På Centralsjukhuset Karlstad är utlokaliseringar ett problem som de senaste åren växt sig allt större. – Det har skett en förskjutning av normalläget och idag finns en acceptans för något som är helt orimligt, säger Jakob Skov, överläkare på medicinkliniken.

• 17 december 2024
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Utanför fönstren på den kantiga och tegelröda huskroppen lyser den så berömda solen starkt från en svagt ljusblå himmel. I caféet intill huvudentrén har lunchruschen sakta börjat smyga sig på. Ett sällskap med röda bygghjälmar och knallgula västar passerar förbi – Centralsjukhuset Karlstad genomgår just nu en stor upprustning där vissa delar byggs om, andra rivs och 100 000 kvadratmeter ska byggas nytt de kommande åren.

Fem trappor upp är läget åtminstone på ytan något lugnare. Inne på en av läkarexpeditionerna sitter medicinklinikens fackliga ombud Jakob Skov, överläkare, och Helen Stenbäck, ST-läkare, tillsammans med intensivvårdsläkaren Christofer Lindholm, ordförande för Värmlands läkarförening.

Att sjukhuset, och i synnerhet medicinkliniken, brottas med bristen på vårdplatser är egentligen ingenting nytt. Men alla tre är överens om att det tog en tydlig vändning åt det sämre för snart två och halvt år sedan. Anledningen stavas i grunden covid, menar Jakob Skov.

– Man gjorde saker under covid som hade varit väldigt svåra att göra annars. Till exempel stängde man ner en av våra avdelningar, vilket i princip hade varit omöjligt om det inte varit en pandemi. Efter det har det inte ens varit aktuellt att försöka öppna den, eftersom vi inte ens kan bemanna de avdelningar som finns kvar.

Stängningen fick situationen på medicinkliniken att gå från att vara ansträngd till det som Jakob Skov kallar för ”en acceptans för något som är helt orimligt”. I 20 år har han arbetat på medicinkliniken och sett hur det skett en förskjutning av normalläget.

– En vanlig måndagsmorgon har vi mellan tio och 20 utlokaliserade patienter, säger han och fortsätter:

– Det är patienter som vårdas av sjuksköterskor som naturligtvis har sämre erfarenhet av att ta hand om just deras sjukdomstillstånd. Att tidigt kunna fånga upp signaler på en försämring kräver erfarenhet av den patientgruppen, men den finns ju inte för utlokaliseringar.

En vanlig måndagsmorgon har vi mellan tio och 20 utlokaliserade patienter. Jakob Skov, överläkare på medicinkliniken vid Centralsjukhuset Karlstad

Han pekar också på bristen på kontinuitet som problemet för med sig, när det är en ny doktor och nya sjuksköterskor som möter patienten varje dag, som i sin tur leder till både sämre vård och längre vårdtider.

– Det är ju också någon som ska ronda de här patienterna. Är du på en medicinavdelning finns det tilldelat personal, men när vi har utlokaliseringar tvingas vi gå ifrån något – vi låter bli att göra något för att lösa ett annat problem. Det ger ringar på vattnet.

Förutom att läkaren ska transportera sig genom sjukhuset till en annan avdelning försenas ofta ronden för de patienter som är utlokaliserade, menar han.

– Man kommer till en avdelning där ingen vet när man kommer, eftersom det är svårt att avtala tid när man måste prioritera ordinarie arbetsuppgifter. Sen försöker man hitta rätt sjuksköterska – som ibland är i rond med de egna läkarna. Är det så blir det en diskussion om jag komma tillbaka eller ta patienten nu och låta de vanliga patienterna väntar. Det gör att man väntar med att gå och ronda utlokaliserade patienter till man tror att den egna ronden är slut, så att man slipper det problemet, säger Jakob Skov.

Christofer Lindholm lägger till att det även hackar upp tillvaron för övriga yrkeskategorier på den avdelning där patienten ligger.

– Man står och trampar och stampar för att komma vidare i sitt arbete – allt är så avhängigt av att ronda.

Han säger också att han delar Jakob Skovs bild av hur gränserna för vad som är normalt har förskjutits.

– Man accepterar mer och mer utlokaliserade patienter, men också att patienter får vara kvar på akuten. Förr hade det varit otänkbart.

Helen Stenbäck, som är inne på sitt tredje år som ST-läkare, arbetar största delen av tiden på akutmottagningen. Även hon upplever en tydlig försämring i tillgången på vårdplatser under de år hon varit på sjukhuset, även om det enligt Jakob Skov redan då var bedrövligt. Hon beskriver det som ett sommarproblem som blivit ett åretsruntproblem, och som dagligen tvingar henne till tuffa prioriteringar.

– Om jag står med en svårt sjuk patient på akuten, ska jag då lägga upp den på en avdelning som kanske inte har rätt kompetens eller ska jag ha kvar den på akuten?

– Det där är väldigt svåra frågor. Man vet ju att det inte är bra att vara på en akutmottagning, men du vet kanske också att den avdelning om patienten kommer till inte är helt kapabel för den sjukdomsbilden, flikar Christofer Lindholm in.

