• 10 december 2014
• 5
• AV: Malin Gavelin

Så beskriver onkologen, Thomas Relander, den ständiga kampen och pusslandet för att bereda plats åt patienterna på onkologen i Lund där han arbetar.

– Det är ett väldigt pressat läge. Ett bra hotell har inte 100 procent beläggning, men det har vi. Vi har aldrig några luckor.

”Man blir mörkrädd när man tänker på all tid
vi lägger på att jaga vårdplatser”

Sedan i våras har antalet vård­platser på SUS dragits ner med 10 procent, berättar Thomas Relander. Något som märks tydligt i hans vardag. De dagliga mötena tillsammans med sjuksköterskorna om hur platserna ska fördelas, som tidigare bara hölls på sommaren, hålls nu varje dag.
– Det är en slags ”ständig sommar” som råder hos oss nu. Man blir mörkrädd när man tänker på hur mycket tid vi på sjukhuset lägger på det här med att planera platser. Talar man ”Leanspråk” är det väldigt onödigt. De som kritiserar läkarkåren för att jobba ineffektivt just nu har delvis rätt.
Ett evighetsarbete där förutsättningarna inte är rimliga – Thomas Relander är mycket kritisk till hur situationen på avdelningen har blivit. Inte sällan tvingas man skjuta upp planerade cytostatikabehandlingar för att sängplatser saknas.

”All administration tär”

– Mitt arbete som onkolog är väldigt stimulerande, men just denna administration tär och gör mig trött. Det kan lätt infinna sig en känsla av att vara utarbetad och en känsla av meningslöshet.

I slutet på 80-talet när Thomas Relander gjorde sin AT-tjänstgöring kunde sängar stå tomma någon dag mellan patienterna, minns han. Sedan kom nästa patient in för sin planerade operation.
– Nu har vi inga fredade platser för de planerade operationerna alls. Trots att två tredjedelar av våra patienter kommer för en planerad behandling. Resten är patienter som är så sjuka av sin tumör eller behandlingskomplikationer att de behöver läggas in på grund av det.

När en patient skrivs ut lägger man direkt in en ny planerad patient i den sängen för att operationen ska kunna bli av, berättar Thomas Relander. Och även om man hade utökat platserna med 10-15 stycken på onkologen hade inte fler läkare behövt anställas, tror han.
– Vi hade hunnit med mycket mer och vi hade dessutom varit mycket gladare. Det här ständiga pusslandet tar mycket kraft.

Varför just onkologen på SUS sticker ut i statistiken med så mycket överbeläggningar tror Thomas Relander beror på intensiv planering i kombination med det stora ansvar man tar för sina cancersjuka patienter. Läkarna och sjuksköterskorna vänder ut och in på sig själva för att bespara dem den väntan och det lidande det kan innebära att ständigt behöva söka vård via akuten.
– Vi vill kunna ta emot dem här på avdelningen när de blir akut sjuka i sin tumörsjukdom. Därför pusslar vi och pusslar. Traditionellt har vi klarat det, men tyvärr tvingas vi mer och mer hänvisa dem till akuten i stället när de ringer. Vi har fått börja tumma på våra viktiga principer.

Demoraliserande rundgång

Ett flertal gånger under hösten har det slutat med att patienter trots allt läggs in på avdelningen – efter en lång omväg via akutmottagningen.
– Då ringer vårdplatskoordinatorn åtta timmar senare och tvingar in dem i alla fall eftersom sjukhuset har fått gå upp i katastrofläge och alla avdelningar beordras att ta in ytterligare två patienter. För ett år sedan hände det ytterst sällan.

Orsaken till det ansträngda läget på onkologen i Lund är framför allt sjuksköterskebristen, konstaterar Thomas Relander och berättar hur självständigt sjuksköterskorna på bland annat onkologmottagningen jobbar idag med egna patientkontakter.
– Yrket har utvecklats mycket de senaste 20-30 åren. Det borde inte vara ett låglöneyrke. För att behålla de sjuksköterskor vi har måste de få vidareutbildningar som ger lönepåslag så det upplever arbetet som attraktivt. Man kan inte blunda för det här problemet längre. För att vår verksamhet skall gå att driva krävs det kvalificerade, erfarna sjuk­sköterskor.