PORTRÄTTET

Ledarskap, en balanskonst där varje steg har stor betydelse

”Nej, nej, nej” var hennes första reaktion när kollegorna uppmanade henne att söka jobbet som chef. 13 år senare väljs Tina Crafoord till ordförande för Sveriges Läkarförbunds chefsförening.

Artikeln ingår i temat Ledarskap

Att intervjua Tina Crafoord är som att sätta på ett självspelande piano. Att hon har ett brinnande engagemang för att kollegorna i högre utsträckning ska våga sätta sig i förarsätet och ta täten och bli chefer är en understatement.

– Sjukvården står för enorma utmaningar, och vill du vara med och påverka hur hälso- och sjukvården ser ut om fem, tio år så behöver du kliva in tidigt och bli delaktig, säger Tina Crafoord, som i grunden är överläkare i anestesi- och intensivvård vid Centralsjukhuset i Karlstad, men som just nu arbetar med att utveckla och förbättra kontaktvägarna in i vården och är medicinskt ansvarig för den prehospitala vården i Värmland.

När hon själv blev klar läkare i början av 2000-talet hade hon inte en tanke på att bli chef. Därför blev hon både förvånad och smickrad när kollegorna hörde av sig under hennes föräldraledighet och tyckte att hon borde söka jobbet som läkarchef och biträdande verksamhetschef AnOpIVA.

– Min första reaktion var nej, aldrig i livet. Inte kan väl jag bli chef över mina äldre och mer erfarna kollegor. Men mina kollegor såg uppenbarligen chefsegenskaper i mig som jag själv inte uppfattat, säger Tina Crafoord som idag älskar att sitta i förarsätet.

Men, påpekar hon, det får inte gå prestige i chefsrollen.

– Det ligger inget egenvärde i att vara chef. Den dag du känner att ansvaret inte längre känns rimligt är det viktigt att våga kliva av.

Det har nu gått nästan åtta månader sedan hon i april tog över stafettpinnen från Thomas Lindén och tackade ja till att bli ordförande i Läkarförbundets chefsförening.

Tyvärr tvingas en del gå ner i lön eftersom de förlorar sin jourersättning. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Tina Crafoord

En av de saker som Tina Crafoord är bekymrad över är att för få vågar bli chefer och många hoppar av under resans gång. För att stoppa den negativa spiralen av avhoppare och för att få fler att älska att leda har Chefsföreningen i Läkarförbundets regi och på Tina Crafoords initiativ dragit igång ”ledarskapsraketen” (se faktaruta). Det är kort uttryckt en chefs- och ledarskapsutbildning i tre steg där det primära syftet är att fånga upp såväl unga som äldre läkare inom alla nivåer som kanske tänkt tanken, men inte vågat ta steget fullt ut och bli chef.

Varför är det så svårt att få läkare att hoppa på chefståget? Kan det vara rädslan för att det administrativa ska bli dig övermäktigt?

– Ja, de farhågorna finns säkerligen. När inkorgen dagligen översvämmas av mejl som du förväntas svara på förstår var och en att vi chefer behöver ett bra administrativt stöd för att orka med, säger hon.

Att bli chef ger ofta inte heller något plus i kassan.

– Tyvärr tvingas en del gå ner i lön eftersom de förlorar sin jourersättning. Detta är naturligtvis inte acceptabelt, menar Tina Crafoord.

Ett annat ”aber” för att få läkare att bli chefer är det faktum att många som kämpat hårt för att bli bäst inom sitt yrke inte har lust att ”pausa” från den kliniska verksamheten.

– Jag förstår hur de tänker och därför är det viktigt att det finns möjlighet till en reaktiveringsperiod när du väl bestämmer dig för att återgå i din specialistroll, säger Tina Crafoord som dock betonar vikten av att som chef ständigt ”ha örat mot golvet”.

När jag undrar hur hon själv är som chef lyfter hon adjektiv som visionär, kommunikativ, driven, positiv, orädd.

Jag vill väldigt mycket och sporras av att driva saker tillsammans med andra. Tina Crafoord

Medan andra skyr konflikter ser hon dem som uppfriskande diskussioner som berikar samtalet. Hon älskar att argumentera för sin sak.

Tina Crafoord säger att dansa balett påminner mycket om läkarrollen
– i den går det inte heller att tappa fokus. Foto: Jeanette Dahlström

Om hon räds att fatta obekväma beslut? Inte då. Tina Crafoord är inte ”bange” för att sätta ner foten när det krävs.

– Jag vill väldigt mycket och sporras av att driva saker tillsammans med andra. Jag är gärna ute i verksamheten och pratar med kollegor och annan vårdpersonal för att förhöra mig om vilka förändringar de vill se. Jag drivs av att ständigt kunna förbättra och se till att andra får växa och utvecklas när de får ansvar. Det är det jag brinner för!

Som chef beskriver hon sig även som prestigelös, vågar erkänna och backa om hon tagit ett ogenomtänkt beslut.

– Om man är lite ivrig som jag gärna blir, är det lätt hänt att det blir fort men fel och då är det viktigt att man vågar ta ett steg tillbaka.
Hon tror också att det finska påbrået, som hon fått från sin mamma, avspeglar sig i hennes ledarstil.

– I Sverige är vi mycket för att samarbeta och samverka, medan man i Finland mer pekar med hela handen. Jag är nog lite mer finsk i min ledarstil, med den skillnaden att jag lyssnar in och tar till mig allas synpunkter innan jag fattar beslut. Det är inte alltid alla beslut kan tas i konsensus, säger hon.

Som läkare och chef förväntas man gärna ha svaret på och kunna allt, men vi också måste våga erkänna att vi inte kan allt. Tina Crafoord

En bra chef är, enligt Tina Crafoord, den som oavsett kompetens omger sig med bra personer i ledningsgruppen, är synlig i verksamheten, är mottaglig för andras synpunkter samt kan lyfta blicken och tänka strategiskt inom sjukvårdens alla verksamhetsområden.

– Som läkare och chef förväntas man gärna ha svaret på och kunna allt, men vi också måste våga erkänna att vi inte kan allt. En riktigt bra chef kan säga ”jag har inte svaret på din fråga men jag lovar ta reda på det och återkoppla”.

Medarbetarna vill ha en tydlig chef och en chef som man kan lita på och som vågar stå för sina beslut. Man får inte vara rädd för kritik och man måste vara tydlig och transparent i sitt budskap.

Som en förebild nämner hon den chef och mentor hon hade under sin specialistutbildning.

Det är många små steg och många detaljer som kan ha betydelse. Här pratar Tina Crafoord med ambulanssjuksköterskor om var läkemedel bäst ska placeras i ambulansen. Foto: Jeanette Dahlström

– Han var extremt tillåtande. Våra samtal handlade väldigt mycket om ledarskap och vi bollade ofta ledarskapsfrågor. Han lärde mig att det inte behöver vara så komplicerat att vara chef.

Inte en enda gång har hon ångrat sitt beslut att bli chef. Och hon uppmanar andra att inte tveka att axla ett chefskap.

– Det är så roligt, och du har jättemycket att säga till om, tro inte annat, skrattar hon.

Behövs det fler kvinnliga läkare som chefer?

– Absolut, men framför allt behöver vi chefer i alla åldrar och från olika etnicitet men det är också viktigt att framhålla vikten av varierande chefsegenskaper. Det är skillnaderna som berikar, säger hon.

Som chef och med de ledningsuppdrag jag har nu kan jag åstadkomma så mycket mer för många fler än endast en patient. Tina Crafoord

Nu har vi pratat jättemycket om chef- och ledarskap. Om vi skulle ta och grotta ner oss i vilka utmaningar hälso- och sjukvården står för. Det är ju ingen hemlighet att vården brottas med enorma ekonomiska problem.

Vilka ser du som de största utmaningarna inom sjukvården?

– Idag har vi inte en levande och jämlik vård i hela landet. Det behöver vi ändra på, därmed inte sagt att vi ska arbeta likadant överallt. I glesbygden måste vi förhålla oss till de specifika problem som finns där medan tätorter ställer andra krav. Alla ska ha en bra och god hälso- och sjukvård oavsett var man bort, säger Tina Crafoord.

När det gäller de ökade ekonomiska sparbetingen inom vården menar hon att det är dags att tänka om och tänka nytt.

– Det är underskott i nästan varenda region, men istället för att först lägga en budget borde man vända på begreppet och bestämma vad vi förväntas göra och sätta budgeten utifrån det.

Uppvuxen i en familj med en pappa som var distriktsläkare och mamman sjuksköterska kändes det naturligt för unga Tina Crafoord att söka till läkarprogrammet. Från början ville hon bli barnläkare, men det var innan en kollega som arbetade inom anestesi övertalade henne att testa jobbet som narkosläkare.

– Jag kände direkt att det var ett jobb som passade mig eftersom ingen dag är den andra lik och som anestesiolog känner du verkligen att du gör skillnad. Det är väldigt omväxlande och du tvingas till många och snabba beslut, säger Tina som en passant påpekar att det idag finns fler anestesiologer som är verksamhetschefer än det finns anestesikliniker.

Saknar du aldrig patientkontakten?

– Jo, det gör jag. Det är en fantastisk känsla att få jobba med patienter, men samtidigt, som chef och med de ledningsuppdrag jag har nu kan jag åstadkomma så mycket mer för många fler än endast en patient.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-01

Tema: Pensioner / Sjukvårdsuppropen växer och sprider sig över landet / Ögonblicksbilder från Stockholmssjukvården / Porträttet: Yvonne Dellmark / Krönikor

Prenumerera