Marie Wedin kan bli dubbelt historisk
Därför är det många, erfar Sjukhusläkaren, som hoppas att Sjukhusläkarföreningens nyvalda ordförande, ortopeden Marie Wedin från Helsingborg, snart ska bli dubbelt historisk och också väljas till Läkarförbundets första kvinnliga ordförande, efter över 100 års manligt styre.
– Hon är mångsidig, kunnig, alltid påläst och så är det ett nöje att samarbeta med henne, säger Sjukhusläkarföreningens avgående ordförande Gunnar Sandberg.
Men det är en annan egenskap som framhålls gång på gång när Sjukhusläkaren ställer frågor om Marie Wedin.
”Hon är rak och helt främmande från intrigmakeri”.
När Sjukhsläkaren tar upp frågan om ordförandeskapet i Läkarförbundet svarar hon:
– Sakta i backarna. Det är en fråga för valberedningen. Läkarförbundets ordförande ska väljas efter en demokratisk process. Nu är det Sjukhusläkarföreningen som gäller.
Men Marie Wedins raka sätt och kompromisslösa öppenhet har inte alltid varit av godo. Det har också betytt att köldforskaren och polarresenären Bertil Wedins dotter då och då hamnat ordentligt ute i kylan.
Som ortoped och ensam kvinna i en machovärld har hon haft det tufft, menar några av hennes kvinnliga kollegor.
– Hon har fått kämpa hårt och tvingats skaffa sig skinn på näsan. Det finns nog en del kollegor som inte tycker om att hon tar upp saker som man inte vill se, så hon har fått känna på hur det är att bli orättvist behandlad.
Trots detta och trots att Marie Wedin under lång tid varit en av förkämparna för ökad jämlikhet, och i flera sammanhang utmanat det manliga etablissemanget, så har hon aldrig anklagats för att vara oresonlig eller gå till ytterligheter.
När Sjukhusläkaren ber henne om en kommentar till att hon blir den första kvinnliga ordföranden efter 108 år svarar hon:
– Det ligger i tiden och det var på tiden, men jag är väldigt tacksam att jag inte är vald till ordförande bara för att jag är kvinna.
Marie Wedin tillhör inte dom som i första hand vill ha en speciell jämställdhetsansvarig (JÄMA) på Läkarförbundet, även om hon inte avvisar tanken.
– Jämställdhetsfrågorna ska ligga med i varje övervägande, överallt. Det är för enkelt att ge alla jämställdhetsfrågor till en person, menar Marie Wedin.
För Marie Wedin är arbetsmiljön Sjukhusläkarföreningens viktigaste fråga.
– Arbetsmiljön med allt vad det innebär i form av jourer, ledarskap, arbetstider och arbetsinnehåll står i centrum för oss. Sjukvårdsstrukturen och förhandlingsfrågorna är också viktiga för att vi ska få en god arbetsmiljö.
• Om vi tar jourerna. Tror du att det kan uppnås enighet om joursystemet inom läkarkåren ?
– Absolut, jag tror att läkarkåren kan enas om att det behövs flexibla system. Jag tror på frivillighet i mesta möjliga utsträckning. Det måste finnas utrymme för dom som vill jobba mycket och för dom som vill jobba mindre.
– Men bra joursystem har inte bara med antalet timmar att göra utan också med arbetets innehåll. Med ett visst innehåll kan du kanske arbeta 25 procent mer än du gör idag, om det ordnas bra. Det måste jouravtalen lämna utrymme för.
• Du har erfarenhet från både
förvaltningsstyrd vård och bolagiserad vård. Hur ser du på de olika vårdformerna?
– Sjukvård passar bra att driva i bolagsform. Bolagsdriften sätter fokus på produktion av god sjukvård. Beslutsvägarna blir kortare och målen tydligare. Vården betraktas som en intäkt istället för en utgift och personalen ses som en tillgång mer än en kostnad. Nu får vi mål att vi ska beta av köerna, att vi ska producera hur mycket som helst, samtidigt som det ska kosta mindre. Det blir väldigt otydliga mål.
