”Majoriteten som får adhd-diagnos är mer välfungerande idag än för 20 år sedan”
Allt fler får en adhd-diagnos – trots att många fungerar bättre än förr. Samtidigt upplevs symtomen som tyngre och medicineringen verkar ge sämre effekt än tidigare.
– Troligen för att läkemedelsbehandling fungerar bäst för individer med svårast problematik, säger forskaren Sebastian Lundström.
Diagnoser av adhd och autismspektrumtillstånd har ökat kraftigt under de senaste decennierna, särskilt bland tonåringar och unga vuxna.
– Cirka 50 till 60 procent av alla remisser till vuxenpsykiatrin rör adhd-frågeställningar. Den här utvecklingen pressar psykiatrin hårt och vi får en efterfrågestyrd vård snarare än att vård och behandling ska ges till dem med störst behov, enligt hälso- och sjukvårdslagens etiska prioriteringsplattform.
Sebastian Lundström är forskare, kliniskt verksam som psykolog med fokus på adhd och autism och adjungerad professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet. Han är även forskare vid Gillbergcentrum på Göteborgs universitet.
– Tröskeln har sänkts och idag sätts diagnoserna på betydligt färre symtom än vad som gjordes tidigare.
En ny svensk tvillingstudie gjord av forskare vid Gillbergcentrum visar att ökningen av adhd- och autismdiagnoser inte nödvändigtvis speglar en verklig ökning av symtomen, trots ökande diagnoser i befolkningen så ökar inte symptomen i befolkningen.
– Samma nivå av symtom upplevs som mycket svårare och betydligt mer dysfunktionellt i dag än förr. När man har studerat barn under en 20-årsperiod har samma funktionsnivå kommit att betraktas upp till 50 procent mer funktionsnedsättande i slutet på perioden, säger Sebastian Lundström och fortsätter:
– Forskning visar även att ju fler som får diagnosen ADHD, desto mindre effektiv blir medicineringen på gruppnivå. Sannolikt för att behandlingen fungerar mest effektivt för dem som har svårast problematik.
I NU-sjukvården i Västra Götalandsregionen har andelen npf-utredningar som utförs av privata aktörer ökat från 26 procent till 55 procent mellan 2021 och 2025.
Sebastian Lundström anser att det finns ett för stort fokus på utredningar och diagnoser idag, snarare än att undersöka funktionsbegränsningar och vilka behov individen har utifrån en större helhetssyn. Konsekvensen är snedprioriteringar och ett alltmer ansträngt system som i dag inte är dimensionerat eller organiserat för den efterfrågan som finns.
– Vårdgarantin har svårt att hänga med i den växande efterfrågan på adhd-utredningar, det blir svårare att hålla vårdgarantin idag. Den har snarare blivit ett styrinstrument som bland annat drivit fram upphandlingar av privata aktörer som gör adhd-utredningar.
Bara i NU-sjukvården i Västra Götalandsregionen har andelen npf-utredningar som utförs av privata aktörer ökat från 26 procent till 55 procent mellan 2021 och 2025.
– Resultatet är ett system där diagnostik kan levereras relativt snabbt, men där helhetsbedömningar riskerar att gå förlorade. I många fall brister även ansvaret för behandling, uppföljning och forskning.
Medan offentliga aktörer skyndsamt lämnade ut över 90 procent av det efterfrågade utredningsmaterialet, var motsvarande siffra för privata aktörer drygt åtta procent.
Sebastian Lundström beskriver hur ett kliniskt forskningsprojekt i Västra Götalandsregionen har försvårats på grund av att privata vårdgivare vägrat att lämna ut underlag som forskarna har haft rätt till och som ligger till grund för neuropsykiatrisk diagnostik.
– Det var signifikanta skillnader mellan offentliga och privata aktörer, både vad gäller utlämnandet av underlag och hur lång tid det tog för att få tillgång till journalhandlingar.
Medan offentliga aktörer skyndsamt lämnade ut över 90 procent av det efterfrågade utredningsmaterialet, var motsvarande siffra för privata aktörer drygt åtta procent. Det tog också mycket längre tid att få kontakt och besked av de privata vårdgivarna.
– Det undergräver förutsättningarna för den kliniska forskningen. Det skapar också problem när det gäller monitorering och kvalitetssäkring. Och det blir otryggt för patienterna i de fall de vill ta del av sina handlingar.
Sebastian Lundström pekar på att många stödinsatser– struktur, pedagogiska strategier, psykosocialt stöd, kan ges och kanske räcka, utan att en formell diagnos behöver sättas. Priset för en diagnos kan vara högt, menar han.
– Adhd- och autismdiagnoser skiljer sig från många andra psykiatriska tillstånd genom sina långsiktiga samhällseffekter. Yrkesval, anställningsbarhet och myndighetsbedömningar påverkas under lång tid. Det säger också något om de här diagnosernas makt. Vi tänker ju inte att någon som är deprimerad har sin diagnos livet ut, den kan läka ut och personen kan bli frisk igen.
I ett forskningsprojekt vid Lunds universitet har Sebastian Lundström tillsammans med forskarkollegor genomfört en studie med vuxna som velat ha en förnyad bedömning av sin adhd-diagnos. Cirka 85 procent av dem uppfyllde inte längre kriterierna för diagnosen. Gruppen är selekterad, understryker han; individerna har självmant velat delta i studien och varit motiverade att bli av med sin diagnos.
– Möjligheten till omprövning av adhd-diagnosen och behandlingsbehovet bör vara en självklar del i den systematiska uppföljningen av patienten, säger Sebastian Lundström.
