… men de anställda är inte lika imponerade
Nyheter
Region Skåne har varit hårt plågat av ogenomtänkta omorganisationer de senaste åren och Skånevård 2.0 är bara en i raden av dessa.
Det menar Mikael Eriksson, onkolog på SUS i Lund och vice ordförande i Sjukvårdspartiet Skåne.
– Jag tycker att omorganisationen är dålig. Att skapa tre förvaltningar är nästan som att återgå till de ursprungliga två länen och Malmö stads sjukvårdsorganisation och därmed motverkar den hela tanken med regionbildandet. Skånevård 2.0 syftar enbart till att öka avstånden inom organisationen, säger han.
Genom att ta bort förvaltningarna från sjukhusen placerar man beslutsfattarna långt från verksamheterna som besluten berör – ett synnerligen medvetet val, enligt Mikael Eriksson.
– Man vill fjärma sig från protestyttringarna. Det har varit stor vrede och upprördhet bland de anställda och därför sitter cheferna nu på mer centrala kanslier. Ännu mer upprörande är det att det är vår regiondirektör själv som har tagit beslutet om den här omorganisationen och inte regionfullmäktige som sig bör.
Chefsstrukturen i den nya organisationen var länge oklar, berättar Mikael Erikson. Det tog lång tid innan medarbetarna ens visste vem som var deras närmaste chef. Han beskriver också att professionen – de fackliga förbunden – inte alls involverades i omorganisationen men tillfrågades efter införandet och gav då enhälligt kraftig kritik och beskrev många negativa effekter av den.
Att även primärvården har splittrats upp i den nya organisationen är bara ett sätt att försvara hela reformen, menar Mikael Eriksson.
– Områdena är väldigt långdragna. Ta Skånevård Sund till exempel – det går från Ängelholm, hoppar sedan över SUS och fortsätter därefter till Trelleborg. Det är ett väldigt svårgreppbart område.
Mikael Eriksson tycker att det finns en okunnighet hos politikerna i Region Skåne, men talar också om en linjehierarki och en tystnadskultur som bäddar för dåliga beslut av den här typen.
– Det heter att man ska gå i linjen till närmaste chef om man har något att klaga på. Men det kräver mycket civilkurage av den chefen om klagomålet ska föras vidare och passera nästa tröskel. Sedan finns det en rad sådana trösklar till på vägen. Divisionscheferna har varit löjligt lojala och på många sätt svikit sin läkaridentitet under årens lopp. Det plågar mig att mina läkarkollegor är så tysta. Det hade behövts en större unison protest.