– Men bolagiserad vård ställer kanske högre krav på ledningen. Du måste ha en ledning som är bra på sjukvård om det ska fungera. På Helsingborgs lasarett hade vi en ledning som var väldigt bra på aktiebolagslagen, men som inte hade något begrepp om sjukvård. Därför sprack det. En annan fördel med bolagsformen är att politikerna kommer längre bort från den dagliga vården.
• Nämn tre saker som du tycker är bra inom dagens sjukvård?
– Ett, att det finns så många duktiga och trevliga människor inom vården, på alla nivåer.
– Två, att alla i stort sett får vård på lika villkor.
– Tre, att det är så snabb och spännande utveckling inom medicinen.
• Nämn tre saker som du tycker illa om inom dagens sjukvård?
– Den försämrade arbetsmiljön. Det är plågsamt med resursbristen och köerna. Det är väldigt tråkigt att jaga vårdplatser och förklara för patienter varför de inte ska få den operation som man borde ha gjort direkt. Det är riktigt trist. Den tredje saken är att politikerna är inne och petar på förutsättningarna hela tiden.
• Vad hoppas du uppnå?
– Att sjukhusläkarnas frågor kommer mer i centrum. Ett mål blir att hålla sjukhusläkarna så pass enade att vi kan hålla igång den diskussion som krävs. Nu har vi diskuterat en nationell handlingsplan som går ut mycket på primärvård, medan sjukhusen och sjukhusläkarnas frågor hamnat i skymundan.
Det förutsätts att vi ska hålla den standard på vården som vi alltid gjort och samtidigt producera mer. Dessutom ska vi hålla oss a jour med utvecklingen och erbjuda rätt nivå på sjukvården för alla patienter. Det kommer vi inte att kunna i framtiden om vi inte får mer pengar.
• När det gäller den nationella
handlingsplanen för primärvården fanns tydliga mål. Det skulle bli ett visst antal läkare per invånare och det avsattes resurser. När det gäller den nationella handlingsplanen för den högspecialiserade vården har det inte lovats några resurser. Hur ser du på det?
– Den är ändå ett fall framåt. Det är bra att man tar sig tid att inventera vården så att man får en bild av hur det ser ut och kan diskutera fram gemensamma mål. Det kommer att göra det tydligt att det behövs mer pengar om man ska uppnå de mål som sätts upp. Kan man bestämma vilken sjukvård man vill ha är det lättare att se hur mycket pengar som krävs.
– Du är inte rädd att det kan vara ett sätt för regeringen att politiskt detaljstyra den
högspecialiserade vården och att det blir ekonomi och inte kunskap som styr?
– Det kan mycket väl bli så, men alternativet att man inte skulle ha ett projekt som tittar på den högspecialiserade vården är sämre. Vi har en viss summa pengar och dom måste vi satsa på rätt ställe för att få bra sjukvård. Alla projekt som syftar till att hitta denna rätta nivå och de mål vi vill ha måste vara bra. Sedan kan det så klart missbrukas av politiker, men den risken finns alltid.
• Tycker du att det finns balans mellan
primärvård och slutenvård idag?
– Nej, väldigt många av primärvårdens patienter befinner sig just nu på sjukhusen. Det är inte bra. Det är inget bra omhändertagande och det är ingen bra resursanvändning. Det är inte heller bra för patienterna att befinna sig på sjukhusen när de kan befinna sig hemma. Primärvården skulle behöva mer resurser, det håller vi sjukhusläkare med om.
• Läkarförbundet har många föreningar,
är det bra eller dåligt. Vad tycker du om Läkarförbundets organisation?
– Jag tycker att den är bra. Styrkan i den är att den är lätt att anpassa efter olika verkligheter. Tyvärr finns det krafter som vill avskaffa obligatoriet och Sjukhusläkarföreningen. Jag tycker att vi skulle kunna få vara ifred med vårt mål att skapa debatt om sjukhusläkarnas frågor utan att vara hotade av våra kollegor från olika håll.
