Nyhetsarkiv

Mr ÖF tar farväl efter 27 år

Den sista februari var det dags för Sjukhusläkarföreningens mycket omtyckte kanslichef att säga hej och adjö till medlemmarna, de förtroendevalda, ”Sjukhusläkarens” medarbetare, kollegor på Läkarförbundet och många, många andra.

Leif har beslutat att gå i pension och ägna sig mer åt skönlitteratur än promemorier och remisser.
Och det blev ett varmt avsked med många omfamningar och många fuktiga ögon. Leif Gustafsson är en person som gjort mycket för många i det tysta.
Och det är ju så de flesta stordåd äger rum, i vardagen där tacksamheten aldrig når offentligheten.

Leif kom till Överläkarföreningen 1976 från Läkarförbundets förhandlingsavdelning.
Dessförinnan hade han varit några år på vardera Länsstyrelsen i Uppsala, Skatteskrapan i Stockholm och SACO.

Men på Överläkarföreningen sade det klick.
Kärleken till föreningen och medlemmarna blev så stor att Leif faktiskt inte funderat på att byta jobb en enda gång under dessa 27 år och då ska man veta att han under de senaste 15 åren veckopendlat i ur och skur till hemtrakten Karlstad och blomman i hans liv.

Leif Gustafsson talar hellre om Sjukhusläkarföreningen och kollegorna än om sig själv.
Så när Sjukhusläkaren ber honom om en intervju styr han in frågorna på det som varit och vad som kan förväntas i framtiden av Sjukhusläkarföreningen.

Så det är bara att passa på. För det som Mr ÖF, Leif Gustafsson, inte vet om Sjukhusläkarföreningen och Läkarförbundets verksamhet är förmodligen inte värt att veta.

Vad är det mest positiva som hänt under dina år på ÖF?
– Rent allmänt vill jag framhålla det fantastiskt goda samarbetet med förtroendemännen i styrelsen, lokalavdelningarna och olika arbetsgrupper och förstås alla arbetskamraterna på förbundets kansli. Sjukhusläkarföreningen har en mycket aktivt arbetande och ambitiös styrelse.

– Skall jag framhålla något av allt det jag jobbat med så vill jag gärna nämna att vi efter många och ingående överväganden till sist ändå vågade oss på att starta tidskriften Överläkaren för 14 år sedan.

– Det var ett både ekonomiskt och arbetsmässigt vågspel för en liten förening med små resurser. Det är väldigt mycket mera arbete att göra en tidning än vad utomstående och de som aldrig provat på det själva kan ana.

– Dessutom var vi ju glada amatörer, vi som utgjorde redaktionskommitté, Inge Hesselius, Bengt Ehrenberg, Stig-Arne Johansson och jag.

– Vi bedömde det som en överlevnadsfråga för ÖF att ha ett eget organ för direkt kommunikation med medlemmarna och för att få en möjlighet att föra ut ÖFs politik inom förbundsarbetet.

– På senare år har vi anlitat professionella journalister, vilket medfört en avsevärd kvalitetshöjning såväl innehållsmässigt som i layouthänseende.

– Dessutom har upplagan mer än tredubblats. Men jag tänker ofta tillbaka på pionjärtiden, hur mycket arbete det var, men också hur roligt vi hade.
Något annat positivt jag varit med om är det omfattande och grundläggande fackliga programarbete som vi bedrivit ända sedan slutet av 70-talet och fortfarande jobbar med.

Under rubriken ”ÖF inför 90-talet” presenterades en rad skrifter: Avtals- och förhandlingsfrågor, Tillgång och efterfrågan på läkare 1980-2020, Jourtjänstens innehåll och organisation, Jourfördelningsavtalet ÖF/SYLF, Bemanningsplanering samt Medicinsk undervisning, utbildning och forskning.

Det är ingen överdrift att påstå att skrifterna haft stor betydelse för styrelsens ställningstaganden och ÖF-representanternas agerande i olika förbundsorgan.

De senaste i raden är ÖF anser (1998 och 2001), som är en kort sammanfattning av ÖFs politik i en rad olika frågor och Kunskapsstyrd sjukvård – ökat professionellt inflytande (2002), som är ett inlägg i den sjukvårdspolitiska debatten om sjukvårdens framtida struktur.

– Vi har också arbetat mycket med medlemsenkäter, som t ex Fortbildningsenkäten (1999) och den omfattande Löneenkät 2000, som inte bara visar lönestatistik utan även karriärgång för olika befattningskategorier.

– Dessutom fick vi svart på vitt att en övervägande majoritet av sjukhusspecialisterna accepterar den nya individuella lönesättningsmodellen, även om många har svårt att förstå att yngre, mindre meriterade nyanställda kollegor kan få högre lön än vad man själv har efter många års anställning på samma klinik.

– Det kallades av en fackligt mycket erfaren person för ”konstruktiv orättvisa”, som förhoppningsvis på sikt höjer hela kollektivets lönenivå.

– Men det där med rättvis lön kan man diskutera hur länge som helst. Samma lön för olika arbetsuppgifter är ju inte heller särskilt rättvist.

– Men om tio år är vi kanske tillbaka till en mer centraliserad lönesättningsmodell igen även om det kanske inte blir riktigt samma system med lönegrader och löneklasser som vi hade tidigare.

– Ett annat positivt minne är Överläkarföreningens 100-års jubileum, som firades 1995 med ett mycket välbesökt och uppskattat symposium på temat Sjukvården igår, idag och i morgon med mycket namnkunniga och i svensk sjukvård legendariska personer i panelen.

