Nyhetsarkiv

En storögd upptäcktsresande i sjukvården

Hans namn är Maciej Zaremba. Han är mångfaldigt prisbelönt journalist på Dagens Nyheter. När han skriver går han på djupet.

Nu har effekterna av sjukvårdens ersättningssystem och avprofessionalisering hamnat ordentligt i rampljuset.

Den 3 juli inleder Maciej Zaremba Sjukhusläkarnas seminarium i Almedalen.

Vi har ställt fem frågor till honom.

Svaren innehåller både bra och dåliga nyheter.

En bra nyhet är det enorma engagemang som Maciej Zarembas artikelserie skapat. Han har fått 1000-tals mail och mängder av brev från patienter och sjukvårdspersonal.

En dålig nyhet är att i många brev från patienter som känner sig diskriminerade på grund av sin ålder eller sin diagnos riktas inte misstron längre mot regeringen eller landstingen utan mot vårdpersonalen. Så var det inte 2004 då Maciej Zaremba publicerade reportage­serien ”Du gamla du sjuka”.

Läkarkåren och läkarnas fackliga organisationer har under lång tid kritiserat problemen med avprofessionaliseringen, vårdplatsbristen, DRG-poängen, byråkratiseringen och dokumentationshysterin. Varför har du fått större genomslag än läkarkårens representanter?

Det har skrivits en hel del debattartiklar om vårdvalets och prislistornas elaka effekter. Om avprofessionaliseringen. Men många av dessa inlägg lider av ett abstrakt språk. De är skrivna för införstådda. Då blir det svårt för lekmän att förstå var problemet sitter.

Människan vänjer sig snabbt. Den som verkar inne i systemet ser inte absurditeterna lika skarpt. Därför kan det vara en fördel att komma utifrån, som en storögd upptäcktsresande.

Prislistorna gör inte skillnad på vård och vanvård

Hoppsan, här går tydligen sjukhusen på prislistor som inte gör skillnad på vård och vanvård. Det är ju en nyhet!

Ser man på, våra politiker har bestämt hur många fall av ADHD som psykdoktorer skall utreda. Får man verkligen göra så?

Titta där, vårdcentralen får dricks om man skriver ”fysisk aktivitet” på en bit papper. Otroligt.

Jag kände mig som de patologiskt förbryllade rumpnissarna hos Astrid Lindgren: Våffår? Våffår gör di på detta viset? Och det verkar på reaktionerna som om min häpnad fortplantats till läsarna. Det var meningen.

Konkretiserar och gestaltar

Om en berättelse skall beröra måste läsaren få en chans att identifiera sig med dem det handlar om. Därför lägger jag ned mycket möda på att konkretisera och gestalta. Att visa – istället för att berätta.
Det räcker inte att säga att DRG-systemet korrumperar, man måste demonstrera hur poängsystemet utgör ett hot mot liv och lem, samtidigt som det lockar läkare till att glida på diagnoserna.

Säger man att prislistor strider mot medicinska bedömningar är det inte många utanför vården som förstår vad som menas. Man måste visa i detalj vad som händer i mottagningsrummet – och vad som samtidigt pågår i läkarens huvud.

”Roger Molin trodde mina exempel var anekdotisk information”

Torgny Lindgren har myntat ett begrepp för detta: gestaltad analys. Men jag märker att ovana läsare kan bli förvirrade av denna estetik. Roger Molin på Socialdepartementet trodde till exempel att mina exempel var ”anekdotisk information”. Att jag råkat snubbla över några upprörande fall, intervjuat fem koleriska läkare och sedan låtit dessa tillfälligheter representera tillståndet i vårdsverige. I själva verket var gången den motsatta.

Det tog mig ett halvt år att förstå vad prislistor och betingen gör med vården. Först därefter valde jag ut de fall bland många som dög som representativa exempel. Samma gäller intervjuer. Jag talar med kanske hundra läkare i olika delar av landet. Först när det är gjort kan jag veta att de fem jag väljer att citera inte talar bara för sig själva.
Det är förfärligt tidsödande och tungt arbete, vilket kanske besvarar din fråga varför det inte gjorts tidigare. Därtill krävs en redaktion som har både resurser och is i magen att låta en reporter hålla på i månader med något så osexigt som ”sjukvårdens ersättningssystem”. Det låter ju inte som en kioskvältare precis…

Har dina artiklar nått ut till andra än anställda inom sjukvården? I så fall till vilka och hur har reaktionerna varit?

Jag får brev från patienter som skriver att först nu förstår de varför de skickades ut från mottagningen innan de hunnit berätta om hälften av sina åkommor.

En annan brevhög handlar om den obefintliga kontinuiteten.

