För anestesiläkaren Lars Rocksén är Örnsköldsviks närhet viktig – både närhet till naturen och livskvalitet, men också till kolleger, beslut och lösningar.

• 15 november 2017
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Eftermiddagssolen bryter igenom det gråa molntäcket över Örnsköldsvik. Inne i Paradisbadet är luften fuktig och varm. På ett par av banorna rör sig motionssimmare genom vattnet och i ena änden av bassängen tränar ungdomar fjärilssim. I den andra simmar Lars Rocksén lugnt och metodiskt de 25 meterna – fram och tillbaka, fram och tillbaka. När han vänt för fjärde gången stannar han upp, vilar sig mot stegen och tömmer ut lite vatten ur simglasögonen.

– Det var ganska tufft idag, men redan nu känns det mycket bättre.

Han dyker ner under vattnet igen, tar spjärn mot kaklet och skjuter ifrån. När han kommer upp till ytan igen tar han sig fram med samma metodiska och lugna rörelser. Att simma är hans sätt att rensa tankarna efter jobbet. Koncentrationen som krävs för att få till rörelserna tar över och ”då finns det inte plats för andra tankar i huvudet”.

***

– Är du vaken? Orkar du öppna ögonen?

Lars Rocksén lutar sig svagt över den nyopererade patienten – försöker försiktigt få kontakt genom den övergående narkosen. Plötsligt piper larmet i fickan hos Lars Rockséns och hans kollega.

– Förlossningen. Jag tar det!

Han springer ut genom operationssalens dörr, genom korridoren, in i trapphuset och en våning upp. En stund senare är han tillbaka på avdelningen – sticker in huvudet hos kollegan och patienten i operationssalen som han lämnade, tar en sväng in på avdelningen för att stämma av och kikar in på IVA för att se hur kollegerna där har det där.

2010 började han sin AT här och i dagarna har han precis gjort klart sin ST. Efter att han arbetat vid ett antal större sjukhus runt om i landet blev det tydligt för honom att han trivs i en mindre verksamhet.

– Ju större sjukhuset är, desto mer opersonligt upplever jag att det blir. Här känner jag all personal, jag vet vad alla kan, jag vet vem jag ska gå till om jag ska lösa ett problem och dessutom blir problem lösta omedelbart. Det handlar inte om att man skriver en remiss och lämnar den i en remisslåda – jag lyfter på luren och får ett svar av den som är bäst på det tillståndet omedelbart. Det är en väldigt stimulerande miljö att jobba i att jobba på ett litet sjukhus med korta kontaktvägar, säger han och fortsätter:

– Det blir bra för patienten också. Vi kan vara familjära på ett sätt som man kanske inte kan på ett större sjukhus, där man mer blir en kugge i maskineriet. Här kan vi ta hand om hela patienten på ett väldigt stimulerande sätt. Vi är jätteduktiga på ”det vanliga”, men är det något väldigt ovanligt kan man behöva stöd som man kanske inte kan få här.

Även om han framhåller det lilla sjukhusets förtjänster, kan han också peka på ett par av baksidorna. På en liten ort som Örnsköldsvik, där just ”alla känner alla”, sticker ett ovanligt efternamn som Rocksén ut. Så visst kan den där närheten, som han i övrigt håller högt, ibland komma lite väl nära.

– Om patienten är någon som jag eller kanske familjen känner väldigt väl kan jag försöka be någon annan ta den patienten – om det handlar om en vanlig arbetsdag. Är det en kväll eller en natt kan jag inte backa, då finns det ingen annan. Man får helt enkelt lära sig att hantera det, säger han och fortsätter:

– Sen är ju vi, precis som alla andra, människor och kan också reagera. Men man får hantera de reaktionerna på ett professionellt sätt och man måste vara beredd på att det kan hända. Ibland kan det till och med vara en fördel att de känner till mig och att jag kan hela deras bakgrund. Då behöver man inte bygga det förtroendet som behövs.

Den ena väggen i korridoren till operationssalarna är täckt med fönster. Utanför breder en vidunderlig utsikt ut sig. Sex kilometer längre bort, där skogen möter havet, syns den udde där Lars Rocksén växte upp. För honom är Örnsköldsvik platsen han aldrig borde ha lämnat.