Sjukhusläkarnas frågor skiljer sig från andra läkares på många områden och vi är i alla fall ungefär 16.000 sjukhusläkare vars frågor kan specialgranskas och stötas och blötas i Sjukhusläkarföreningen på ett mer djuplodande sätt än vad man kan i Läkarförbundet, som måste ägna sig åt helheten på ett annat sätt.
• Kan man inte göra det utan
ett obligatorium?
– Nej, om man tog bort obligatoriet kommer så mycket kraft att gå åt att skaffa och behålla medlemmar att det blir för lite energi kvar till sakfrågorna.
Läkarförbundets organisation med yrkesföreningar och specialitetsföreningar som tänker specifikt på sina grupper och ovanpå det en övergripande struktur är perfekt. Det ger en väldigt bra anpassningsförmåga, vilket behövs eftersom arbetsgivaren hela tiden ändrar kartan. Rycker man sönder organisationen genom att ta bort obligatoriet måste vi börja att konkurrera om varandras medlemmar och det är inte konstruktivt.
• Hur tycker du att en facklig ledare ska vara?
– För det första är det viktigt att ha roligt, så jag tycker att en facklig ledare ska försöka sammanväva olika intressen. Sedan ska en ledare kunna hjälpa till att formulera de mål som gruppen har i sig.
• Om du fick vara headhunter och söka en facklig ledare, vad skulle du leta efter?
– Det får inte vara någon som är lättköpt, det måste vara en person med integritet. Sedan får det inte vara någon som är lättskrämd heller, för det blir ju lite konflikter runt en facklig ledare och så måste det vara någon som är intresserad av de frågor som organisationen ska ägna sig åt och gärna har lite erfarenhet. Det är aldrig fel.
Vad ska man göra åt det faktum att de äldre och trogna läkarna inte belönas tillräckligt lönemässigt?
– Man måste uppvärdera erfarenheten, det går inte bara att säga att en läkare är en läkare. En läkare med erfarenhet är oerhört mycket mer värd än en läkare utan erfarenhet. Det kommer alla arbetsgivare att bli väldigt varse snart när 40-talisterna går i pension. Det är oerhört liten löneskillnad mellan den som har 30 års erfarenhet och den som har tre månaders erfarenhet. Så kan man inte ha det.
Det är precis den situationen vi har här i Helsingborg. Vi får in massor av nya läkare, men eftersom de inte har någon erfarenhet så klarar de sig ingenstans utan en äldre kollega, som handleder och som går bakjour och som rättar till.
Nu hamnar det ett så stort ansvarsmässigt och tidsmässigt lass på de äldre kollegorna att de hoppar av.
Men det är inte säkert att det bara är lönen som ska förbättras. Går du kvar efter 55 år och ställer upp på att vara telefonbakjour på nätterna kanske du ska slippa en eller två dagars jobb på dagtid eller några timmar varje dag. Man måste kanske erbjuda läkaren en tillrättalagd arbetstid.
• I besparingstider uppstår lätt konflikter mellan stora och små sjukhus, hur ska de lösas?
– De ska lösas genom en livgivande dialog inom professionen. Politikerna ska sätta ramarna när de sparar, men hur det ska dras ner ska läkarna tillsammans med sjukvårdsledningen avgöra.
• Klarar läkarna det, slåss de inte var och en för sin sak och sitt sjukhus?
– Klarar man inte av att lösa problemen av bypolitiska skäl, måste de lösas på nästa nivå. Naturligtvis inte bara av läkare, men läkarna måste ha stort inflytande i strukturdiskussionen för sjukvården, annars kommer inte läkarna på golvet att köpa lösningarna och då kommer det aldrig att fungera.
• Behöver det göras något åt läkarlönerna och i så fall vad?
– Lönerna är alldeles för låga. Jag tror fortfarande att lönerna behöver differentieras och jag tror också att lönen ska sättas i förhållande till det mål man har i sitt arbete. Det målet ska man diskutera fortlöpande med sin chef, sedan är jag fullständigt medveten om att det på många ställen fungerar uruselt, men jag tror ändå att det är den linjen vi ska fortsätta att gå på.
• Är du inte rädd att skillnaderna mellan manliga och kvinnliga läkare består med ett individuellt lönesystem?
– Det uppstår hela tiden orättvisor mellan manliga och kvinnliga läkare och mellan läkare, men det ligger i systemet. Den orättvisan är också en slags drivkraft i systemet, så den är inte bara fel.
Varför finns det trots allt löneskillnader mellan manliga och kvinnliga läkare?
– Det beror på att det är de manliga egenskaperna som är normen inom sjukvården. Det måste man komma tillrätta med genom att utse chefer av olika kön, föra diskussioner mellan fackliga företrädare och arbetsgivare och mellan kollegor och arbetsgivare. Diskussioner som syftar till att komma fram till vilka egenskaper som behövs i olika situationer. Kvinnliga egenskaper måste värderas lika tungt, som det är nu så tenderar de manliga egenskaperna att ge bättre betalt.
• Vilka manliga egenskaper är det?
– Det kan vara att hela tiden tala om hur mycket man arbetar och hur mycket man åstadkommer. Det kan vara att man åtar sig arbetsuppgifter som man egentligen inte hinner med eller klarar av, som ger bättre betalt.
Läkaryrket i sig bygger på handledar–gesällsystemet: ”Jag ska lära dig allt jag kan om du liknar och bekräftar mig”. Är kulturen grabbig och chefen manlig kan man som kvinna inte vara sig själv. Det gäller jargong, inlärningsstil, beslutsfattarstil, intressen, och även i bemötanden av patienter.
Så länge det är ett kön som är överreprenterat så är det lätt att det sätts upp normer som bara ett kön passar i. Kvinnors tankar betraktas som undantag och felaktiga.
1994 gav sjukuschefen i Helsingborg tillåtelse till ett projekt med kvinnligt nätverk.
Jag var med där och de saker jag lärde mig i nätverket har jag haft med mig hela tiden. Från början trodde jag ju att det berodde på mig själv att jag inte klarade mig så bra i yrket som de manliga kollegorna. Jag lade skulden på mig själv.
Sedan visade det sig att alla kvinnorna i nätverket hade samma känsla, att de inte räckte till. Efter några år såg man mönstret och att det inte berodde på en själv utan att det ligger inbyggt i systemet.
• Du har förhandlat löner lokalt i många år. Kan man förstå lönepolitik utan den erfarenheten?
– Jag tror faktiskt inte det. Det krävs att man är i verksamheten för att man ska kunna se vilken bäring de olika löneavtalen kan få i praktiken. Det är ju så att det som fungerar i Helsingborg kanske inte fungerar i Stockholm. Det måste man tänka på när man ska utforma en lönepolitik som ska fungera i hela landet.
• Är du pessimist eller optimist när det gäller arbetsmiljön med tanke på alla besparingar och rapporter som visar att det inte blivit bättre?
– Jag är inte säker på att botten är nådd, men jag är optimist inför framtiden, för så här kan vi inte hålla på. Vi kommer inte att kunna rekrytera nya personer till vården om vi inte drastiskt förbättrar arbetsmiljön.
– Jag tror att försämringarna som ägt rum under senare år också kan föda något bättre eftersom det lett till ett nytt medvetande om arbetsmiljön.
• Slutligen, varför blev du fackligt aktiv?
Jag har alltid varit med i olika styrelser i idrottsföreningar. Sedan tycker jag om människor och processer och så tycker jag om att påverka. Många läkare tror att man behöver inte vara med i facket, men jag har sett hur väldigt lite det krävs för att putta en människa över kanten. Det gör en väldigt ödmjuk inför sin egen osårbarhet.