En tredje, den mest upprörande, är brev från anhöriga till människor som avlidit i cancer, efter att ha bollats mellan vårdenheter eller väntat i månader på behandling.

Ett moraliskt pris för vårdgarantin

Men det finns ett nytt tema i dessa brev, som inte fanns förut. Jag har ju skrivit om sjukvården tidigare. Efter ”Du gamla du sjuka”, som publicerades 2004 handlade patientbreven om svällande byråkrati, bristande resurser, nedlagda vårdcentraler och om stafettläkare, som man bara fick träffa en gång. I den mån det handlade om ojämlikhet så var den regional: det var glesbygden som det var synd om.

Men nu finns det patienter som känner sig diskriminerade på grund av sin ålder eller sin diagnos. Äldre cancerpatienter, kroniker, multisjuka… Men denna gång är det inte regeringen eller landstingen som de misstror, det är vårdpersonalen. Det verkar som om läkarkåren betalar det moraliska priset för vårdgarantin.

I din bok ”Patientens pris” medverkar statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm. Där hävdar de att politiker och administratörer inte ser några problem med New Public Management och att det kommer att ta lång tid att lämna systemet. Vad tror du krävs för att åstadkomma en förändring?

Prislistorna ingår i ett ideologiskt system

Jag träffade helt nyligen ett framstående landstingsråd som bekände att det var först nyligen som han fick veta att de prislistor som han implementerat i tjugo års tid ingick i ett ideologiskt system som dessutom hade ett namn: New Public Management. Det var också en nyhet för honom att husläkarna sällan hade mer än en kvart för varje patient. Hur skall han kunna se problem med något som han inte ids att överblicka?

Jag tror inte att det i någon sektor i Sverige finns en så stort misstro mot politiker som arbetsgivare som bland vårdanställda. Det skulle vara inom skolväsendet… Redan detta är ett demokratiskt problem. Men det är inte skapat av sköterskor eller logopeder utan av det faktum att landstingen är demokratins gråzon.

Landstingen har låg legitimitet

Jag tror att de flesta statsvetare skulle hålla med om att av alla demokratiska församlingar har landstingen lägst legitimitet. De röstas fram slentrianmässigt i samband med riksdagsvalen. Hur många skulle rösta i landstingsvalet om det hölls separat? 50 procent?

Få väljare vet vilka dessa politiker är, så de slipper för det mesta att stå till svars för sitt fögderi. Därför tror jag att om man vill komma bort från NPM borde professionella – poliser, läkare, akademiker, barnmorskor, lärare, ämbetsmän bilda en bredare opinion. Och de borde säga upp lydnaden mot idén att de är ”producenter” och vi andra ”kunder”.

Så nästa gång en ekonom eller politiker börjar tala om ”produktiviteten” inom terminalvården/asylhanteringen/ förskolan/polisarbetet bör man luta sig tillbaka och säga: ”Förlåt, men jag förstår inte vad du menar”.

Jag tror att detta redan är på gång. I Almedalen planerar Läkarförbundet ett gemensamt seminarium om New Public Management med polisfacket och Lärarnas Riksförbund.

Många håller med dig, men undrar vad man ska ha istället för DRG-poäng. Läkaren Magnus Lind har ett förslag i din bok (Se artikel nästa sida). Har du själv några tankar eller har du sett eller fått förslag på andra intressanta sätt att ersätta sjukvårdens insatser?

Om jag försökte svara på din fråga skulle jag begå samma misstag som de managementkonsulter som försöker skapa ett system över huvud på sköterskor och läkare.

Det måste vara upp till professionerna att klura ut hur man bäst säkrar kvaliteten och effektiviteten på samma gång. Det skulle inte skada att studera hur man gör i andra länder. Vad är det som gör Mayo-sjukhuset i Minnesota så framgångsrikt? Varför fungerar samarbetet mellan husläkarna och sjukhusen så bra i Frankrike? Hur kommer det sig att sjukvården inte är något problembarn i Schweiz?

Hur kommer du att följa upp artiklarna?

Det blir ganska många seminarier och diskussioner om New Public Management under sommaren och hösten. Sedan finns en ganska smaskig aspekt av New Public Management som jag inte hann reda ut, vi får se om jag lyckas ro det i land.

Fakta: New Public Management (NPM)

NPM är samlingsnamnet på den administrativa trend som dragit över västvärlden under de senaste decennierna.

NPM är en blandning av olika managementidéer där många filosofier lånas från den privata sektorn.

Ledord är effektivitet, mer värde för (skatte)pengarna, målstyrning och
och uppföljning.

NPM som koncept har under senare år fått mycket kritik från både forskare och praktiker som menar att NPM inte är lämpat att styra verksamheter som exempelvis sjukvård.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera