”Nanoteknologi” har blivit ett signum för allt nytt
Nyheter
Är nanoteknologi verkligen vår frälsarkrans för framtiden med möjligheter att bota cancer, mobilisera ryggmärgsskadade, lösa energiförsörjningen och rena vatten? Eller är det bara en förgänglig fluga, något vi kommer att gäspa åt redan om några år? Meningarna går isär. Men kanske är det bara en fråga om definition.
Jöns Hilborn, professor i polymerkemi vid institutionen för kemi, Uppsala universitet är skeptisk till att nanoteknologi i sig skulle innebära en revolution för mänskligheten.
– Det har blivit ett ord, en terminologi som är väldigt diffus.
Jöns Hilborn påpekar att alla material består av atomer, men enstaka atomer är för små för att kvala in som nanopartiklar. Där pratar vi fortfarande om kemi.
– Sedan när det blir lite, lite större, då blir det nano.
Maria Strømme, professor i nanoteknologi vid institutionen för teknikvetenskaper, nanoteknologi och funktionella material, Uppsala universitet, säger att hon förstår hur Jöns Hilborn resonerar och säger att det är en fråga om definition. Hon påpekar att nanotekniken inte är ett monodisciplinärt område. Hon kallar tekniken för en verktygslåda med verktyg från de klassiska monodisciplinerna. Att ibland kalla det för kemi kan vara rätt.
– Ja, vi kan använda rent kemiska verktyg, men vi manipulerar medvetet på nanonivå. Ibland kopierar vi naturen och iband använder vi biologiska material. Ibland använder vi ren fysik.
Men delar av det som Jöns Hilborn själv håller på med är eller överlappar »nanopartiklar och nanoteknologi«.
Bland annat har han intresserat sig för regeneration av ben och i hans forskargrupp har man utvecklat en insprutningsbar gel som ger benbildning. Gelen är »dopad« med tillväxtfaktorer som lockar till sig kroppens egna stamceller och består av tvärbunden hyaluronsyra, en polysackarid som även finns naturligt i kroppen.
– Det smarta med hyaluronsyra är att det nästan bara är stamceller som använder den i sin cellomsättning. De har receptorer på sitt cellmembran som griper tag i hyaluronsyran, medan andra celler inte kan ta sig in i gelen, förklarar Jöns Hilborn.
Gelen bryts ned och försvinner på några veckor, den fungerar bara som tillfällig byggnadsställning för vävnaden. Jöns Hilborns grupp har även gjort försök med att tillsätta nanokristallin hydroxyapatit i gelen, ett mineral som kroppen själv använder för att förstärka ben och emalj.
– Cellerna använder hydroxyapatiten och bildar starkare ben, vi tillsätter helt enkelt byggstenar som används i kroppens eget reparationssystem.
I ett annat arbete med att bygga ben har man utvecklat mosaikplattor av keram-material, något som initerades av Jöns Hilborns labb.
– Dem kan man använda om man till exempel har kraschat huvudet och har ett tio centimeter stort hål i skallen. Eller om man fått en infektion i skallbenen efter en hjärnoperation.
Tekniken går ut på att fästa en mosaikplatta av keram-materialet i bendefekten. Ben börjar bildas och det keramiska materialet försvinner. Men Jöns Hilborn vill inte kalla det för nanoteknologi även om någon annan som inte är lika noggrann med terminologin skulle kunna göra det. Själv menar han att det handlar om att det finns ett visst »överlapp« av nanoteknologi i keramet.
– Strukturellt inne i materialet kan man hitta delar som är av nanometerstorlek.
Vid tillverkning av det centimeterstora implantatet blandas olika komponenter där vissa atomer inuti materialet binder ihop till nanometerstora områden som kan vara viktiga för benbildning. Men man är inte riktigt säker.
Jöns Hilborn säger att ingen heller riktigt kan förklara varför benet börjar växa tillsammans med keram-materialet.
– Det är lite svårt att säga. Att säga att det är nanoteknologin som gör det tycker jag är fel.
Jöns Hilborn återkommer hela tiden till att det är viktigt att benämna saker på rätt sätt och att få rätt bild av nanoteknologi och nanomedicin.
Han säger att ordet har blivit ett signum för allt som är nytt och att mycket handlar om drömmar och förhoppningar. Om några år kan det vara en annan teknik och ett annat begrepp som får framtidsljusen att tindra i forskare och beslutsfattares ögon. Jöns Hilborn menar att de nanometerstora delarna i framtida tekniker blir viktiga, men utgör delar av en mycket mer komplex helhet.
– Man tänker sig att nanoteknologi är lösningen på allt. Men så är det inte. Det är summan av kardemumman!
