.

– Sedan byter jag samtalsämne, jag har blivit väldigt bra på att byta samtals­ämne. Jag vill inte prata om mig själv, det kunde jag göra förut. Jag älskar mitt jobb fortfarande men nu säger jag ingenting om det heller.
Viveka Lindén berättar att hennes nära vänner stöttade henne under hela processen.

– De höll mig på fötter och tog med mig på andra saker. Försökte visa att det fanns ett liv efter.

Mycket känns fortfarande oavslutat

Men nu är hon inte längre säker på att det kommer att komma ett ”efteråt” eftersom mycket fortfarande känns oavslutat.

– Händelserna kommer att ta mindre plats i mitt liv och jag blir mindre emotionellt påverkad av det. Men det räcker fortfarande med att jag ser en polisbil så börjar jag hyperventilera och jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt när det kommer in poliser här på avdelningen. Det är vedervärdigt.

Många hör av sig och vill att Viveka Lindén kommer och berättar om det hon varit med om, men det är en aktivitet hon försöker begränsa till ett minimum.

– Det är ingen thriller eller spännande historia utan det här är faktiskt ett öde där jag råkade illa ut. Jag pratar för mina kolleger om det är något behjärtans­värt, för att de ska förstå vad vi kan råka ut för. Vi har inte fått någon större rättstrygghet som läkare.

”Dokumentera allt”

Viveka Lindén uppmanar också kolleger att dokumentera. Allt.

– Även om det blir långa journaler och uppmaningen är att vi ska skriva kortare, skriv vad du har gjort, lita inte på att någon annan tar ansvar. Se till att du har rent runtomkring dig!

Efter ett beslut från JK finns få vägar kvar att gå. Viveka Lindéns försvarsadvokat Björn Hurtig undersöker just nu vilka möjligheter som finns att ändå föra saken vidare, ett varv till. Man kan stämma staten för att utkräva skadestånd men det innebär en stor ekonomisk risk, då man får betala rättegångskostnaderna helt själv om man förlorar. Björn Hurtig funderar på om han i så fall skulle koncentrera sig på några få punkter.

– För det första den massmediala uppmärksamheten. Staten har försatt henne i en sits där hon blivit en offentlig person mot sin vilja. För det andra hanteringen från polisen och rättsläkarstationen i Solna fram tills allt satte igång. Och Rättsmedicinalverket Rättskemi i Linköping, deras extremt dåliga kontroll på sin verksamhet, säger Björn Hurtig.

Lång process

Möjligheten finns också att vända sig till Europadomstolen om man anser att man blivit utsatt för en kränkning enligt europakonventionen. Det är ofta en mycket lång process om domstolen ens beslutar sig för att ta upp saken. Även där tror Björn Hurtig att det är den mediala exponeringen som går att peka på.

– JK sa till mig att det inte är statens fel att massmedia uppmärksammar rättsfall, men det är ju statens agerade och offentlighetsprincipen som är bakgrund till att det är möjligt.

Men Björn Hurtig tycker att det finns anledning att tänka på hur ett förlorat mål skulle inverka på Viveka Lindén.

– Hon har verkligen skadats av det här och det skulle vara olyckligt om det blev värre.

Ingen riktig upprättelse

Det finns enligt Björn Hurtig också en möjlighet att vända sig direkt till regeringen och be om ersättning för den skada en enskild har lidit på grund av statens åtgärder. Men det har hänt ytterst sällan.

Björn Hurtig hoppas att han kan komma fram till ett beslut om eventuell fortsättning innan året är slut.

– Tycker han att det kan vara lönt, då kör vi, säger Viveka Lindén och fortsätter:

– Men hoppet har väl minskat och jag inser att jag får bära det här oket, jag får ingen riktig upprättelse. Jag får ta allt ansvar för det som hänt och alla nackdelar med det. Det gör att jag är väldigt ensam och väldigt utsatt. Man kan ju bli rätts­haverist för mindre!

För att inte hamna i den genren håller hon kommunikationen med sin försvars­advokat Björn Hurtig levande.

– Han säger vad man kan göra och vad man inte kan göra.

Viveka Lindén säger också att eftersom hon trivs så bra på sitt jobb och har det förhållandevis okej så har hon ändå kunnat distansera sig lite grann från processen. Hon berättar att hon till och med börjat packa undan alla papper i kartonger.

– Det är skönt. Jag sparar bara lite saker som jag behöver tittat på ibland. Men det finns ännu inga dagar när jag inte tänker på den här händelsen. Nej, inte en enda dag.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera