Intresset för hur man kan omsätta visioner till konkreta lösningar i framtidens sjukvård växer enormt. En av de som vet hur det är att gå från tanken på att något måste förändras till att idag vara med och driva utvecklingen framåt är Markus Lingman, professor, överläkare och strateg i Region Halland.

• 09 november 2022
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Markus Lingman är överläkare i kardiologi, har under en rad år varit chef i vården, forskat under hela sitt yrkesliv och var innan dess inne på civilingenjörsbanan, med inriktning industriell ekonomi. En kombination som kanske inte är helt vanlig i svensk sjukvård.

– Jag tror att de här fyra benen kan ha gjort att jag har sett saker från olika infallsvinklar samtidigt. Och då kanske man ser andra saker än om man tittar från ett håll, säger han.

Att arbetet med det som idag är Centrum för informationsdriven vård i Region Halland startade 2014 beskriver han som ett resultat av insikten att något måste göras.

– Vi insåg att ”såhär kan vi inte ha det, då kommer det inte att gå bra”. Vi var inte i något dåligt läge, men prognoserna när det gällde vårdbehov och tillgång till kompetens och personal pekade i riktningar som sa oss att mer av samma inte kommer att vara en möjlig väg framåt, även om man skulle vilja det.

Så man vände tillbaka och funderade på vad som måste göras. Och ganska snart kom insikten att den fakta som behövdes för att kunna se vägen framåt saknades. Den fanns förvisso, men låg gömd någonstans i den enorma mängd data som var utspridd i organisationen.

– Första steget blev att bygga ett omfattande datalager där data från en massa silos samlades. Data kan vara inlåst på många sätt. Det kan handla om regelverk eller datastandarder, eller på grund av att man inte har incitament att delge den, säger Markus Lingman.

Man ska göra det utifrån vården som ett ekosystem och patienten som finns i det ekosystemet. Markus Lingman, överläkare och strateg i Region Halland

Sedan dess har man i Region Halland använt det datalagret för en informationsdriven verksamhetsutveckling av de kompletta vårdkedjorna. Och just att ha med sig hela bilden, så som att vissa av sjukhusens utmaningar har kopplingar till saker som händer utanför sjukhusets väggar, menar han är en viktig del.

– Många proklamerar väldigt enkla lösningar på superkomplexa problem. Men att acceptera att vården är komplex, bejaka det och i stället förse sig med förutsättningar att jobba med den komplexiteten är mycket mer konstruktivt än att hitta oneliner-lösningar.

Man måste också förstå att det inte handlar om en IT-fråga, säger Markus Lingman. Gör man inte det är frågan död redan från början.

– Det är inte heller en ekonomifråga eller en patientsäkerhetsfråga. Det är allting samtidigt. Det är en verksamhetsfråga och det handlar om att bedriva god vård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Viktigast av allt är dock, enligt Markus Lingman, att släppa tanken på att man måste följa organisationens strukturer.

– Man ska göra det utifrån vården som ett ekosystem och patienten som finns i det ekosystemet.

Till Centrum för informationsdriven vård kopplas idag bland annat chefläkare, kliniker, forskare, data scientists, linjechefer, sjuksköterskor, ekonomer och jurister samman axel mot axel i olika projekt som både är ämnes- och organisationsöverskridande. Vikten av att tillsammans driva arbetet framåt menar Markus Lingman är central, annars riskerar analyser som görs på olika håll att inte gå ihop och istället skapa en tillitsbrist.

– Alla går till jobbet för att patienterna ska få en god vård. Det gäller att lära sig att förstå varandra och mycket handlar faktiskt om språkförbistring.

Just därför är Markus Lingman övertygad om att läkarkåren behöver förse sig med andra kompletterande kompetenser än de man har idag. Inte minst för att kunna prata med andra professioner som bidrar till den utveckling som just nu går otroligt fort.

– Det är en viktig sak om man vill vara med och driva utvecklingen, men att ens hänga med i den och förstå vad som händer är en stor utmaning, säger han.

Av den anledningen tror Markus Lingman också att läkarutbildningarna kommer att behöva komplettera sina läroplaner med nya ämnen.