Helen Stenbäck fortsätter med att beskriva en annan aspekt av det pressade läget. Att hon på grund av brist på telemetri tvingas besluta om vilken av de patienter som egentligen alla har ett behov av att övervakas, som helt enkelt får vara utan.

– Det är i min värld absurda prioriteringar vi gör, säger hon.

Man accepterar mer och mer utlokaliserade patienter, men också att patienter får vara kvar på akuten. Christofer Lindholm, ordförande för Värmlands läkarförening

Jakob Skov är själv dagbakjour på akuten med jämna mellanrum och återkommer till den förskjutning av normalläget som han sett under sina år på sjukhuset.

– När jag började min bana undersökte man patienter på rummet med stängd dörr, att undersöka dem på triagerum med draperi var tveksamt. Idag är man lycklig om man kan göra det – nu undersöks patienterna i en lång korridor. Det har skett en sådan förskjutning av vad som är normalt att man inte ens använder ett undersökningsrum även om det finns. Det reflekterar inte ST-läkarna över idag, säger han och fortsätter:

– Det är akutsjukvården som blir mest lidande av vårdplatsbristen. Sist jag var dagbakjour var det en patient i 50-årsåldern med ett väldigt allvarligt tillstånd som normalt vårdas på hjärtintensiven som hade legat kvar på akuten hela natten på grund av vårdplatsbrist. Hade det hänt för 15 år sedan hade det blivit ett ramaskri. Men idag är det så det ser ut.

Han upplever också att han som senior läkare blir uppringd av underläkare i betydligt lägre grad nu än för tio år sedan.

– Min uppfattning är att de ofta upplever att det inte är någon idé att ringa. De har slutat hoppas på något mirakulöst råd från oss överläkare om hur de ska handlägga patienter som egentligen behöver läggas in, men som inte kan erbjudas plats, och vi har sällan handlingsutrymme att hjälpa dem. De fattar ett beslut som egentligen borde vara taget högre upp i organisationen och politiskt förankrat: Vad ska vi göra när vi har begränsade resurser?

De tre är överens om att det saknas prioriteringar från politiskt håll – ”man vill ha allt, men vill inte fatta de skarpa besluten” – och att det måste finnas övergripande direktiv för vilket utbud som Region Värmlands invånare kan förvänta sig. Det finns till exempel ett sparbeting på medicinkliniken som motsvarar kostnaden för en av de öppna avdelningarna. Enligt Jakob Skov är det fullt möjligt att bedriva betydligt billigare vård – bara man i verksamheten får tydliga riktlinjer för veta vad det är som ska plockas bort.

Christofer Lindholm tycker att man borde vända på tankebanorna och utgå från de pengar man faktiskt. Vilken vård måste finnas och vilken måste inte finnas, även om det skulle vara önskvärt?

– Om man börjar i den änden får man en annan syn. Nu plockar man lite här och lite där utan att ha överblicken, då blir det sällan bra, säger han.

Det är i min värld absurda prioriteringar vi gör. Helen Stenbäck, ST-läkare på medicinkliniken

Daniel Schützer (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Värmland, säger att han är medveten om de problem som Centralsjukhuset Karlstad brottas med. Också att utlokaliseringar innebär en patientsäkerhetsrisk. När budget för 2025 las har därför tre prioriterade områden pekats ut som mål för extra satsningar – 147 miljoner extra läggs på att få bukt med vårdplatsbristen, primärvården får 92 miljoner och psykiatrin 65 miljoner.

– Målet är att vi ska minska både överbeläggningarna och utlokaliseringarna. I slutänden är det det jag som politiker kan göra, att tillföra mer resurser. Sen ska det kunna gå att rekrytera rätt kompetens, men det är ingenting som man löser pang boom, säger Daniel Schützer och fortsätter:

– Det är något vi behöver jobba med under en lång tid och därför är den här satsningen en permanent ökning av budgeten. Vi kommer att behöva vårdplatser imorgon, nästa år och om fem år också.

Lönen är en hygienfaktor för att kunna locka fler till Region Värmland, menar han. Det går helt enkelt inte att ligga lägre än grannregionerna. Men att kunna skapa en hållbar arbetssituation för personalen är än viktigare.

– Man ska kunna gå hem från jobbet och känna att man har kunnat ge patienterna den vård som de förtjänar. Och det är ju när vi har överbeläggningar och utlokaliseringar som personalen känner att de vill byta jobb, därför måste vi bryta den nedåtgående spiralen.

När det gäller att prioritera vilken vård som Region Värmlands invånare faktiskt kan förvänta sig, om resurserna inte räcker till, är Daniel Schützer tydlig. Det är inte den väg han tycker att man ska gå.

– Om vi bara ger ett basutbud i den offentliga vården så kommer de som har en stor plånbok kunna köpa sig vård i det andra utbudet. Då får vi ett samhälle där vissa har tillgång till lite vård och andra till mycket. Det vill inte jag. Finns det ett behov så ska den offentligt finansierade systemet tillgodo se det.

Och då ska sjukvården resurssättas utifrån det för att ändå kunna vara hållbar?

– Ja.