• 25 mars 2015
• 0
• AV: Malin Gavelin

Visst kan kirurgen sätta sig i akutens väntrum en nyårsafton som alla andra – men gör hon det? Att gå från läkarrollen till rollen som patient är inte okomplicerat. För än lever bilden av den starka och trygga arketypen med full kontroll över varje situation – även om den har mattats av betydligt.

– Jag minns några av de patienter som också var läkare som jag har stött på genom åren. Det har inte alltid varit enkelt för dem. Som läkare finns det vissa unika svårigheter som man möter när man själv blir patient, säger Jonatan Wistrand, ST-läkare och forskare vid Enheten för Medicinens Historia, Lunds Universitet, som har fördjupat sig i ämnet ”Läkaren som patient”.

För när läkare blir sjuka beter de sig inte riktigt som alla andra. Det visar studier från bland annat England och USA, berättar Jonatan Wistrand. De vanliga vårdkanalerna har till exempel en tendens att bytas ut mot mer informella vägar.

– Så kallade korridorskonsultationer är inte helt ovanliga när läkare drabbas av egna besvär. Det finns givetvis fördelar med det, men också nackdelar som oklarheter i vem som egentligen bevakar provsvar och vem som har ansvaret för tolkningen av dem. Risken är stor att man fördröjer tiden till diagnos, framför allt när det gäller mer oklara symptom.

Många väljer annat sjukhus

När läkaren väl har fått sin diagnos dyker nya svårigheter upp på vägen. Att vara ett känt namn på sjukhuset inger inte samma känsla av sekretesskydd som för gemene man.

– Många väljer därför att söka vård på ett annat sjukhus än det man jobbar på för att bibehålla sin anonymitet, säger Jonatan Wistrand.

Men även att behandla en kollega kan vara svårt. Den tydliga rollfördelning som annars är så utmärkande för sjukvården sätts ur spel och det är svårt att veta vad som förväntas av en, både som läkare och läkarpatient.

– Det uppstår en slags dramaturgisk anomali. I patientens roll förväntas man till exempel överlåta en del av kontrollen över den egna kroppen och vara bekväm i det. Läkaren å sin sida förväntas ha full kontroll och inte visa sig svag. I den situationen är det lätt att bli motsträvig – men också överdrivet följsam. Och båda dessa situationer kan kännas väldigt bekymmersamma för båda parter. Hur man än beter sig kan man upplevas som mer besvärlig än andra patienter och riskerna för miss­tolkningar är många.

Rollkonflikter

I äldre litteratur där läkare i själv­biografisk form beskriver sina upplevelser som patienter – så kallade patografier – kan man tydligt se hur dessa rollkonflikter har utvecklats genom åren, berättar Jonatan Wistrand.

Under det tidiga 1900-talet beskriver läkarna ofta hur de tveklöst ville fortsätta vara just läkare – även i rollen som patient. I liknande berättelser från 80-talet ligger fokus mer på rollförvirring och det är plötsligt mer otydligt hur läkaren egentligen vill upplevas i sin patientroll.

– I mer nutida vittnesmål är det mindre komplicerat och patientrollen mer tillgänglig. Bilden av den ständigt beslutskapabla yrkesföreträdaren har mattats av, även om den till viss del fortfarande upprätthålls och reproduceras i många av våra samtida kultur­yttringar. För 20-30 år sedan var läkar­yrket fortfarande mer av ett kall och läkarrocken betydligt svårare att hänga av sig efter arbetsdagens slut.

Empirisk studie

I Sverige har det forskats betydligt mindre om läkaren som patient än det har gjorts i England och USA – något som Jonatan Wistrand vill ändra på. Därför siktar han nu på att fördjupa sig mer i ämnet i en empirisk studie som ska kartlägga hur de faktiska sjuktalen ser ut för läkarna och vilka sjukdomar de insjuknar i.

– Vi vet sedan tidigare att de högspecialiserade vårdyrkena som till exempel läkare och specialistsjuksköterskor generellt har en högre förekomst av ångestrelaterade sjukdomar som depression och utmattningssymptom – några av de mest stigmatiserade sjukdomarna som kanske går som mest på tvärs mot sinnebilden av den trygga och ständigt förnuftsstyrda läkaren. Det historiska perspektivet är viktigt för att förstå bakomliggande kulturella faktorer. Men det är också ett fenomen här och nu. Därför känns det angeläget att också studera vår nutid.

En del av intresset för läkarens roll som patient väcktes under studietiden, när Jonatan Wistrand under andra terminen själv drabbades av testikelcancer. Då fick han uppleva vård­apparaten från båda sidor av skrivbordet – och det under många års tid med uppföljningar på onkologen som han fortfarande går på.

– Det var en nyttig lärdom. Jag vet hur det är att ta emot ett cancerbesked och jag vet hur det känns att genomgå en cellgiftsbehandling – hur otroligt trött man kan bli.
Och precis som i flera av de patografier han har studerat uppstod en större känsla av samhörighet med patienterna efteråt.

– Den tanken återkommer i flera av de berättelser som läkare har skrivit ner genom historien. Redan Platon formulerade idén om att den bästa läkaren är den som själv har varit sjuk. Efter att väl ha tillfrisknat ser många läkare upplevelsen som positiv men i början har många en tendens att kämpa emot.

Även på läkarutbildningen har man fått upp ögonen för vikten av att diskutera läkarens roll som patient. Jonatan Wistrand håller själv i ett seminarium i Lund där studenterna på utbildningens sista termin får ta del av skönlitterära texter och filmklipp från den fiktiva läkarvärlden som utmynnar i givande gruppdiskussioner.

– Det är ett relativt nytt inslag på läkarutbildningen i Sverige, men i USA och England har medicin som medicinsk humaniora – medicalhumanities – varit ett obligatoriskt inslag länge.