– Jag flyttade till Uppsala 1994 för att plugga matte och data, sen bodde jag där i 15 år. Men varje gång som jag åkte hit och började komma upp mot Höga kusten tänkte jag ”varför bor jag inte här?”. Uppsala är en jättevacker stad, men det är fortfarande en stad på en åker med en liten å i mitten. Här har vi berg, skogar och hav – vi har en natur och en horisont där det händer saker. Det är en otrolig befrielse.

Livskvaliteten i att bokstavligt talat ha naturen precis intill knuten säger han är ovärderlig och det lugn skogen ger en viktig pusselbit i att hitta en balans i tillvaron. Naturintresset har han fått från sina föräldrar och det har följt honom genom hela livet.

– Det är otroligt vilsamt att komma ut i naturen och bara få uppleva den. Det är sällan jag är så avslappnad som när jag följer med min pappa upp i fjällen och går i Sarek. Det är fantastiskt. Då hamnar man tillbaka i det där att man inte kan göra så mycket mer än gå, äta, sova.

Här har vi berg, skogar och hav – vi har en natur och en horisont där det händer saker. Det är en otrolig befrielse. Lars Rocksén

Och plats för återhämtning har behövts de senaste åren. Som vice ordförande i Ångermanlands läkarförening har arbetet runt Västernorrlands länskliniksorganisation slukat Lars Rockséns tid. Även om han menar att hans jobb ”varit ganska enkelt” – från fackligt håll har man konsekvent stått fast vid samma analys och ståndpunkt – har det ändå varit en lång kamp.

– Den prognos som vi gjorde för tre år sedan håller än idag. Det vi sa skulle hända, har hänt.

Och han menar att analysen egentligen inte är särskilt svår att göra – ett ledarskap som flyttas från de små sjukhusen skulle innebära en sämre arbetsmiljö där. En länskliniksorganisation skulle också innebära att verksamheten delas upp i en mängd stuprör och utan ett lokalt och starkt chefskap skapas kommunikationssvårigheter.

– Om man centraliserar allt till ett sjukhus, som redan är överlastat, så kommer det att bli ännu tyngre. Och kostnaderna försvinner inte – vi vårdar lika många patienter. För att få effekt av en koncentration av vård måste man bygga upp mer i den mottagande enheten och det kostar mer än vad man sparar om man drar ner en fungerande verksamhet.

Precis som man från fackligt håll förutspådde har situationen hamnat i en negativ spiral – arbetsmiljön har blivit sämre och kostanden för stafettläkare och transporter av patienter har ökat explosionsartat.

– När man inte gör det basala överallt, utan man måste skicka även det, innebär det en väldigt stor kostnad. Det pratade vi redan om 2014. Det går att bemöta alla kostnadsökningar och det går att hantera neddragningar, men då måste man planera för det. Och man måste mäta vad det är för effekter man får – hur många måste transporteras, i vilket skick är de och vilka diagnoser – och det måste finnas med i bakgrundsmaterialet. Det gjorde det inte här och då fattar man ett beslut som man inte har inblick i.

Hur har du orkat?

– Stop go – att arbeta intensivt med det under någon eller några veckor och sen släppa det för att göra något annat. Det här har varit en process som har löpt under flera år, där situationen i landstinget succesivt har förvärrats. Det är långsamma processer och som facklig har man inte mandat över någonting egentligen – jag kan utöva påverkansarbete, men jag kan inte fatta några beslut. Man skulle ju bränna ut sig omedelbart om man arbetade 100 procent med att försöka påverka i en situation som man inte alls har kontroll över. Frustrationen skulle bli för stor. Det här är inte ett maratonlopp, det är inte heller en långsprint, utan det är en lång serie av sprintlopp som man behöver springa.

Lösningen som Lars Rocksén och hans kolleger från fackligt håll pekade på redan 2014 stavades bland annat: utbilda fler ST-läkare. Det skulle innebära att ”de får en bättre situation, vilket gör att de mår bättre, de stannar kvar och man får en bättre fungerande verksamhet”. Då blir patienterna friskare, de behöver mindre vård och då är man i en positiv spiral istället.

