Många yngre läkare känner sig otillräckliga
Den första gruppen bestod av manliga ST-läkare på Östra sjukhuset som vid intervjutillfället fått handledning under två års tid. Den andra gruppen bestod av både män och kvinnor, också på Östra sjukhuset, som just skulle påbörja sin handledning.
Den tredje gruppen bestod av både manliga och kvinnliga ST-läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset som inte hade fått eller skulle få handledning.
Samtliga intervjudeltagare fick även besvara en enkät med fem frågor. De aspekter som togs upp var: graden av stress, fysiska och psykiska besvär, grad av upplevd kroppslig trötthet, förmåga att koppla bort arbetet på fritiden och upplevd arbetsbelastning.
Resultaten visar att många ST-läkare upplever att de fortsätter vara ”student” och har ofta korttidsanställningar under en lång tid. Den interna konkurrensen är därför stor; många flyttar runt på olika kliniker och har svårt att etablera en personlig kontakt med sina kollegor.
Orealistiska förväntningar
Vissa uttryckte också att det fanns orealistiska förväntningar på läkare och att det råder gamla normer som säger att läkare alltid ska finnas till hands och att man ska kunna jobba långa skift på obekväma tider.
ST-läkarna gav också uttryck för att fyrtiotalisterna är proffs på att bränna ut sig och att det bland yngre läkare finns en annan inställning till jobbet och en insikt om att man inte själv kan bära på allt.
Den arbetssituation som beskrevs som den mest stressande var jourerna med svåra och oförutsägbara situationer som ofta kräver livsavgörande beslut.
De intervjuade upplevde också att det finns en tradition inom läkarkåren att inte erkänna sina misstag och att man som läkare inte får göra fel; oron för att göra misstag och risken att bli anmäld upplevdes som en stor stressfaktor.
Riskerar att hårdna
De intervjuade uttryckte att det fanns en stor diskrepans mellan mycket ansvar och små befogenheter. Många upplevde också att den empatiska inlevelsen riskerar att trubbas av med åren; man hinner inte prata med anhöriga och patienter så länge som man vill och man har inte tid och möjlighet att göra sig av med allt det svåra, istället skakar man av sig det vilket gör att man riskerar att hårdna.
Flera av de intervjuade uttryckte att de som läkare ofta känner sig otillräckliga och frustrerade. Behovet av att prata av sig om jobbiga saker som hänt var stort; att få utrymme att ventilera hur man förhåller sig till när patienter dör, när något går fel, och varför man inte gjorde mer eller på ett annat sätt. Allra störst var behovet i början av ST-utbildningen.
Studien visar att handledning uppskattades mycket av dem som fått det, både vad gäller personlig utveckling och yrkesidentitet. Handledning sågs som en möjlighet att ventilera sin rädsla för att göra fel och att diskutera eventuella misstag.
Många upplevde också att de fått hjälp att tolka och hantera egna och andras reaktioner i svåra arbetssituationer. För den grupp som inte hade haft handledning fanns ett behov av ett samtalsforum för de ”mjuka frågorna”. De intervjuade ST-läkarna på Sahlgrenska uttryckte ett behov av att få utrymme i tid och rum att samtala kring de emotionella och psykosociala aspekterna av sitt yrke. De kände sig mer stressade än båda grupperna på Östra.
I intervjuerna framkom att handledning hade varit till stor hjälp när det gäller att ”hantera jobbet på jobbet”, man upplevde att man kunde lämna arbetet bakom sig när man gick hem. Handledning, menar psykologerna Fatima Holm och Martha Norberg Jansson, kan minska risken för utmattningssyndrom
Källa: ”Man behöver pysa ut någonstans” Anestesi ST-läkares behov av ett samtalsforum.
Göteborgs Universitet, Psykologiska Institutionen