– Lars Werkö, PH Magnusson, Martin Hson Holmdal och Olle Westerborn talade om sjukvården igår och idag.

– Sjukvårdspolitikerna Bengt Holgersson (s), Bo Könberg (fp) och Peter Egardt (m) debatterade med Inge Hesselius som moderator den framtida sjukvården.

– Läkarförbundets förträffliga klubbvåning räckte inte till för den avslutande banketten, som istället i all hast fick förläggas till Restaurant Hasselbacken.

– ÖF är alltså åtta år äldre än Läkarförbundet, som firar sitt 100-års jubileum först i år.

– ÖFs föregångare – Svenska lasarettsläkarföreningen – bildades vid ett allmänt kirurgmöte i Kristiania (Oslo) den 10 juli 1895, men det var faktiskt före min tid!

– Lasarettsläkarföreningen ombildades 1975 till Svenska överläkarföreningen (ÖF) genom en fusion med Universitetssjukhusens överläkarförening (USÖ). Som bekant bytte ÖF namn till Sjukhusläkarföreningen vid årets fullmäktigemöte.

Men allting kan väl inte ha varit så positivt, du måste väl ha upplevt några motgångar eller missräkningar också?
– Jo, det är klart. Men det är av naturliga skäl inte lika roligt att prata om. Men vill du absolut att jag skall ta fram några sådana exempel kan jag ju nämna överläkarkårens negativa reallöneutveckling alltsedan år 1970, då den sk sjukronorsreformen genomfördes och då läkarkåren fick totallön och reglerad arbetstid.

– Löneeftersläpningen gäller än idag, framförallt för ”de trogna arbetarna i vingården”, ett uttryck som i fackligt sammanhang myntades av ÖFs styrelseledamot Roger Edin, och som avser de doktorer som sedan lång tid arbetar kvar på samma klinik och inte som andra höjt sin lön genom att flytta till en annan klinik.

– Rekryteringsläget och den individuella lönesättningen gör ju att man får den bästa lönehöjningen genom att säga upp sig och flytta till ett annat sjukhus eller rent av utomlands (t ex Norge).

– En annan negativ omständighet, som ÖF haft svårt att smälta var Läkarförbundets yrkanden inför 1995 års avtalsrörelse.

– Förbundsledningen och SYLF hade då bestämt sig för att göra en kraftig satsning på underläkarnas tarifflöner och ingångslön på bekostnad av löneutrymmet för specialisterna.

– Redan i yrkandet gjorde man en avräkning för underläkarsatsningen på specialisternas löneökningsutrymme. Yrkandet innebar en nivåhöjning för underläkarna på mer än 10 procent per år, men bara 3,5 procent till lokalt varv för specialisterna.

– Det kunde förstås inte bli något enigt beslut i CS, utan ÖF-representanterna reserverade sig.

– Vad jag också uppfattar som negativt är de ständiga kraven från olika håll på omorganisation av förbundsstrukturen.
Mycken tid och kraft har under årens lopp måst läggas på organisationsutredningar, som försökt att balansera olika intressens inflytande i fullmäktige och centralstyrelsen.

– Ser man till förbundets historia kan man konstatera att omorganisationerna ursprungligen skedde med tioårsintervall, senare med fem års mellanrum och i slutet av 90-talet motioner till fullmäktige nästan varje år.

– Benämningarna på utredningarna är otaliga t ex GRYMT (1973), OrgÖ (1986), GRYTA (1992-93), FÖRST (1996-98), Framtidens förbund (2000-02).

Vilka är sjukhusläkarnas största fackliga problem idag?
– Jag tror att det är främst arbetsmiljöproblemen, med åtföljande stress, utmattningsdepression, långtidssjukskrivning etc, till följd av en på många håll orimlig arbetsbelastning, otillräckligt inflytande på den egna arbetssituationen, obefintlig uppskattning eller uppmärksamhet från verksamhetscheferna, vilka själva har en näst intill omöjlig uppgift med stora krav uppifrån och förväntningar från underställd personal.

– En stor bov i detta sammanhang tror jag är den alltmer tyngande jourtjänstgöringen. Den måste förbundet och sjukvårdshuvudmännen gemensamt göra något åt.

– Ett annat stort problem, som vi jobbar mycket med är, resursbristen i sjukvården, minst 9 procent av BNP redan år 2004 hävdar vi, inte 2010 som socialministern är inne på.

– För det tredje vill jag nämna bristande tid och möjligheter till fortbildning. Den medicinska utvecklingen går ju så oerhört snabbt att en systematisk och kontinuerlig fortbildning är en nödvändighet för alla läkare.

Vad skall du göra när du gått i pension?
– Jag tycker det skall bli väldigt skönt att få disponera tiden helt fritt och till exempel ägna mig mer åt litteratur och musik och att slippa känna trycket att jag borde skriva och läsa promemorior och remissärenden.

– Både skönlitteratur, historia och biografier blir allt mer intressant ju äldre man blir, varvat med en och annan Nesser och Mankell. Just nu läser jag Gunnar Wetterbergs intressanta böcker om Axel Oxenstierna.

– Dessutom har vi ett gammalt hus med trädgård i västra Värmland, som kräver ständig tillsyn. Så inte räknar jag med några sysselsättningsproblem.

– Jag skulle ju kunna göra som den gamle pensionerade stinsen, som inte längre brydde sig om tågen som kom och gick, men jag kommer att noga följa Sjukhusläkarföreningens fortsatta agerande genom Sjukhusläkaren.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera