Reportage: COVID-19

”Andan har hela tiden varit att vi ska fixa det här”

När Karolinska universitetssjukhuset skalade upp intensivvårdsverksamheten för att möta följderna av coronavirusets spridning var läget redan minst sagt pressat. Ansträngningarna i krisen – med krigssjukvård, långa tuffa pass och kollegor som gråter – har dock lett till att medarbetarna har svetsats samman. Det säger två fackliga företrädare.

– Folk har stöttat varandra på ett fantastiskt sätt, inte minst när det var som allra, allra värst. Här har vi en aggressiv sjukdom som gör något med patienter som jag aldrig har sett i en sådan stor skala förut, det har stundtals varit direkt kaosartat och en del går verkligen på knäna – då är det fantastiskt att se hur folk hjälper varandra, säger Christina Agvald-Öhman, fackligt ombud och överläkare i anestesi och intensivvård på IVA i Huddinge.

Den exceptionella uppskalningen på Karolinska universitetssjukhuset blev oerhört tuff för personalen. Trots att sjukhuset har fått en betydande extern hjälp från privata vårdgivare, däribland från Sophiahemmet och Aleris, har det inte räckt.

Personalen sliter hårt, många är oerhört stressade, och vissa har även fått svårt med sömnen, berättar Mitua Mehra, som är styrelseledamot i Karolinska universitetssjukhusets läkarförening och specialistläkare i anestesi och intensivvård i Huddinge.

– I praktiken blir det ofta 13 till 14 timmars arbete på en dag för att hinna med allting. Tiden är en sak, men det är också situationen i stort. Många av medarbetarna känner sig otillräckliga. Dessutom är det ju varmt och tröttsamt att arbeta i skyddsutrustningen, att gå runt med flera lager, med rock, andningsskydd, visir, säger han.

– Situationen är krävande, och det är jobbigt att den pågår utan att vi egentligen vet när allt kommer att vara över. Vi tränar inte till vardags på terrorattacker etcetera, men vi tränar då och då och har haft en mental förberedelse och katastrofplaner för dessa scenarion, att det ska komma ett stort antal patienter på en gång, men inte att det ska fortgå i månader som det gör nu.

Christina Agvald-Öhman under ett av sina pass. Foto: Marcus Johansson

Christina Agvald-Öhman ger en liknande bild.  Hon säger att arbetsgivaren visserligen har gett mer stöd än många andra regioner har gjort, däribland genom att på daglig basis erbjuda psykologstöd, men att det ändå inte har varit tillräckligt.

– Vi började i ett mycket ansträngt läge. Som värst har det varit krigssjukvård. Det måste man vara ärlig med. Har man en läkare på 22 patienter i stället för på 3–4 patienter förstår man att vården blir sämre, men alternativet är inte bättre, säger hon.

– Är man på gränsen av sin förmåga blir man skörare när man är trött. Vissa har gråtit av trötthet när det var som värst. Många har känt sig övergivna när de står som enda specialist tillsammans med två ST-läkare och alla är ovana. Man har ingen att luta sig emot…

Personalen vittnar också om en etisk stress som man tidigare inte har upplevt. På grund av restriktionerna på sjukhuset är det inte ovanligt att man är tvungen att lämna dödsbesked per telefon.

Det är otroligt tufft. Besöksförbudet medför en enorm psykisk påfrestning. Christina Agvald-Öhman, fackligt ombud och överläkare

– Det är otroligt tufft. Besöksförbudet medför en enorm psykisk påfrestning för personalen, som läggs ovanpå den etiska stressen som följer med att man inte kan ge patienterna den bästa vården. I vanliga fall kan ju de anhöriga komma och besöka patienterna dagligen. Vi kan bygga upp en relation till dem, samtidigt som de får följa själva sjukdomsförloppet. I stället får de se sina familjemedlemmar åka till sjukhus, de ser det tillstånd som de sjuka är i då, och sedan får de kanske aldrig se dem komma hem igen, säger Christina Agvald-Öhman.

Den extrema uppskalningen på Karolinska universitetssjukhuset blev tuff för personalen. Fotograf: Oscar Segerström

Besöksförbudet, som revideras fortlöpande, är generellt. Ibland finns emellertid utrymme att göra individuella undantag. Christina Agvald-Öhman betonar att det är av stor vikt att ha anhöriga som är delaktiga i vården. Skillnaden mellan att vakna upp på en intensivvårdsavdelning och mötas av sina närmastes välbekanta ansikten eller av främmande personer i skyddsmasker är av lätt begripliga skäl stor.

– Det är klart att de anhörigas närvaro påverkar kvaliteten i vården på ett positivt sätt. Det är ganska naturligt.

I början av maj gick Karolinska universitetssjukhuset ner från förstärkningsläge till stabsläge. Inflödet av covid-19-patienter – som fortsatt är förhållandevis stort – har minskat, och sjukhusledningen meddelade att man börjat ställa om för att kunna möta trycket av alla andra patienter i vården. Vid denna tidpunkt hade sjukhuset totalt vårdat cirka 2 500 patienter med covid-19, varav 350 inom intensivvården, vilket var mest i landet.

För IVA i Huddinges del innebar det, rent konkret, att verksamheten skalade ner till två avdelningar, en kohortavdelning för covid-19-patienter och en avdelning med avskilda utrymmen för covid-19-patienter och vanliga IVA-patienter. När läget var som mest ansträngt bedrevs intensivvården på fyra avdelningar.

Många i personalen inom intensivvården på Karolinska universitetssjukhuset känner sig otillräckliga berättar fackliga företrädare. Fotograf: Oscar Segerström

Förändringen medförde mer andrum för personalen. Bemanningen har helt enkelt blivit bättre. Vid denna tid minskade också antalet IVA-patienter i Huddinge, som en följd av att patienterna i stället till stor del placeras i Solna, berättar Christina Agvald-Öhman.

– På grund av lokalerna var det enklare att skala upp snabbt i Huddinge, men nu har sjukhuset balanserat mer jämnt mellan sajterna. Följden har blivit att arbetssituationen har blivit betydligt bättre, även om situationen av naturliga skäl inte är normal. Men nu börjar det ändå likna intensivvård.

Både Christina Agvald-Öhman och Mitua Mehra är överens om att den senaste tidens arbete har fört med sig en rad betydelsefulla lärdomar. Vid sidan av att många medarbetare med kort varsel har fått lära sig att bedriva intensivvård och att kunskapen om covid-19 successivt växer har inte minst samarbeten i nya team utvecklats.

Mitua Mehra. Foto: Stefan Nilsson

– Medarbetarna har på många sätt svetsats samman på ett annat sätt. Vi har trots allt, givet vad vi vet i dag, löst det ganska bra. Folk har tvingats att jobba med nya arbetsuppgifter och i nya team, men det har ändå funkat hyfsat bra på det hela taget, säger Mitua Mehra.

Han får medhåll av sin kollega:

– Andan har hela tiden varit att vi hjälps åt, att vi ska fixa det här. Jag är övertygad om att det kommer att leva kvar framöver också, även när det blir mer vardag. Nu börjar vi dessutom lära oss de här patienterna. I början när vi inte visste lika mycket var vi mer beroende av vana intensivister. Men det har hänt mycket på kort tid, säger Christina Agvald-Öhman.

Finns det andra lärdomar som du vill lyfta fram?

– Vi ska träffas i mindre grupper framöver och prata om just det. Vi får se var det landar. Men det är tydligt att man blir ödmjuk för de nya omständigheterna.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att marginalerna är små. Denna gång har sjukhuset alltså tagit sig an problemen genom att läkare och annan vårdpersonal har jobbat enligt tuffare scheman och nya skiftarbeten, som sedan i början av april regleras av krislägesavtalet som sätter ramarna för medarbetarnas anställningsvillkor och ersättningar. Men det är givetvis allt annat än en långsiktig lösning.

Jag hoppas och tror att det här blir en vändpunkt. Christina Agvald-Öhman, överläkare och fackligt ombud

– Vi kommer inte ifrån att det behövs en förstärkning redan i utgångsläget. Den här frågan är ju inte ny, men den ställs på sin spets i krisen. Vi behöver fler sköterskor. Men för att attrahera och behålla dem måste det vara drägligt att komma till jobbet. Om det är för slitigt orkar inte alla i längden. Arbetsgivarna och regionen behöver göra vårdyrket attraktivt, säger Mitua Mehra.

Christina Agvald-Öhman håller med.

– Jag hoppas och tror att det här blir en vändpunkt. Det är lite som tyder på det, men man kan alltid hoppas. Vi ser ju en debatt om sjukvården, om utbildning och om behovet av att göra det mer attraktivt att jobba i vården. Men det krävs en tillräckligt god arbetsmiljö, att man får tillräckligt med återhämtning och att man blir sedd av sin chef.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-03

Hur kommer coronakrisen att påverka världen och sjukvården? Läkare experter och forskare ger sin syn på saken / Bill Gates förslag i talet från 2015 / Johan Giesecke: "Bill Gates underskattade de politiska svårigheterna" / Björn Olsen om beredskapen framtiden och vad som behöver göras / Intensivvårdsläkare berättar om månaderna som passerat / Debatt: "Coronakrisen – en möjlighet till framtida lärdomar?" / Krönika: "Det vi genomlever nu är resultatet av ett gigantiskt politiskt misslyckande"

Prenumerera