Ledarskapet lever i en egen värld?
Landstingets personaldirektör, Jörgen Britzén, menade att det var solklart rätt att polisanmäla läkaren trots att han inte kunde svara på frågor om det konkreta fallet, eftersom han “inte handhar detaljer och inte varit inblandad i den direkta handläggningen”.
Lika övertygad att det var rätt att polisanmäla läkaren var landstingsdirektör Catarina Dahlöf. På konkreta följdfrågor svarade hon att hon inte hade några kommentarer ”eftersom jag inte känner detaljerna”.
Catarina Dahlöf sade också i intervjun här i vår nättidning att ”jag förlitar mig på att våra ledningar faktiskt tar reda på saker och ting och att sjukhusledningen gjorde en korrekt bedömning”.
Inte en enda gång under processens gång kontaktade någon i landstingsledningen läkaren eller läkarens lokala ombud i Varberg för att informera sig.
Varför gjorde de inte det? Varför kände ingen i landstingsledningen behov av att skaffa sig en objektiv bild i en så allvarlig fråga?
Chefsbanden blev, för en utomstående, mycket tydliga på presskonferensen där landstingsledningen beklagade Kristina Wallentins beslut att avgå och med känslosamma formuleringar uttryckte sitt stöd för hennes svåra personliga situation.
Ord som aldrig fälldes till stöd för den polisanmälda läkaren, som aldrig kontaktades av en enda chef, under de månader hon tvingades leva med bävan att hamna på tidningarnas löpsedlar. Då gick landstingsledningen istället ut med egna pressreleaser att läkaren polisanmälts, för säkerhets skull.
Ett sjukhus som haft stora problem med ledarskap, arbetsmiljö, avhoppade överläkare och patientsäkerhet, kan man läsa mycket om i ett tiotal artiklar på http://www.ystadsallehanda.se (sökord medicinklinik eller sjukhusledning). Intressant är att en av cheferna nu plötsligt hoppar av för att bli områdeschef på ett annat sjukhus som haft nästan identiska problem, nämligen Varberg!