– Läkarutbildningen är redan trång, men det händer saker just nu som går väldigt snabbt och där läkarkåren behöver vara rustad och ha en förståelse för att inte hamna i bakvattnet.

Som exempel lyfter han data science och informationsdriven vård. Enkelt uttryckt handlar det om att nyttiggöra data och information från alla delar av vården, inte bara om hälsodata eller labbdata, för att skapa en helhetsbild. På så sätt kan man förstå mönster och både förutspå och inte minst faktabelägga saker. För enligt Markus Lingman finns det en mängd myter och antaganden inom vården, där den data som finns inte stämmer överens med rådande förställningar.

– Därför blir data science alltmer viktig. Det är det område där man har kompetens att omfamna komplex information.

Man kan till exempel ägna sig åt variabilitetsanalys, det vill säga att undersöka saker som skiljer ut sig eller förändras. En bra källa för att hitta förbättringsutrymmen och skapa förbättringshypoteser, menar Markus Lingman.

Det gäller att lära sig att förstå varandra och mycket handlar faktiskt om språkförbistring.
Markus Lingman

Ett exempel där man i Region Halland, just genom att identifiera konkreta mönster utifrån den information som redan fanns, har kunnat slå hål på en myt är föreställningen om att inläggningar från akuten och utskrivningar var avhängigt av sjukhusets beläggningsgrad.

– När vi tittade på våra data såg vi inte ens en tendens i den riktningen. Det var viktigt för oss att förstå, eftersom det då är andra saker som vi behöver leta efter för att komma åt den typen av problem, säger han.

Genom att löpande kvalitetssäkra och analysera den data som finns i systemet kan man rikta vårdens insatser dit där de gör mest nytta. På så sätt undviker man att dra igång utvecklingsprojekt som från början inte har förutsättningar att göra skillnad, även om det såg så ut. Mycket handlar om att just jobba faktabaserat och prata om saker så som de är och inte så som man tror att de är, menar Markus Lingman.

– Man måste också förse sig med verktyg för att analysera vården som den är. Vi har till exempel anställt dataanalytiker som har blivit duktiga på att jobba med kliniker, och på att förstå vården och dess innehåll.

Bland annat har man inom Region Halland utvecklat en resursbeskrivningsmodell för att kunna titta på resursintensiteten. Eller med andra ord: en modell som gör det möjligt att se var i vårdkedjan det går åt minst resurser för samma utfall.

Markus Lingman tar en hjärtsviktspatient som exempel. Om patienten behöver ta ett blodtryck och gör det på sjukhuset i en vårdsäng går det åt mycket mer resurser än om patienten hade kunnat ta det på vårdcentralen, i ambulansen eller hemma. Informationen som kommer ut, det vill säga blodtrycksvärdet, är det samma men insatsen för att få ut det är väldigt olika.

– Den nytta som skapas för patienten ska göras med en så liten resursåtgång som möjligt på totalen. Det kan innebära att vi behöver flytta aktiviteter längs vårdkedjan, saker som sker i ambulansen sker istället på vårdcentralen eller i hemmet.

Effekten för de läkare som arbetar på sjukhuset blir att antalet hjärtsviktspatienter succesivt minskat över tid. Och just den typen av gradvisa förändringar är vi människor dåliga på att identifiera, menar Markus Lingman.

– Anledningen till att vi är angelägna om att följa data över tid det är av skäl som kommer från den senaste beteendepsykologiska forskningen om kognitiv och kulturell bias. Det vill säga, människor har inte förutsättningar att vara maskiner. Vi vill inte vara det heller, men det sker till priset av att vi inte är 100 procent rationella eller objektiva. Därför kan vi behöva datorernas stöd i vissa fall.

Människor har också begränsad förmåga att se mönster i komplex information och här tar Markus Lingman hjärtsviktspatienten som exempel igen.

– En hjärtsviktspatient är ofta multisjuk och har kontakter med sju eller åtta olika aktörer inom vården – det är nätläkare, vårdcentralen, 1177, apoteket, sjukhuset, ambulansen och akuten. Att man som vårdgivare då ska försöka ha en holistisk bild runt den här individen är omöjligt. Inte ens om vi hade tillgång till all information skulle vi kunna hantera den.

