Läkare från såväl privata som offentliga sjukhus strömmade till Karolinska för att erbjuda sin hjälp efter terrorattentatet. Och på SÖS hjälpte personalen till att skjutsa hem patienter i sina privata bilar. "Från hög till låg – alla ville hjälpa till. "Jag finns, vad ska jag göra" var en inställning som gick igenom hela organisationen" säger Mats Beckman, funktionsenhetschef för akut och trauma på Karolinska Universitetssjukhuset.

• 10 april 2017
• 1
• AV: Malin Gavelin

– Min enda tanke var att jag behövde ta mig upp till Karolinska så fort som möjligt och höra om de behövde hjälp. Jag försökte ringa men fick inte tag i någon som visste något. Då tog jag cykeln och cyklade i riktning mot sjukhuset, säger radiologen Eva Moqvist som var en av alla de läkare som såg det som självklart att erbjuda sina tjänster denna ödesdigra fredagseftermiddag.

Som traumaerfaren radiolog visste hon att hon kunde göra som mest nytta bakom röntgenapparaten och valde därför att fortsätta förbi attentatsplatsen och vidare upp till sjukhuset. Väl där insåg hon att hon var långt ifrån ensam om att vilja dra sitt strå till stacken.

– De hade samling med all personal och höll på att fördela arbetet. Det var mycket folk på plats och väldigt många hade stannat kvar frivilligt och det var snarare ett överskott på personal som ville hjälpa till. Teamen med kirurger och operationspersonal stod redo i korridoren och väntade på direktiv. De hade full koll på läget. Det rådde ett totalt lugn, säger Eva Moqvist som kände att hon gjorde störst nytta genom att ta sig an sjukhusets övriga patienter för att frigöra resurser till de kollegor som behövdes för det akuta omhändertagandet av terrorattentatets offer.

Och hennes bild av läget delas av Mats Beckman, funktionsenhetschef för akut och trauma på Karolinska Universitetssjukhuset. När Sjukhusläkaren når honom är han precis på väg in i ett större debriefingmöte efter fredagens händelse.

– Vi hade ofantligt gott om läkare och övrig personal. Eftersom det var fredagseftermiddag och alla planerade verksamheter hade avslutats samtidigt som ingen hade hunnit gå av sitt pass hade vi en optimal situation för att bygga upp en beredskap – vilket egentligen aldrig händer eftersom vi i  grunden är rätt bekymrade och pressade, säger han.

Men även den lediga personal som i likhet med Eva Moqvist tog sig till sjukhuset för att hjälpa till bidrog givetvis till att stärka upp situationen, berättar Mats Beckman.

– Beredvilligheten var enorm. Från hög till låg – alla ville hjälpa till. ”Jag finns, vad ska jag göra” var en inställning som gick igenom hela organisationen”. Det var inte få som hörde av sig – det var en hel skock.

Beredskapssamordnare på SÖS, Ellinor Linde Blidegård, har en liknande upplevelse av engagemanget hos de anställda under fredagens händelse.

– Det var väldigt häftigt att se, man måste bara bli stolt – både som medborgare och som beredskapssamordnare när man ser att folk vill så väl och är så lojala när det väl gäller.

Eftersom många patienter var strandsatta på SÖS på grund av det kaos som uppstod i kollektivtrafiken la man ut en uppmaning på intranätet om att all personal som kunde ta med sig en extra person i sin bil kunde bidra genom att ta en sväng förbi huvudentrén och plocka upp någon som bodde åt samma håll, berättar Ellinor Linde Blidegård.

– Det var läkare, sjuksköterskor och även administrativ personal som gick ihop och skapade nästan en taxiverksamhet för att hjälpa patienterna härifrån. Det här är inget som framgår av våra planer utan det uppstod spontant – det var ett otroligt fint engagemang. När det värsta hände fungerade det som bäst.