Vården brottas med en gigantisk administrativ överbyggnad. Hur kan vi bli bättre och hur kan vi säkerställa att rätt personer gör rätt saker? Det var några av frågorna som diskuterades under Sjukhusläkarnas panelsamtal i Folkhälsodalen.

• 29 mars 2023
• 0
• AV: Eva Nordin

För tio år sedan publicerade Vårdanalys Ur led är tiden. Rapporten gav flera förslag på utvecklingsområden för en mer effektiv användning av läkares tid och kompetens. Men vad har egentligen hänt?
I dag brottas vården med en gigantisk administrativ överbyggnad, skild från kärnverksamheten.

I ett panelsamtal på Folkhälsodalen den 29 mars, som arrangerades av Sjukhusläkarna, var fokuset riktat mot administrationen i vården. Några av de frågor som diskuterades var: Gör vi rätt, hur kan vi bli bättre, hur kan man säkerställa att rätt personer gör rätt saker?

Medverkande var Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna, Hanne Kjöller, författare och kolumnist på Dagens Nyheter, Thomas Lindén, avdelningschef för kunskapsstyrning på Socialstyrelsen samt Birgitta Johansson Huuva (C), regionråd i Region Norrbotten.

Vårdanalys konstaterade i sin rapport från 2013 att Sverige i internationella jämförande studier är ett av de länder med sämst resultat när det gäller patienters och läkares upplevelse av hur mycket tid som ägnas åt patienterna.

– Det problemet har inte minskat utan snarare ökat. Det ser betydligt värre ut i dag, och det gäller inte bara för läkare utan även annan vårdpersonal som sjuksköterskor. Vi fokuserar inte längre på kärnverksamheten och använder inte resurserna optimalt, säger Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna och verksam som kirurg vid Södertälje sjukhus.

Myndigheter som exempelvis Vårdanalys publicerar mängder av rapporter och granskningar, men blir det någon skillnad i vården, undrade hon?

Det är upp- och nedvända världenElin Karlsson, ordförande Sjukhusläkarna

– Rimligtvis borde ju resultaten och analyserna leda till förändring. Men köerna fortsätter att växa och patienter får inte vård i tid. Trots att regionerna bryter mot lagen accepteras det. Men när det gäller kraven på dokumentation står vi oss slätt. Det är upp- och nedvända världen, säger Elin Karlsson.

Hanne Kjöller är författare och kolumnist på Dagens Nyheter. Hon arbetar även som sjuksköterska. Hon menar att den växande administrationen och plikten att tvingas dokumentera irrelevanta uppgifter maler ned vårdpersonalen och urholkar arbetsglädjen.

Journalerna är sprängfyllda av meningslösa uppgifter Hanne Kjöller, sjuksköterska, författare och kolumnist på Dagens Nyheter

– Vi ska exempelvis bedöma fallrisken för alla som kommer in på akuten, även 23-åringar med en sticka i fingret. Det innebär att patientjournalerna är sprängfyllda av meningslösa uppgifter, det går knappt att hitta relevant information. Journalerna har blivit slukhål, omöjliga att hitta i.

Hanne Kjöller har även arbetat som sjuksköterska i Danmark, på Rigshospitalet i Köpenhamn.

– Journalerna är mycket kortare och mer stramt hållna där. Men för sjuksköterskor har det nu införts något som heter inledande sjukvårdsbedömning, ett byråkratiskt monster. Patienterna som kommer till en akutmottagning är livshotande sjuka. De har egentligen bara tre frågor som de vill ha svar på, vad var det som hände, vad händer nu och vad kommer att hända sedan? I stället för att använda de få timmar jag har på bästa sätt och möta deras behov, tvingas jag som sjuksköterska att ställa en massa oväsentliga frågor om sexualitet, boende, husdjur och annat. Det är oerhört provocerande.

Under brinnande valrörelse i Danmark, berättade hon, föreslog en politiker idén att sjuksköterskor skulle kunna få välja vilka onödiga administrativa uppgifter som skulle kunna ta bort, och efter ett år skulle man kunna göra en utvärdering.