Och då är vi bara i början av informationsflödet från hela omik-världen, det vill säga hela cellbiologins datamängder om patienterna, menar han. I tillägg växer sig området kring patientgenererad data allt större.

– All den typen av information, som vi inte genererar på sjukhuset, blir en allt viktigare del av helhetsbilden av dig och din hälsa. Förlängningen av informationsdriven vård är att ta tillvara på all den här informationen och nyttiggöra den så att vi kan skräddarsy vården för dig.

Och här ser han att vi i Sverige har en utmaning.

– Vården håller samtidigt på att bli mer fragmenterad – fler vårdaktörer är del av vårdekosystemet. Alla har behov av informationen, men alla genererar också information.

Man måste också förse sig med verktyg för att analysera vården som den är. Markus Lingman

Markus Lingman och hans kolleger pratar ofta om kunskapens förädlingskedja. Data måste göras om till information, något man kan titta på och förstå, för att få något värde. Men informationen har inget värde i sig om den inte ger någon insikt. Och insikten har i sig begränsat värde om den inte leder till en beteendeförändring eller aktivitet. Men varken aktiviteter eller beteendeförändringar gör någon nytta om det inte resulterar i något som gör att det blir bättre för patienten eller verksamheten.

– Man måste hantera varje steg i den här förädlingskedjan, eftersom inget enskilt har ett egenvärde. Därför måste man också följa upp hos patienten, så att man kan förstå om det blev någon skillnad i den data man började med. På så sätt blir det en loop där man beaktar sakfrågan och patienten, och där organisationen får anpassa sig.

Men tillbaka till starten 2014. En början som Markus Lingman beskriver innehöll ”mycket dialog med både politiker, chefer och kliniker”.

– När vi kom till ledningsmöten eller kliniska situationer kunde vi konstatera att vi inte ens hade en gemensam bild av hur läget var. Många kom till diskussionerna med sin egen bild och egna ”fakta” som man hade tagit fram för att stödja den bilden. Det blev oerhört okonstruktivt, där deltagarna satt och pratade för sin sak.

I mångt och mycket har resan från 2014 handlat om en kulturförändring, menar Markus Lingman.

– För tio år sedan var vården i Halland definitivt mer organisationsorienterad och silostrukturerad. Vi har inte ändrat något i organisationen, organisationsträdet är det samma, men vi har ett helt annat samarbete kring transparent fakta över organisationsgränserna.

Han återkommer till vikten av att prata om saker som de är och inte som man tror att de är. Och menar att det också handlar om att vara ödmjuk och erkänna att det finns saker som man inte är bra på – och be om hjälp och stöd i dessa.

– Det är därför vi är ett system, för att var och en inte ska behöva stå ensam och ta konsekvensen av allting själv.

Att man i Region Halland idag har kommit längre än många andra i fråga om informationsdriven vård handlar enligt Markus Lingman om att arbetet redan från början har haft en väldigt stor legitimitet. Att det både från politiskt, men också högsta sjukhusledningens håll, har funnits en stor tillit till sättet att jobba. En helt avgörande faktor, enligt honom.

– Alternativet är att jobba på det gamla sättet, där någon högt upp ska komma på en smart tanke som sen ska gå ut som ett uppdrag, utredas, rapporteras och diskuteras. När man kommer fram till beslut har folk redan glömt vad frågan var, eller så visar det sig att frågan var felställd från början, säger han och fortsätter:

– Idag jobbar vi helt annorlunda. Vi jobbar iterativt och explorativt. Vi bearbetar och analyserar hela tiden, vilket gör att beslutslooparna blir mycket, mycket kortare. Det kan inte göras om man inte har tillit.

Men även uppföljning är en stor del i arbetet och Markus Lingman beskriver det som att de är ”nitiska med att följa upp resultaten”.

– Vi är ruskigt datadrivna och följer hela tiden saker i bakgrunden, inte bara kvalitetsindikatorer.

Och här är Markus Lingman tydlig med skillnaden:

– Vi har krav och förväntningar på oss att ha indikatorer, men bakom dem har vi också ett helt annat system där vi följer en mängd saker ur flera olika perspektiv för att undvika till exempel undanträngningseffekter. Indikatordriven utveckling kan vara farlig.