Marie Åsberg får Friska sjukvårdspriset
Med nyfikenheten som främsta drivkraft har Marie Åsberg bland annat myntat och etablerat begreppet utmattningssyndrom under sin långa karriär som psykiatriker och psykiatriprofessor. Nu tilldelas hon Friska sjukvårdspriset av Sjukhusläkarna.
Det är en både rörd och glad Marie Åsberg som tar emot Friska sjukvårdspriset på scenen i Westmanska palatset under Fullmäktiges första dag.
– Det här var väldigt oväntat. Jag blev både förvånad och glad – framför allt för att jag är så gammal nu. Jag har fått en hel del priser genom åren men att kollegorna fortfarande bryr sig så mycket om det jag har gjort – det känns hemskt hedrande, säger hon.
Men trots att Marie Åsberg nyligen fyllde 87 år är karriären långt ifrån över. Just nu är hon både i färd med att skriva en bok om suicidproblem och sätta ihop ett material för en studiecirkelverksamhet för vårdpersonal inom psykiatrin, berättar hon.
– Tanken är en kompetenshöjande och webbaserad kurs som förmedlar terminologin och den forskningsmässiga bakgrunden till vårdpersonal inom psykiatrin som saknar formell utbildning på det här området, säger hon som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Vad har varit din främsta yrkesmässiga drivkraft genom alla år?
– Jag skulle säga att det är nyfikenhet. Jag vill ta reda på hur det är och sedan vill jag såklart hjälpa patienter. Jag har svårt att se något som jag inte fattar utan att gå till botten med det. Det är en sorts barnslig nyfikenhet på livet. Min mamma var precis likadan. Hon var sekreterare och hängde ständigt med i den tekniska utvecklingen ända fram till slutet.
Varför tror du att just du fick det här priset?
– Jag tror att det främst handlar om mitt arbete med utmattningssymtom och att det är ett ämne som är väldigt relevant för kollegorna på många sätt. Jag har varit runt och pratat för lokala läkarföreningar om hur man kan förebygga detta och vad man kan göra åt det när det väl har uppkommit. När det gäller utmattningssyndrom så är det ju så att mer eller mindre alla känner någon som har råkat ut för det och det är därför ett ständigt relevant ämne.
Om du ser tillbaka på din läkarkarriär – vilka är de absoluta höjdpunkterna?
– Det första som jag är känd för har med suicid att göra. Vi upptäckte sambandet mellan signalämnet serotonin och suicidalitet. Detta var tidigt 70-tal och det var helt bortanför vad någon kunde tro då – att självmord skulle ha något med hjärnan och kroppen att göra! Det andra är att jag tillsammans med en annan doktorand, en engelsman, tog fram en skattningsskala för depression, MADRS.
– Sedan har vi såklart det här med utmattningssyndrom. Det var ju inte lika nytt som våra upptäckter kring suicid, eftersom det finns beskrivet sedan mitten av 1800-talet. Det som var nytt var att vi avgränsade det omkring år 2003 och gav det ett namn på svenska och en egen diagnoskod.
Ibland kan det vara tufft att vara pionjär – har du varit utsatt för någon kritik genom åren?
– Visst har jag det – och kritik måste man både kunna få och tåla! Till exempel så har begreppet utmattningssyndrom fått en del kritik och det tycker jag är legitimt. Den svåraste kritiken att bemöta är det här med medikaliseringen – är det rimligt att medikalisera något som är en del av livet? Jag har verkligen funderat hemskt mycket över det, men i det här fallet tycker jag faktiskt att det är högst rimligt. Det har också sagts att utmattningssyndrom är en typiskt svensk uppfinning – men att säga det är bara okunnigt för det beskrevs första gången i USA i mitten av 1800-talet och på 50-talet i Frankrike. Det fanns redan där – det fick bara ett svenskt namn!
Jag tycker att det är bisarrt att vi jobbar så mycket idag Marie Åsberg, psykiatriprofessor
Vilken betydelse har det haft för patienterna med ett tydligt svenskt namn?
– Jag tror att det har varit väldigt viktigt. Vi har ju ingen specifik medicinsk behandling för tillståndet, utan mer principer för rehabilitering. Men det är viktigt på andra sätt eftersom det handlar så mycket om identitet och ”vad klarar jag”. Att veta att det är en åkomma med ett namn som har ett visst förlopp och att vissa saker kan hjälpa. Det här beror inte på att du är en svag människa – och den biten är jätteviktigt eftersom det handlar så mycket om självkänsla. Först behöver du läka ihop precis som ett brutet ben. Hjärnan måste få möjlighet att vara i fred. Först därefter kan du med hjälp av avlastning och lagom aktivering komma tillbaka till arbete. Men du kan inte återgå till exakt samma situation – något måste förändras för att det hela inte ska upprepas. Det finns ingen medicin som kan påskynda den här läkningen av hjärnan, men det är inte uteslutet att en sådan kan komma i framtiden.
Skulle du önska att en sådan medicin fanns?
– Nej, det skulle jag absolut inte vilja! Jag tycker att det är bisarrt att vi jobbar så mycket idag trots alla de hjälpmedel som finns i form av AI och allt. Jag tror betydligt mer på det här med att se över vår arbetstid. Kortare arbetsdagar och en ordentlig lunchpaus hade kunnat förändra väldigt mycket på det här området. På 90-talet tittade vi på hur sjukskrivningen av sjukvårdspersonal inom dåvarande landstingen ökade till följd av de stora neddragningarna inom vården fem år tidigare. De som var kvar fick en ökad arbetsbörda och deras stressrelaterade ohälsa ökade dramatiskt. Jag tar mig för pannan nu när jag ser detta upprepa sig igen! Någon gång måste man ju börja förstå de här sambanden även från politiskt håll.
