Lokföraren som inte ville flytta söderut
Han blev uppsagd på grund av arbetsbrist under 90-talets lågkonjunktur, då 30 lokförare avskedades i Vännäs. Men Lars T Johansson ville inte flytta söderut så han skolade om sig istället.
Hur såg en vanlig arbetsdag ut för dig på ditt gamla jobb?
– Vanligen började man med personalbyte på station på ett förbipasserande tåg. Där man avlöste lokföraren och sedan fortsatte man färden. Om tåget utgick från hemstationen fick man ofta börja med att ta ut ett lok ur stall, koppla ihop vagnar och göra bromsprov innan man åkte iväg. Sedan körde man till nästa avbyte eller om man kom fram till tågets slutstation. Sedan hade man en vila, lite olika hur länge, innan nästa arbetspass påbörjades för resan hem.
Hur kom det sig att du valde att omskola dig till läkare?
– Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Den lågkonjunktur som kom i början av 90-talet medförde att ett flertal lokförare avskedades. Detta hade aldrig hänt tidigare. I Vännäs där jag jobbade valde SJ att säga upp 30 stycken. Jag jobbade åtta år som lokförare. Jag kunde ha fortsatt som lokförare men då varit tvungen att flytta söderut till Stockholm eller ännu längre. Jag valde då att börja studera istället.
Vilken är den största skillnaden mellan läkaryrket och ditt tidigare jobb?
– Största skillnaden är arbetstiderna och kontakten med kollegor/medarbetare. Lokförare har arbetspass som kan börja på dygnets alla timmar. Många tåg går nattetid. Både gods- och persontåg. Som lokförare är du oftast rätt ensam, du har ingen som åker med som co-driver. Visserligen har man ibland kontakt med tågledning via telefon under resan. Kör man persontåg så har man kontakt med konduktörer i vagnarna och stationspersonal. Kollegorna träffar man oftast bara då man byter av någon. Ibland kunde man träffas på ställen där man hade ”överliggning” – vanligen ett hus med övernattningsrum i anslutning till vissa större stationer. Av den anledningen brukade de fackliga mötena vara ganska välbesökta, eftersom det var en chans att träffa kollegorna.
Vilka erfarenheter har du mest nytta av i din nya roll som läkare?
– Inga särskilda erfarenheter från lokföraryrket som sådant. Däremot att ha en arbetslivserfarenhet har varit värdefullt. Att dessutom ha familj och barn kan jag också tycka varit bra. Fast inget som har varit avgörande.
Vika fördomar har du stött på som före detta lokförare i sjukhuskorridoren?
– Egentligen inga. Många har förvånats över bytet av yrke men bara i positiv mening. Idag jobbar jag på en liten ort där jag är uppvuxen. Under min tid som lokförare bodde jag i annan ort i upptagningsområdet, vilket gör att många vet vem jag är. Jag har dock inte upplevt det som något negativt.