– Men det är väldigt svårt att övertyga arbetsgivaren om att ta en kostnad för utbildning för att få en vinst senare, när de tror att de vinner något på en nedskärning. Den investeringen som man gör i personal är svår att hålla kontroll på och lita på att den ger avkastning, säger han och fortsätter:

– Men vård är personal – det är inte sjukhus, operationssalar eller röntgen. Det är personalen som är vården och då måste man investera i personalen för att få avkastning. Precis som fabriker måste investera både i fabrikerna och i personalen. Det finns ett scorecard med fyra delar – patientens perspektiv, processperspektiv, personalens perspektiv och ekonomin. Och om man löser de tre första kommer även det ekonomiska att lösa sig – för då har man en välfungerande och sund organisation. Nu har vi allt fokus på ekonomin och då används fel mätvärden för att styra verksamheten.

Vård är personal – det är inte sjukhus, operationssalar eller röntgen. Lars Rocksén

Redan som sjuåring fick Lars Rocksén sin första dator, om än en ”väldigt enkel sådan”, och när 90-talet kom var det datorer och enbart datorer som gällde. Efter lumpen sökte han sig till universitetet och hamnade på en matte/datautbildning, därefter på ett kemitekniskt företag som mjukvaruutvecklare, kvalitetssäkrare och verksamhetsutvecklare. När han efter fem år tagit sig till en tjänst som sektionschef – ”ett jättespännande jobb med mycket kontakter med utlandet” – fick han i uppgift att halvera arbetslaget.

– Vi hade en hel del superspännande projekt, men de där riskmiljarderna tog slut i den branschen. Så de ville skala ner verksamheten. 2002 var jag på en ledarskapskurs och under den fick jag veta att jag skulle avskeda hälften av min sektion. De märkte ju på mig att jag inte hade fullt fokus på chefskursen och då var det en mycket klok kvinna som sa ”men Lars, du vill ju egentligen inte hålla på med det här. Vad är det du vill göra egentligen?” Jag svarade att jag ville bli läkare. Och då frågade hon den där frågan som man inte vill höra just då: ”Och vad är det som stoppar dig?”, säger han.

För det var egentligen ingenting som stoppade honom. Drömmen om att bli läkare hade han haft med sig sedan högstadiet och det var dags att göra verklighet av den.

– Det var det bästa jag någonsin gjort. När man är så väldigt motiverad som jag var då finns det ingenting som är jobbigt. Allt är bara kul och så känns det fortfarande 13 år senare. Att hela tiden bli utmanad och utvecklas är otroligt inspirerande – och att dessutom hjälpa folk. Det är det bästa jobbet jag kan tänka mig.

Han tror också att hans tidigare arbetslivserfarenhet ligger till grund för det fackliga engagemanget.

– Jag ser ju att det här är en verksamhet som inte har samma professionalism som en privat multinationell organisation. Ingenting att bli överraskad över kanske, men jag ser den stora skillnaden. Det är en skillnad i ledarskap, i framtidstänk, i organisation och mötesstruktur. Det finns så många saker som en professionell organisation skulle göra annorlunda och sannolikt mycket bättre.

Han menar att drivkraften också finns i att analysen ge gjorde stämde – ”om någon annan har en annan teori som de driver åt fel håll” så måste man arbeta för att ändra på det. Främst pekar han på vikten av delaktighet från medarbetarna.

– Det finns så otroligt många kloka idéer och förbättringsförslag som skulle göra det bättre för patienten, billigare och effektivare som aldrig kommer fram – om man ska lägga det i en förslagslåda och det därifrån ska bubbla upp genom systemet kommer det aldrig bli verkstad av det. En större möjlighet för folk att påverka sin vardag skulle göra att man fick mer motivation, vilja och driv som skulle bli en bättre och billigare vård – det är jag helt övertygad om, säger han och fortsätter:

– Ledarna och cheferna måste låta verksamheten växa under styrning och kontroll, så att man verkligen hittar rätt väg framåt. Och då måste man göra något som är väldigt läskigt, att släppa kontrollen. Men man måste ha förtroende för att verksamheten kommer att utvecklas i den riktning som är bra.