”Om vi äger avdelningen vet vi var behovet finns”
Här behöver man inte titta på namnskylten för att veta namnet på den person man möter i korridoren. Natalia Anissimova, överläkare i kirurgi, har arbetat vid Lycksele lasarett i tio år och tycker om närheten.
Överblicken och möjligheten att själv kunna ansvara för att verksamheten ska fungera. Två av de fördelar som Natalia Anissimova ser i arbetet på Kirurgi och ortopedikliniken kan försvinna i och med omorganisationen. Styrningen av de elektiva operationerna har man själva i sin hand, och det formar också hur verksamheten ser ut.
– Vi har ett system som vår chef har skapat där vi till exempel kan se hur många ljumskbråck vi måste göra varje vecka för att hinna med det antal som vi ska på ett år. Om vi själva äger operationsavdelningen så vet vi var behovet finns och kan lägga upp arbetet efter det. Och ibland kan det bli kö till mottagningen. Då kan vi redan nästa månad lägga in extra mottagningsdagar för att kunna träffa de som fått vänta länge. Vårt schema är ganska rörligt.
Vilka nackdelar finns det med att behöva vara så flexibel?
– Egentligen ser jag inga. Det är intressant att jobba och man känner sig delaktig, och då gör man ett bra jobb. Det är positivt att det händer något om man ser ett behov. Hade det inte gjort det så tror jag att folk slutar bry sig. Vi vet ju inte hur det blir för oss i vår lilla myrstack efter den här omställningen. Om några av specialisterna blir förbannade och sticker så kanske det leder till att vi inte kan driva verksamheten vidare.
Samtidigt säger hon att den här utvecklingen kanske inte går att stoppa och att man ”på något sätt måste anpassa sig”.
– Men det är många frågor som hänger i luften. Hur det ska bli med vår jour till exempel, ska vi tillhöra kirurgkliniken och ändå göra en del ortopedi under jourerna? Det handlar inte om ersättning och betalning, det handlar om ansvaret och hur mycket som kommer att styras uppifrån.
Relationen med kollegerna i Umeå beskriver hon som bra.
– Vi har bra och kontinuerligt samarbete med kirurger från Umeå. Varje månad kommer en eller två kirurger till oss för att operera svårare fall och Umeå-patienter i övrigt. Det är ett mycket givande och välfungerande samarbete, så jag vet inte hur en länsklinik kan förbättra något som egentligen fungerar.
Som 25-åring flyttade hon från Moskva till Sverige som utbytesstudent. Hon var färdig med läkarutbildningen och på väg mot sin barndomsdröm.
– När jag var nio år blev jag appendektomerad. Då bestämde jag mig för att bli kirurg och även om jag under AT-tjänstgöringen tyckte att det fanns en massa spännande specialiteter så höll jag ändå kvar vid det.
Via Skellefteå och ett par turer till Umeå hamnade hon till slut i Lycksele. Den lilla staden i södra Lappland där ”plogbilarna parkeras utanför bageriet vid 05:30 för en fika”. Och där ”bara mataffärerna är öppna efter klockan sex”.
– Men om man har familj och jobb så räcker det. Man jobbar morgon till kväll och har jourer ibland. Jag har små barn just nu, så det är ganska lagom.
Och Natalia Anissimova trivs på kliniken. Hon säger att det är ganska hemtrevligt och att de har en chef ”som ser våra behov”.
– Han är med oss på golvet och vet vad vårt arbete innebär. Det kanske är något ryskt, men jag tycker om att arbeta i team där alla har samma mål och där man känner varandra.