–  Det sätter fokus på politikers- och tjänstemäns ansvar att faktiskt agera för att försöka lösa problemen.

Birgitta Johansson är regionråd (C) i Region Norrbotten. Innan hon tog steget över till politiken arbetade hon 22 år som psykiater, periodvis i ledande chefspositioner.

– Visst hände det att jag upplevde att evinnerligt mycket måste dokumenteras. Journalen var och är inget enkelt redskap. När digitaliseringen tog fart trodde man att allt skulle bli mycket bättre, men så har det tyvärr inte riktigt blivit på grund av olika system inom och mellan regionerna. Vi har också kvalitetsregister som inte går att docka till journalsystemen på ett sätt som skulle kunna underlätta dokumentationen.

Thomas Lindén, avdelningschef för kunskapsstyrningen på Socialstyrelsen, ställer sig kritisk till att man i svepande ordalag riktar kritik mot riktlinjer.

Riktlinjerna ska ses som rekommendationer och ersätter inte välutbildad personal Thomas Lindén, avdelningschef för kunskapsstyrningen på Socialstyrelsen

– Självklart måste vi ha riktlinjer för hur vi ska ta hand om vanliga tillstånd. När man träffar en patient måste man individanpassa åtgärder utifrån vad riktlinjerna rekommenderar, men också utifrån den person man har framför sig. Riktlinjerna ska ses som rekommendationer och ersätter inte välutbildad personal och det egna omdömet.

Hanne Kjöller höll med om att riktlinjer kan vara bra och att dokumentation är viktig, men i vårdverkligheten fungerar riktlinjerna som budord. Vårdpersonal har alltmer blivit fundamentalister, av rädsla för att göra fel.

Hon tog upp ett exempel på riktlinjer som handlar om skallskador.

– Väldigt ofta handlar det om personer med demens som har hittats på golvet på ett äldreboende. Det slutar i regel med en datortomografiundersökning av skallen eftersom det står så i riktlinjerna. Men det handlar om äldre, sköra personer med demens som inte förstår eller kan sätta sig in i vad de ska gå igenom.

Vården tvingas ibland att droga ned eller spänna fast äldre för att undersökningen ska kunna göras, menar Hanne Kjöller.

– Skulle det visa sig att de har en blödning i skallen ringer vi neurokirurgen. Men en svår neurokirurgisk operation gör man inte på en 92-åring. Trots det följer vi riktlinjerna för att ha ryggen fri om myndigheterna knackar på dörren. Riktlinjerna säger ingenting om hur mycket strålning som det är rimligt att utsätta en äldre människa för.

Det finns en stor risk, menar hon, att det professionella omdömet går förlorat om utvecklingen fortsätter.

– En kirurg på en akutmottagning vet vad som är alarmerande tecken på en skallskada. Det vet en sjuksköterska också. Jag är rädd för att morgondagens vårdpersonal kommer att bli omdömeslösa och korkade av det vi håller på med.

Elin Karlsson höll med om att det professionella omdömet måste värnas och att det inte får ersättas av checklistor och annat.

– Visst, vi behöver kunskapsstöd, men det krävs också att vi får adekvat fortbildning och att vi har grundutbildningar som på bästa sätt förbereder sjuksköterskor och läkare inför ett kommande yrkesliv.

Thomas Lindén lyfte fram en undersökning där Socialstyrelsen tittat närmare på om nyexaminerade sjuksköterskor uppfyller de förväntade kvalitetskraven.

– En majoritet av regionerna anser att sjuksköterskorna inte har den kompetens som krävs när de kommer ut från högskolan. Den här frågan behöver vi diskutera ännu mer framöver.

Elin Karlsson avslutade seminariet med att prata om vikten av kontinuitet och att det många gånger kan vara livräddande och tidsbesparande.

– Känner man sin patient behöver man inte ställa en massa onödiga frågor. Man kan fortsätta där man avslutade senast, och så har man digitala hjälpmedel till stöd. Men i alltför stor grad har man digitaliserat bort kontinuiteten och det mänskliga mötet inom hälso- och sjukvården.