Lunchkulturen – ett viktigt lackmustest för hur kollegorna mår 

Hur mår kollegorna på din klinik? Hur nöjd är personalgruppen? Finns svaret att finna i medarbetarenkäten? Eller kommer chefen att förstå detta i nästa medarbetarsamtal?  

Nej, jag har ett bättre förslag: Kika in i matsalen och se om dina kollegor över huvud taget är där. Jag skulle nämligen vilja påstå att lunchkulturen är det viktigaste lackmustestet för hur nöjda kollegor du har på din arbetsplats. Viktigare än man kan tro. 

Jag minns den fantastiska lunchmatsalen på Södersjukhuset, Rackarbacken, med milsvid utsikt över Årstaviken och vidare mot Stockholms södra förorter. Jag minns också de högljudda skratten från onkologernas långa bord där hela kliniken verkade samlas, varje lunch, för att äta tillsammans. Jag tänkte: ”Är inte onkologer kluriga, tysta och allvarsamma? De jobbar ju med en så tung patientgrupp.” Men deras glädje på luncherna vittnade om motsatsen. 

  Jag minns även luncherna i Örnsköldsvik under AT. Varenda läkare gick till matsalen, även (eller kanske särskilt) när det var surströmming som serverades. På lunchen avhandlade man allt från kluriga patientfall till jaktlycka och renovering av sommarstugor eller vilken medelhavsresa man planerade med familjen. Jag minns inte att någon enda överläkare satt på sitt rum med en kexchoklad i handen framför datorn på luncherna där uppe i Västernorrland. 

På min förra arbetsplats fanns en Whatsuptråd bland läkarna, och då menar jag allt från vikarierande underläkare till mest seniora professorn. Klockan kvart i tolv snurrade frågan om vart man skulle ses för att äta lunch. Och klockan tolv satt man vid ett eller flera bord på något av matställena, samlade för att snacka om allt mellan himmel och jord, oftast i över en timme. De bästa uppslagen för forskningsprojekt dök upp över den där köttgrytan eller torsdagens pannkaka. De jobbigaste konflikterna som uppstått, avhandlades ofta i någon slags kreativ gruppterapi över kaffet och den söta havrekakan. 

 Men på vissa kliniker äter man inte lunch tillsammans. Läkarna äter en yoghurt på avdelningen. Eller en medhavd macka framför datorn på sitt rum. På vissa kliniker verkar läkarna leva på luft.  

Så varför äter inte läkare lunch? Varför prioriterar de inte att samlas till dagens viktigaste lägereldssnack? 

De vanligaste argumenten jag hör är: ”Jag hinner inte. Blev fast på avdelningen. Åt en macka som jag hade med mig.” 

Ofta tror jag det handlar det om en allt för stor arbetsbelastning på läkaren. För många arbetsuppgifter som ska hinnas med. För stor administrativ börda. För många möten nära lunchtid som ska hinnas med under en arbetsvecka. Då måste lunchen ryka, för inte kan man sno tid från avdelnings- eller mottagningsarbetet. 

  Men det är även en fråga om prioritering. Man kan skjuta på vissa saker till efter lunch. Man kan ifrågasätta vissa administrativa uppgifter man ålagts. Man kan säga till sin chef, eller schemaläggare att det är viktigt att prioritera lunchen. Den måste fredas.  

  ”Vi har APT klockan tolv. Jag köper med en sallad från Pressbyrån.” 

Ett otyg. Lunchen är inte betald arbetstid. Vissa veckor ligger det både två och tre möten på lunchen. Argumenten är ofta att de som har mottagning inte kan lägga möten på andra tider. Eller att avdelningsjobbet blir lidande om man lägger möten på andra tider. 

  Åter igen: en fråga om prioritering och planering. 

  Jag säger: Skydda lunchen från möten. 

Här kommer en kontroversiell tes: Läkare är snåla av naturen. Kanske taskigt sagt, men varför dyker det annars upp så många läkare när det är läkemedelslunch om samma blodtrycksmedicin för tredje gången på ett år? 

 Men visst. Lunchen i restaurangen på sjukhuset har blivit oskäligt dyr. Det tycker även jag. Och på vissa sjukhus finns det alldeles för få alternativ, för få restauranger eller matkiosker. På vissa sjukhus har en Bistro, eller Sodexorestaurang i princip monopol och kan sätta vilka priser de vill. Men likväl, på Aktuellt sa de häromdagen att läkaryrket har näst bäst ingångslön. Så en lunch borde man kunna unna sig.  

  Och här kommer ett förslag till sjukhusledningar för att få lite variation (till pressade priser) på tallriken: Tillåt Foodtrucks framför sjukhusen på lunchtid! 

  En annan klassiker: ”Om jag jobbar på under lunchen så kan jag komma ifrån i tid i eftermiddag. Jag måste hämta på förskolan …” 

  Många läkare är pressade. De vill komma från jobbet i tid på eftermiddagen. 

Visst. Men strukturera då jobbet, även på eftermiddagar, så att det går att komma hem i tid. Ställ krav från arbetsgivaren om att du behöver administrativ tid för att beta av signeringskorgen och lablistorna och inte behöva sitta kvar efter klockan halv fem. 

Så det där med lackmustestet. Det viktiga är att man inser att lunchen inte bara fyller en fysiologisk funktion. Man kan leva på en macka framför datorn. Eller två korvar och en Pucko på språng mellan två lunchmöten. 

Men lunchen är så mycket viktigare än så. Den är ett kitt för sammanhållningen. Den är dessutom ett kreativt forum för såväl kunskapsutbyten som debriefing om jobbiga saker som hänt, mellan kollegor. Och om det är bra sammanhållning på en arbetsplats så flyter själva arbetet på mer friktionsfritt. Konflikterna minimeras. Och personalen mår bättre. Väl förankrat i forskningen (1). 

 Så se dig omkring i lunchmatsalen nästa gång. Från vilka kliniker sitter det flest läkare runt ett bord och snackar, skrattar och hänger kvar hela lunchtimmen ut?  För det, enligt mig, är den bästa indikatorn på hur det står till med personalen på din arbetsplats. 

(1)  A Lunch Break Time and Its Impact on Employees Health, Performance and Stress on Work. July 2021. Journal of Pharmaceutical Research International 33((38B)):84-97